Om du tar ansvaret
Äldste Jorge F. Zeballos
i de sjuttios kvorum
Låt oss sträva framåt genom att lära vår plikt, fatta rätta beslut, handla i enlighet med de besluten, och acceptera vår Faders vilja.
Jag var bara 12 år när missionärerna för första gången kom för att predika i min födelsestad i norra Chile. En söndag när jag hade besökt den lilla grenen i sex månader, erbjöd en missionär mig brödet när han delade ut sakramentet. Jag tittade på honom och sa tyst: ”Jag kan inte.”
”Varför inte?” frågade han.
Jag berättade: ”Därför att jag inte är medlem i kyrkan.”1
Missionären kunde inte tro det. Han ögon lyste. Jag antar att han tänkte: ”Men den här unge mannen kommer ju på vartenda möte! Hur kan han inte vara medlem i kyrkan?”
Dagen därpå var missionärerna på plats i mitt hem, och de gjorde allt de kunde för att få undervisa hela min familj. Men eftersom min familj inte var intresserad, var det bara mina kyrkobesök varje vecka i mer än sex månader som fick missionärerna att känna sig säkra nog att fortsätta. Till slut kom det stora ögonblick jag hade väntat på, när de inbjöd mig att bli medlem i Jesu Kristi kyrka. Missionärerna förklarade för mig att eftersom jag var minderårig skulle jag behöva mina föräldrars tillåtelse. Jag gick med missionärerna till min pappa i tron att hans kärleksfulla svar skulle bli: ”Min son, när du blir myndig får du fatta dina beslut själv.”
Medan missionärerna talade med honom, bad jag innerligt om att hans hjärta skulle påverkas så att han skulle ge mig den tillåtelse jag önskade. Hans svar till missionärerna var följande: ”Äldster, under de senaste sex månaderna har jag sett min son Jorge gå upp tidigt varje söndagsmorgon, ta på sig sina bästa kläder, och gå till kyrkan. Jag har bara sett gott inflytande från kyrkan i hans liv.” Sedan talade han till mig och förvånade mig med att säga: ”Min son, om du tar ansvaret för det här beslutet, så har du min tillåtelse att döpas.” Jag kramade min pappa, gav honom en puss och tackade honom för det han gjorde. Dagen därpå döptes jag. Förra veckan var det 47 år sedan det viktiga ögonblicket i mitt liv.
Vilket ansvar har vi som medlemmar i Jesu Kristi kyrka? President Joseph Fielding Smith uttryckte det så här: ”Vi har dessa två stora skyldigheter. … För det första att söka vår egen frälsning och för det andra att uppfylla den skyldighet vi har mot våra medmänniskor.”2
Dessa är då de huvudsakliga ansvar som vår Fader har gett oss: Att söka vår egen frälsning och andras, underförstått att frälsning innebär att nå den högsta graden av härlighet som vår Fader har förberett åt sina lydiga barn.3 Dessa ansvar som har anförtrotts oss – och som vi frivilligt har accepterat – måste styra våra prioriteringar, våra önskningar, våra beslut, och vårt dagliga handlande.
För någon som har förstått att upphöjelse tack vare Jesu Kristi försoning verkligen finns inom räckhåll, innebär det fördömelse att inte uppnå den. På så vis är motsatsen till frälsning fördömelse, precis som motsatsen till framgång är misslyckande. President Thomas S. Monson har sagt: ”Människor nöjer sig inte längre med medelmåttighet när de väl ser att det förträffliga är inom räckhåll.”4 Hur skulle då vi kunna nöja oss med något mindre än upphöjelse om vi vet att upphöjelsen är möjlig?
Låt mig ge er fyra viktiga principer som hjälper oss uppfylla vår önskan att ta vårt ansvar inför vår Fader i himlen och leva upp till hans förväntningar att vi ska bli sådana som han är.
1. Lära vår plikt
Om vi ska göra Guds vilja, om vi ska ta vårt ansvar inför honom, måste vi börja med att lära, förstå, acceptera och leva enligt hans vilja för oss. Herren har sagt: ”Låt nu därför var och en lära sin plikt och med all flit verka i det ämbete vartill han är utsedd.”5 Att ha en önskan att göra det rätta räcker inte om vi inte ser till att förstå vad vår Fader förväntar av oss och vill att vi ska göra.
I berättelsen om Alice i Underlandet vet inte Alice vilken väg hon ska gå, så hon frågar Cheshire-katten: ”Kan du säga mig vilken väg jag ska ta?”
Katten svarar: ”Det beror till stor del på vart du vill komma.”
Alice säger: ”Jag inte bryr mig så mycket om vart jag kommer.”
”Då har det egentligen ingen betydelse vilken väg du tar”, säger katten.6
Men vi vet att stigen som leder till ”det träd vars frukt [är] begärlig eftersom den [gör] människan lycklig”7 – ”den väg som leder till livet” – är smal. Det krävs ansträngning att vandra längs stigen, och ”det är få som finner den.”8
Nephi lär oss att ”Kristi ord skall tillkännage för er allt ni bör göra.”9 Sedan lägger han till att ”den Helige Anden … visar … er allt vad ni bör göra.”10 Alltså, de källor som låter oss få veta vår plikt är Kristi ord som vi får genom forntida och nutida profeter, och de personliga uppenbarelser som vi tar emot genom den Helige Anden.
2. Fatta ett beslut
Oavsett om vi fått lära oss om evangeliets återställelse, ett visst bud, de plikter som tillhör ett visst ämbete, eller förbunden vi ingår i templet, är valet vårt om vi ska handla efter vår nya kunskap eller inte. Var och en väljer fritt för sin egen del att ingå ett heligt förbund såsom dopet eller tempelförrättningarna. Eftersom svärandet av eder var en normal del av människors religiösa liv förr i tiden sa den gamla lagen: ”Du skall inte svära falskt vid mitt namn.”11 Men i tidens mitt undervisade Frälsaren om ett högre sätt att hålla det vi lovat när han sa att ja betyder ja och nej betyder nej.12 En persons ord borde räcka för att fastslå hans eller hennes uppriktighet och löfte till någon annan – och ännu mer när denne någon är vår Fader i himlen. Att hålla ett löfte blir ett uttryck för vårt ords trovärdighet och uppriktighet.
3. Handla därefter
När vi lärt vår plikt och fattat de beslut som hör samman med den kunskapen och insikten måste vi handla därefter.
Ett mäktigt exempel på stark beslutsamhet att göra vad han lovat sin Fader finner vi i en händelse i Frälsarens liv när en lam man fördes till honom för att bli botad. ”Jesus såg deras tro och sade till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna,”13 Vi vet att Jesu Kristi försoning är nödvändig för att kunna få förlåtelse för våra synder, men vid den tidpunkt då den lame mannen blev botad hade denna storslagna händelse inte inträffat än. Frälsarens lidande i Getsemane och på korset hade ännu inte skett. Men Jesus välsignade inte bara den lame mannen med förmågan att resa sig och gå, utan förlät också hans synder. Han gav därmed en tydlig försäkran om att han inte skulle misslyckas, utan skulle uppfylla den uppgift han tagit på sig inför sin Fader, och att han på korset skulle göra det han lovat att göra.
Stigen som vi har valt att gå är smal. Längs med vägen finns utmaningar som kräver tro på Jesus Kristus och vår fulla ansträngning att hålla oss kvar på stigen och sträva framåt. Vi behöver omvända oss och vara lydiga och tålmodiga, även när vi inte förstår alla de omständigheter som omger oss. Vi måste förlåta andra och leva efter det vi har lärt oss och de val vi har gjort.
4. Villigt acceptera Faderns vilja
Lärjungeskap fordrar inte bara att vi lär vår plikt, fattar rätta beslut och handlar efter dem, utan det är också nödvändigt att vi utvecklar villigheten och förmågan att acceptera Guds vilja även när den inte stämmer överens med våra rättfärdiga önskningar eller det vi helst vill.
Jag är imponerad av och beundrar inställningen hos den spetälske man som gick till Herren, ”kom fram till honom och föll på knä och bad: ’Om du vill, så kan du göra mig ren.’”14 Den spetälske krävde ingenting, även om hans önskan kan ha varit rättfärdig. Han var helt enkelt villig att acceptera Herrens vilja.
För några år sedan blev ett fint, trofast par som är vänner till mig välsignade med att få en länge efterlängtad son, som de länge hade bett om. Deras hem var fyllt av glädje när våra vänner och deras dotter, som dittills varit deras enda barn, njöt av att vara tillsammans med den nyss anlände lille pojken. Men en dag hände något oväntat. Den lille pojken, som bara var omkring tre år, hamnade plötsligt i koma. Så fort jag hörde om det inträffade ringde jag min vän för att uttrycka vårt stöd i denna svåra stund. Men hans svar lärde mig något. Han sa: ”Om det är Faderns vilja att ta honom till sig, så är det okej med oss.” Min väns ord hade inte ett uns av klagan, upproriskhet eller missnöje i sig. Snarare motsatsen. Allt jag kunde höra i hans röst var tacksamhet mot Gud som låtit dem glädjas åt sin lille son denna korta tid, och hans totala villighet att acceptera Faderns vilja för deras del. Några dagar senare återvände den lille till sitt himmelska hem.
Låt oss sträva framåt genom att lära vår plikt, fatta rätta beslut, handla i enlighet med de besluten, och acceptera vår Faders vilja.
Så tacksam jag är för det beslut min pappa lät mig fatta för 47 år sedan. Med tiden har jag förstått att det villkor han gav mig – att ta ansvar för det beslutet – innebar ett ansvar gentemot min Fader i himlen att söka min egen frälsning och mina medmänniskors, och därigenom bli mer sådan som min Fader förväntar och vill att jag ska bli. På denna mycket betydelsefulla dag vittnar jag om att Gud Fadern och hans älskade Son lever. I Jesu Kristi namn, amen.