Välj att tro
Äldste L. Whitney Clayton
i presidentskapet för de sjuttio
Frälsaren gav världen sitt evangelium så att dess ljus kan vägleda dem som väljer att tro på och följa honom.
I januari förra året flög sjuåriga Sailor Gutzler och hennes familj från Florida till Illinois i ett privatplan. Sailors far satt vid spakarna. Strax efter mörkrets inbrott fick planet motorproblem och kraschade i Kentuckys becksvarta kullar, upp- och nedvänt i mycket svår terräng. Alla utom Sailor dog i olyckan. Hon bröt handleden vid kraschen. Hon fick skärsår och skrubbsår och hade tappat skorna. Det var bara tre grader varmt – en kall och regnig vinterkväll i Kentucky – och Sailor hade bara på sig shorts, t-shirt och en strumpa.
Hon ropade på sin mamma och pappa men fick inget svar. Hon samlade varje smula mod hon hade och gav sig av barfota ut i naturen för att söka efter hjälp. Hon vadade över bäckar, korsade diken och kämpade sig igenom björnbärssnår. Från toppen av en liten kulle fick Sailor syn på ett ljus långt borta, ett par kilometer bort. Hon snubblade fram genom mörkret och vegetationen mot det ljuset och kom till slut till ett hem som tillhörde en vänlig man som hon aldrig hade träffat. Han skyndade till hennes undsättning. Sailor var i säkerhet. Hon togs till sjukhus och fick hjälp att återhämta sig.1
Sailor överlevde eftersom hon såg ett avlägset ljus och kämpade sig fram till det – trots vildmarken, den svåra tragedin som hade drabbat henne och de skador hon fått. Det är svårt att föreställa sig hur Sailor klarade av att göra det hon gjorde den natten. Men det vi vet är att hon i ljuset från det avlägsna huset såg en chans till räddning. Det fanns hopp. Hon fann mod i vissheten om att hur allvarlig situationen än var, skulle hon finna räddning i det ljuset.
Få av oss kommer att uppleva någonting lika fruktansvärt som det Sailor gick igenom. Men vi behöver alla någon gång kämpa oss igenom vår egen andliga vildmark och göra egna svåra känslomässiga resor. I de ögonblicken, hur mörka och hopplösa de än tycks vara, kommer det, om vi söker efter det, alltid att finnas ett andligt ljus som kallar på oss och ger oss hopp om räddning och undsättning. Det ljuset lyser från hela människosläktets Frälsare, som är världens ljus.
Att uppfatta andligt ljus är inte samma sak som att se fysiskt ljus. För att känna igen Frälsarens andliga ljus måste vi först vara villiga att tro. Gud fordrar att vi till en början åtminstone har en önskan att tro. ”Men se, om ni vaknar upp och väcker era själsförmågor … och utövar en smula tro”, lär profeten Alma, ”ja, även om ni inte kan göra mer än önska att tro, så låt denna önskan verka i er till dess ni tror så mycket att ni kan ge plats i hjärtat för en del av [Frälsarens] ord”.2
Almas uppmaning att vi ska önska att tro och ”ge plats” i hjärtat för Frälsarens ord, påminner oss om att tro kräver personligt val och handling. Vi måste ”vakna upp och väcka våra själsförmågor”. Vi ber innan vi får. Vi söker innan vi finner. Vi bultar innan det öppnas för oss. Då får vi det här löftet: ”Ty var och en som ber han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall det öppnas.”3
Ingen har mer innerligt vädjat om att vi ska tro än Frälsaren själv under sin jordiska verksamhet, när han vädjade till sina tvivlande åhörare:
”Om jag inte gör min Faders gärningar, så tro mig inte.
Men om jag gör dem, så tro på gärningarna, om ni inte kan tro på mig. Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.”4
Varje dag står vi alla inför ett prov. Det är livets stora prov: Ska vi välja att tro på honom och låta ljuset i hans evangelium växa inom oss, eller ska vi vägra att tro och envisas med att själva ta oss fram genom mörkret? Frälsaren gav världen sitt evangelium så att dess ljus kan vägleda dem som väljer att tro på och följa honom.
Efter kraschen hade Sailor ett val. Hon kunde ha stannat vid flygplanet, ensam och rädd i mörkret. Men en lång natt väntade och det skulle bara ha blivit kallare. Hon valde en annan väg. Sailor klättrade upp för en kulle, och där skymtade hon ljuset vid horisonten.
Gradvis, allteftersom hon tog sig fram genom natten mot ljuset, växte det sig starkare. Men det måste ha funnits stunder när hon inte kunde se det. Kanske försvann det ur sikte när hon befann sig i en ravin eller bakom träd eller buskar, men hon kämpade vidare. Varje gång ljuset syntes kunde Sailor se att hon var på rätt väg. Hon visste inte ännu exakt vad ljuset ledde till, men hon fortsatte att gå mot det på grund av det hon visste. Hon litade och hoppades på att hon skulle se det igen, om hon fortsatte gå åt rätt håll. Det kanske räddade hennes liv.
Så kan det också vara för oss. Det kan finnas tillfällen när vi har ont, när vi är trötta och när allt verkar mörkt och kallt. Det kan finnas tillfällen när vi inte kan se ljuset vid horisonten och vi kanske vill ge upp. Om vi är villiga att tro, om vi har en önskan att tro, om vi väljer att tro, så kommer Frälsarens lärdomar och exempel att visa oss vägen.
Välj att tro
Precis som Sailor behövde tro på att hon skulle finna trygghet i det avlägsna ljuset, så måste också vi välja att öppna hjärtat för Frälsarens gudomliga verklighet – för hans eviga ljus och helande nåd. Profeter har i alla tider uppmanat oss, och till och med vädjat till oss, att tro på Kristus. Deras förmaningar återspeglar ett grundläggande faktum: Gud tvingar oss inte att tro. Istället inbjuder han oss att tro genom att sända levande profeter och apostlar för att undervisa oss, genom att ge oss helig skrift och genom att kalla på oss genom sin Ande. Det är vi som måste välja att ta emot dessa andliga inbjudningar, och välja att med våra inre ögon se det andliga ljuset som han kallar på oss med. Valet att tro är det viktigaste beslutet vi någonsin fattar. Det formar alla våra andra val.
Gud tvingar oss inte att tro, liksom han inte tvingar oss att hålla några bud, trots sin fullkomliga önskan att välsigna oss. Men hans uppmaning till oss att tro på honom, att utöva den där smulan tro och ge plats i hjärtat för hans ord, gäller än i dag. Som Frälsaren sa: ”Jag vittnar om att Fadern befaller alla människor överallt att omvända sig och tro på mig.”5
Tro och vittnesbörd är inga passiva principer. De kommer inte av sig själva. Tro är något vi väljer. Vi hoppas på den, arbetar på den och uppoffrar oss för den. Vi börjar inte oavsiktligt tro på Frälsaren och hans evangelium, liksom vi inte oavsiktligt ber eller betalar tionde. Vi väljer aktivt att tro, precis som vi väljer att hålla andra bud.
Omsätt tro i handling
Sailor kunde först inte veta om det hon gjorde när hon kämpade sig genom snåren faktiskt skulle fungera. Hon var vilsen och skadad. Det var mörkt och kallt. Men hon lämnade olycksplatsen och gav sig iväg i hopp om räddning. Hon kröp och hasade sig framåt tills hon såg ett avlägset ljus. När hon sett det gjorde hon sitt bästa för att röra sig mot det. Hon mindes vad hon hade sett.
Vi måste på samma sätt ge plats för hoppet om att vi kan finna andligt ljus genom att gripa tag i tron istället för att välja att tvivla. Våra handlingar är bevisen för vår tro och blir sedan dess substans. Vi väljer att tro när vi ber och när vi läser skrifterna. Vi väljer att tro när vi fastar, när vi helgar sabbatsdagen och när vi tillber i templet. Vi väljer att tro när vi döps och när vi tar del av sakramentet. Vi väljer att tro när vi omvänder oss och söker gudomlig förlåtelse och helande kärlek.
Ge aldrig upp
Ibland kan tillväxten i andliga ting verka långsam eller oregelbunden. Ibland kan det kännas som om vi har tappat mark, att vi har gjort fel, eller att våra största ansträngningar att komma närmare Frälsaren inte fungerar. Om det känns så för dig: Ge inte upp – någonsin. Fortsätt att tro på honom, på hans evangelium och på hans kyrka. Låt dina handlingar spegla den tron. Då, när din tros ljus har dämpats, låt ditt hopp om Frälsarens kärlek och nåd, som finns i hans evangelium och hans kyrka, övervinna dina tvivel. Jag lovar att han står redo att ta emot dig. Med tiden ser du att du fattade det bästa möjliga beslutet. Ditt modiga beslut att tro på honom kommer att välsigna dig övermåttan och för alltid.
Trons välsignelser
Jag har känt Frälsarens barmhärtiga kärlek. Jag har sökt honom i mina egna mörka stunder, och han har hjälpt mig med sitt helande ljus. Ett av mitt livs största glädjeämnen har varit att resa med min hustru Kathy för att träffa kyrkans medlemmar i många delar av världen. Dessa underbara möten undervisade mig och oss om Guds kärlek till sina barn. De har visat mig den obegränsade möjligheten till glädje som välsignar dem som väljer att följa Herren Jesu Kristi lärdomar. Jag har lärt mig att tron på honom och på hans återlösande kraft är den sanna vägen till ”frid i den här världen och evigt liv i den kommande världen”.6
Jag vittnar om att Jesus Kristus är källan till ljus och hopp för oss alla. Jag ber att vi alla ska välja att tro på Honom. I Jesu Kristi namn, amen.