Aldrig ensam

Anne Grenzebach

Tänk dig att du har bestämt dig för att bli medlem i en annan kyrka än den du växte upp i. Tänk dig nu att du ska berätta det för din familj. Hur skulle de reagera? Skulle de stödja dig eller bli besvikna på dig? Om du skulle förlora deras vänskap, skulle din nya tro vara värt det?

Det var några frågor jag ställdes inför för några år sedan när jag undersökte kyrkan. En vän uppmanade mig att följa mitt hjärta och tro på att Herren skulle hjälpa mig övervinna min rädsla att bli utstött av familj och vänner. Med den enkla tron döptes jag i april 2002.

Det är inte lätt att vara den enda medlemmen i sin familj. Det finns inget stöd från familjen i att hålla buden, läsa skrifterna dagligen och göra sådant som fortsätter att bygga upp ens vittnesbörd. Det blir helt och hållet ens eget ansvar att hålla motivationen uppe. Som den enda medlemmen i min familj har jag funnit mina stöttepelare i att engagera mig i kyrkan, berätta om evangeliet för andra, inrikta mig på tempelarbete och aldrig förlora hoppet om att min familj en dag ska bli medlemmar i kyrkan.

Stöd mitt i motståndet

Innan jag blev medlem i kyrkan hade jag aldrig gjort min familj riktigt besviken. När jag blev medlem visste jag att de kände sig svikna, och det kändes hemskt att såra dem så mycket. Jag fortsatte med kyrkan eftersom jag visste i mitt hjärta att det var vad Herren ville — även för deras skull.

Jag bodde inte nära hemmet just då. När jag kom på besök möttes jag alltid av beskyllningar och förolämpningar. Situationen förvärrades när jag bestämde mig för att gå ut som missionär. Min farmor hade tårar i ögonen när hon sade: ”Annie, min flicka, om du går ut och missionerar så krossar du mitt hjärta.” Jag sade till henne att jag hade känt mig manad att gå ut som missionär, och om jag inte gjorde det så skulle jag gå emot min himmelske Fader.

Medan jag förberedde mig för missionen fann jag tröst och styrka i min församlingsfamilj. De gjorde ett fantastiskt jobb med att hjälpa mig anpassa mig till den livsstil som medlemskap i kyrkan medför och de hjälpte mig hantera motståndet från min familj. Jag märkte att det var lättare att härda ut frustrationerna genom att hänge mig åt kyrkan genom kallelser, aktiviteter och genom att gå på utbyte med missionärerna. Jag bodde också nära Palmyra i New York, så jag gick ofta till den heliga lunden och satt och begrundade min situation och sökte tröst.

Tjäna familjen

Trots stödet från min församling kände jag mig ändå frustrerad och missförstådd av min familj. Allt de visste om kyrkan hade de fått höra från yttre källor och de lyssnade inte på det jag sade till dem. Jag försökte prata om evangeliet med dem och rätta till deras missuppfattningar men jag lyckades inte nå någon gemensam grund. Klyftan mellan mig och mina nära och kära blev allt större och jag visste inte hur jag skulle kunna förminska den. När jag åkte iväg som missionär till Virginia hade jag nästan förlorat hoppet om att min familj någonsin skulle visa något intresse för kyrkan.

I mina brev hem fortsatte jag att berätta om evangeliet. Jag minns att jag inbjöd min pappa att träffa missionärerna. Han sade rent ut att han inte var intresserad. Att läsa hans svar var en av de svåraste upplevelserna under min mission, men det gav mig större motivation att arbeta hårt och berätta om evangeliet för alla som ville lyssna. Jag kom till insikt om att alla är någons familjemedlem och när jag hjälper en person så kanske jag besvarar någon annans böner. Jag strävar efter att dela med mig av evangeliet fastän jag inte längre är heltidsmissionär.

Templets välsignelser

När äldste Henry B Eyring i de tolv apostlarnas kvorum ställde sig upp för att tala under aprilkonferensen 2005 fick jag en stark känsla av att jag behövde lyssna mycket noga på vad han skulle säga. Han inledde sitt tal med dessa ord: ”Mitt budskap är riktat till de medlemmar som inte är födda in i kyrkan … Ni utgör inte undantaget i kyrkan. Till er önskar jag säga hur mycket Herren älskar er och litar på er. Och än mer vill jag säga er hur mycket han behöver er.”¹

Han talade om hur omvända aldrig skulle sluta försöka berätta om evangeliet för sin familj. Sedan sade han att en annan viktig del av missionärsarbete i familjen är tempelarbetet.

Äldste Eyrings ord inspirerade mig att sätta upp mål för att besöka templet och släktforska. Jag har haft stor glädje av att ta släktnamn till templet och har samtidigt fått en del underbara, oväntade välsignelser. Det har storligen stärkt mina band till min familj på andra sidan slöjan. Jag har sett underverk ske när jag har försökt hitta deras namn och jag har känt deras närhet när jag har utfört deras förrättningar.

Jag fick ännu en välsignelse när jag träffade min farmor för första gången efter min mission. Hon gav mig en lista med namn att ta till templet. Hon pratade också om att hon ville läsa ”mormonboken” för hon mindes att hennes far hade läst den. Nu ringer hon mig varje vecka för att berätta vad hon har lärt sig i Mormons bok.

Innan jag åkte ut som missionär fick jag en känsla av att min farmors make — som dog 1996, innan jag blev medlem i kyrkan — strävade efter att få hennes hjärta att vekna. När jag var på missionärsskolan utförde äldsterna i mitt distrikt tempelarbete för honom. När jag satt i det celestiala rummet överväldigades jag av tanken att kunna ha hela min familj där tillsammans. Jag tror att min farfar gör allt han kan för att hjälpa familjen ta emot evangeliet.

Fortsatt hopp

Min mamma kom och hämtade mig från missionen och det råkade vara samma helg som generalkonferensen. Hon såg tre av konferenssessionerna tillsammans med mig och tyckte så mycket om dem att hon bad att få dem på DVD till jul. För mig var detta ett underverk som lät mig veta att jag inte skulle sluta hoppas.

För närvarande har ingen i familjen visat något större intresse av att bli medlem i kyrkan, men jag känner att det kommer att hända en dag — antingen i det här livet eller nästa. Vår relation har förbättrats så mycket att jag vet att det inte skedde på grund av mina ansträngningar utan genom den Helige Andens påverkan. Vår himmelske Fader välsignar oss med underverk och vårt hjärtas önskningar när vi strävar efter att göra hans vilja. Jag har känt hans styrka och stöd att gå framåt, och jag vet att jag aldrig kommer att vara ensam i hans sanna kyrka.

När du är den enda

Sök tröst och styrka i din församlings- eller grensfamilj.
Sök frid och vägledning genom bön.
Dela med dig av evangeliet till andra. Kom ihåg att alla har en familj, och du kan vara svaret på någon annans böner.
Släktforska och utför tempelarbete.
Ge aldrig upp hoppet om att din familj tar emot evangeliet en dag.