Den barmhärtige samariten: Glömda symboler
En av Jesu Kristi berättelser som gör störst intryck på oss är liknelsen om den barmhärtige samariten. Jesus berättade denna liknelse för en man som frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?” Jesus svarade genom att fråga: ”Vad står skrivet i lagen?”
Mannen svarade med hänvisning till Femte Moseboken 6:5 och Tredje Moseboken 19:18: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta … och din nästa som dig själv.”
När Jesus lovade: ”Gör det, så får du leva”, svarade mannen lite provokativt: ”Vem är då min nästa?” Som svar på mannens fråga berättade Jesus liknelsen om den barmhärtige samariten. (Se Luk 10:25–35.)
Djupare nivåer av betydelse
Frälsaren talade ofta i liknelser eftersom de har en djupare betydelse som bara de förstår som ”har öron”. (Matt 13:9) Profeten Joseph Smith bekräftade att otroende inte förstår Frälsarens liknelser. ”Men för sina lärjungar förklarade [Herren liknelserna] tydligt”, och vi kan förstå liknelserna, sade profeten, ”om vi bara öppnar våra ögon och läser med uppriktighet.”1 Kännedomen om denna princip inbjuder till att reflektera över den barmhärtige samaritens symboliska mening. I ljuset av Jesu Kristi evangelium kapslar denna mästerliga berättelse in frälsningsplanen på ett briljant sätt som få nutida läsare kanske har lagt märke till.
Liknelsens innehåll är helt klart praktiskt och dramatiskt i sin uppenbara betydelse, men enligt den kristna traditionen sågs också liknelsen som en imponerande bildlig framställning av människans fall och återlösning. Denna tidiga kristna uppfattning av den barmhärtige samariten skildras i en berömd katedral från 1000-talet i Chartes i Frankrike. Ett av dess vackra blyinfattade fönster skildrar hur Adam och Eva drevs ut ur Edens lustgård högst upp på fönstret, och parallellt liknelsen om den barmhärtige samariten längst ner. Detta illustrerar ”en symbolisk tolkning av Kristi liknelse som var populär på medeltiden”.2 När jag såg fönstret tänkte jag: Vad har Adams och Evas fall att göra med liknelsen om den barmhärtige samariten?
Snart upptäckte jag svaret.3 Denna allegoriska tolkning är djupt rotad i den tidiga kristendomen. På 100-talet såg både Irenaeus i Frankrike och Klemens av Alexandria den barmhärtige samariten som en symbol för hur Kristus själv räddade det fallna offret, sårat genom synd. Några år senare fastslog Klemens elev Origenus att denna tolkning hade kommit genom de första kristna som beskrev allegorin enligt följande:
”Mannen på väg ner är Adam. Jerusalem är paradiset och Jeriko är världen. Rövarna är fientliga krafter. Prästen är lagen, leviten är profeterna och samariten är Kristus. Såren är olydnad, åsnan är Herrens kropp, [värdshuset], som tar emot alla som vill komma in, är kyrkan … Värdshusvärden är kyrkans överhuvud, som anförtrotts att ta hand om mannen. Och det faktum att samariten lovar att han ska komma tillbaka representerar Frälsarens andra ankomst.”4
Denna allegoriska innebörd lärdes inte bara ut av Jesu forntida efterföljare utan var i stort sett universell under tidig kristendom och förespråkades av Irenaeus, Klemens och Origenus, och på 300- och 400-talet av Krysostomus i Konstantinopel, Ambrosius i Milano och Augustinus i Nordafrika. Denna tolkning skildras mest komplett i två andra medeltida blyinfattade fönster, i de franska katedralerna i Bourges och Sens.
En förebild och skugga av frälsningsplanen
Läsare får ut mycket av att begrunda skrifterna, särskilt eftersom de vittnar om Jesus Kristus. (Se Joh 5:39.) Liknelsen om den barmhärtige samariten vittnar om Kristus. Den undervisar om frälsningsplanen, om Frälsarens försonande kärlek och om vår resa mot att ärva evigt liv. Den kan läsas som en berättelse som inte bara handlar om en man som gick ner från Jerusalem till Jeriko, utan också om alla som kommer ner från Guds närhet för att leva på jorden. Denna innebörd blir mycket tydlig i ljuset av Jesu Kristi evangelium som återställts genom hans nutida profeter.
Låt oss utforska berättelsens olika delar.
En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare
En man. De första kristna liknade denne man vid Adam. Detta samband kan ha varit tydligare i forntida språk än i nutida översättningar. På hebreiska betyder ordet adam ”människa, mänskligheten”, ”pluralet människor”, förutom ”Adam” som egennamn.5 Således såg Klemens av Alexandria med rätta offret i allegorin som en representation av ”oss alla”. Vi har sannerligen alla kommit ner som ”Adam” och ”Eva”, underkastade jordelivets risker och skeden: ”Liksom i Adam alla dör …” (1 Kor 15:22)
På väg ner. Den tidiga kristna författaren Krysostomus såg i dessa ord hur Adam steg ner från lustgården till denna värld — från ära till det vardagliga, från odödlighet till dödlighet. Berättelsen i Lukas 10 antyder att mannen gick ner avsiktligt, med vetskap om de risker som resan medförde. Ingen tvingade honom att gå ner till Jeriko. Han ansåg tydligen att resan var värd de kända riskerna med en sådan vandring på de dåligt underhållna vägarna på Jesu tid.6
Från Jerusalem. Jesus lät personen gå ner, inte från någon vanlig plats utan från Jerusalem. På grund av tempelstadens helgd såg de tidiga kristna tydligt i detta tanken att denna person hade kommit ner från Guds närhet.
Till Jeriko. Jeriko liknades lätt vid denna värld. På 250 m under havsnivån är Jeriko den lägst belägna staden på jorden. Dess milda vinterklimat gjorde staden till en njutningens tillflyktsort där Herodes hade byggt ett överdådigt palats. Men man bör lägga märke till att personen i liknelsen ännu inte hade kommit fram till Jeriko när rövarna attackerade honom. Han var på den branta vägen ner till Jeriko, men han hade ännu inte nått botten.
Föll. (Råkade ut för.) Här kan man se hänsyftningen på det fallna jordiska tillståndet och den svåra situationen med personlig syndfullhet: ”I ären alla fallna och förlorade.” (Alma 34:9)
Rövare. De tidiga kristna författarna såg rövarna omväxlande som djävulen och hans sataniska krafter, onda andar eller falska lärare. Det grekiska ordet för ”rövare” som Lukas använde antyder att det inte handlade om amatörer. Resenären överfölls av ett band ondskefulla stråtrövare i en ränksmidande organiserad förening som agerade överlagt och gemensamt.
De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd.
Slet av honom kläderna. De tidiga kristna förstod att Jesus talade om något viktigt här. Originus och Augustinus såg förlusten av mannens kläder som en symbol för mänsklighetens förlust av odödlighet och oförstörbarhet. Krysostomus talade om förlusten av ”hans odödlighets skrud” eller ”lydnadens skrud”. Ambrosius talade om mannen som ”berövad vår andliga nåds täckelse som vi [alla] mottog [från Gud]”.
Förövarna ville uppenbarligen ha mannens kläder för det står inget nämnt om någon rikedom eller andra saker som han kan ha haft med sig. Av någon anledning verkade rövarna intresserade av hans kläder, något som han fört med sig från den heliga platsen och något som de avundades honom och ville ta ifrån honom.
Misshandlade. Detta ord sågs som en sinnebild av livets smärta, själens lidande och bedrövelser på grund av olika synder och laster. Själens fiender lämnar förvisso efter sig sargade själar. (Se Jakob 2:8–9.) Överträdelser har verkliga följder. (Se Alma 41:10.)
Halvdöd. Rövarna gav sig av och lämnade personen ”halvdöd”, varken mer eller mindre. I denna detalj kan vi se en hänsyftning på den första och andra döden. Personen hade fallit, hade underkastat sig synd och lidit den första döden — han hade blivit dödlig. Men den andra döden, den permanenta separationen från Gud, kunde fortfarande hävas. (Se Alma 12:32–36.)
En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi.
Händelsevis. Den judiske prästen kom ”händelsevis” förbi, inte därför att han sökte honom medvetet. Hans närvaro där var inte enligt någons plan.
En präst … [och] på samma sätt … en levit. De tidiga kristna författarna såg alla prästen som en symbol för Moselagen. Som de såg det var problemet inte att bärarna av Gamla testamentets prästadöme inte ville hjälpa en fallen man, utan att Moselagen inte hade makt att frälsa honom. Moselagen var ju bara en förebild och skugga av försoningen som ännu inte hade kommit, inte dess fulla kraft. (Se Mosiah 3:15–17.)
Leviten sågs som en representant för Gamla testamentets profeter, vars ord Herren kom för att uppfylla. (Se Matt 5:17; 3 Nephi 15:2–5.) Som präster av lägre grad utförde leviterna olika sysslor i templet. Denne levit kom åtminstone i närheten av att hjälpa till: Han ”kom” och såg. Han kanske ville hjälpa till men kan ha ansett sig för lågt stående att hjälpa honom. Han hade inte heller makt att frälsa en döende människa.
En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem.
Samariten. De tidiga kristna författarna såg den barmhärtige samariten som en representation av Kristus. Krysostomus hävdar att en samarit är lämplig att jämföra med Kristus, för ”på samma sätt som samariten inte är från Judéen, är inte Kristus av denna världen”.
Jesu åhörare i Jerusalem kan mycket väl ha uppfattat det så att Frälsaren här talade om sig själv. Några judar i Jerusalem avvisade Jesus med skymfen: ”Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit?” (Joh 8:48) Eftersom Nasaret låg på andra sidan dalen, norr om Samarien, kunde dessa två platser lätt klumpas ihop. Och liksom man såg ner på samariterna som de lägst stående av alla människor har det profeterats att Messias skulle bli ”föraktad och övergiven av människor” och ”räknad … för intet”. (Se Jes 53:3.)
Färdades. Det verkar som om samariten (som representerar Kristus) avsiktligt letade efter människor i nöd. Det står inte i texten att han kom dit av en händelse. Origenus sade att ”han kom dit i avsikt att rädda och ta hand om den döende mannen”. Frälsaren kom med olja och bandage i avsikt ”att bringa världen återlösning”. (3 Nephi 9:21)
Förbarmade sig. Detta att han förbarmade sig syftar på Kristi rena kärlek. Det grekiska ordet betyder att samariten hyste en djup, inre medkänsla för mannen. Ordet används bara i Nya testamentet när författarna vill beskriva Guds gudomliga barmhärtighet. Det förekommer i liknelsen om den obarmhärtige tjänaren, där Herren (som representerar Gud) ”förbarmade sig … över honom” (Matt 18:27), och i liknelsen om den återfunne sonen, där fadern (som representerar Gud) såg sin son återvända och ”förbarmade sig över honom … [och] skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom”. (Luk 15:20) På samma sätt representerar samariten den gudomligt barmhärtige Kristus som plågades ”på det hans inre må bliva fyllt med barmhärtighet enligt köttet, så att han enligt köttet må kunna bistå sitt folk”. (Alma 7:12)
Förband såren. Några tidiga kristna sade att bandagen representerade kärlek, tro och hopp — ”frälsningens band som inte kan upplösas”. Andra såg bandagen som Kristi lärdomar som binder oss till rättfärdighet. Sista dagars heliga skulle tillägga att den räddade personen är bunden till Herren genom förbund. (Se L&F 35:24; 43:9.)
Olja. Balsam av olivolja skulle ha lindrat mycket. De flesta tidiga kristna författarna såg här en symbol för Kristi tröstande ord. Krysostomus såg detta som en ”helig smörjelse” — som kan härledas till flera prästadömsförrättningar, botande av sjuka (se Jak 5:14), den Helige Andens gåva (som ofta symboliseras av olivolja) eller smörjelsen av en kung eller drottning.
Vin. Samariten hällde också vin i det öppna såret för att rengöra det. Sentida kristna författare såg detta vin som Guds ord — något som svider — men tidigare kristna tolkningar förknippar vinet med Kristi blod, som symboliseras av sakramentet. (Se Matt 26:27–29; 3 Nephi 18:8–11.) Detta vin, det sonande blodet, sköljer bort synd och renar själen och gör så att Guds ande kan vara hos oss. Förutom att ge fysisk hjälp erbjuder en verkligt barmhärtig samarit också evangeliets frälsande principer och förrättningar. Det sonande vinet kan svida först, men dess effekter ger snart en helande frid.
Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom.
Lyfte upp honom på sin åsna. Som uppfyllelse av profetia bär Kristus våra sjukdomar. (Se Jes 53:4; Alma 7:11.) Samaritens åsna sågs som en symbol för Kristi kropp. Att bli upplyft på hans åsna är att tro på att Gud fick en kropp av kött, att han bar våra synder och att han led för oss.
Värdshus. För de tidiga kristna var det lätt att tänka att värdshuset symboliserade kyrkan. Ett ”värdshus” var ”ett offentligt hus, öppet för alla”. Ett offentligt härbärge är jämförbart med Kristi kyrka på flera sätt. Ett värdshus vid vägen är inte en himmelsk destination utan ett nödvändigt hjälpmedel för resande att nå sitt eviga hem.
Skötte om honom. Samariten stannade kvar hos den sårade mannen och skötte personligen om honom första natten. Han lät inte värdshusvärden ta över omvårdnaden av den sårade mannen för snabbt utan stannade kvar hos honom under natten. Som Origenus kommenterade tar Jesus ”inte bara hand om sårade på dagen utan också på natten. Han ägnar all sin uppmärksamhet och omsorg åt dem.”
Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.
Nästa dag (på morgonen). Tidiga författare såg här tanken om att Jesus skulle uppstå på uppståndelsens morgon. Kristus verkade personligen bland sina lärjungar en kort tid. Efter sin himmelsfärd lät han resenären tas om hand av kyrkan.
Värdshusvärden. Följaktligen såg de tidiga författarna värdshusvärden som Paulus eller de andra apostlarna med efterträdare. Men om värdshuset syftar på kyrkan i allmänhet så kan värdshusvärden och hans anställda representera alla ledare och arbetare i kyrkan som av Herren anförtrotts att ge näring åt och ta hand om alla räddade själar som söker bli botade.
När jag kommer tillbaka. Kristussymbolen lovar öppet att komma tillbaka, en tydlig hänsyftning på Kristi andra ankomst. Det grekiska ordet som översatts med ”komma tillbaka” finns bara med en annan gång i Nya testamentet, i Lukas 19:15, och syftar på liknelsen om Herren som skulle komma tillbaka och bedöma vad människorna hade gjort med pengarna de fått. Denna koppling stärker markant syftningen på Kristi andra ankomst.
Betala eller belöna. Slutligen får värdshusvärden löfte om att alla hans utgifter ska täckas: ”Jag skall gottgöra dig för alla dina utgifter.” Detta löfte — att praktiskt taget ge värdshusvärden en tom check — har mer än något annat i berättelsen förbryllat nutida uttolkare som bara ser denna berättelse som en ordinär händelse. Vem i sina sinnens fulla bruk skulle ingå en sådan förutsättningslös överenskommelse med en främmande värdshusvärd? Men när man ser berättelsen som en liknelse så är det inte så konstigt, för samariten (Kristus) och hans värdshusvärd kände och litade på varandra redan innan löftet gavs.
En evig betydelse
Eftersom det är svårt för oss att förstå Guds oändliga natur och gudomliga fullhet så talar han till oss i sinnebilder. (Se Moses 5:7.) Symboler förklarar för våra begränsade sinnen de heliga sanningar som finns inbäddade i Kristi ojämförliga evangelium, och all symbolisk förståelse av liknelsen om den barmhärtiga samariten ger ett evigt perspektiv åt dess moraliska betydelse.
I sina liknelser undervisade Jesus om grunddragen i Faderns frälsningsplan. Som en förebild och en skugga av denna plan sätter den barmhärtige samariten in våra gärningar av vänlighet mot vår nästa här i jordelivet i det eviga sammanhanget — varifrån vi kom, hur vi har hamnat i vår nuvarande situation och hur den utlovade Återlösarens bindande förrättningar och helande kärlek och hans kyrkas omsorg kan rädda oss från vårt nuvarande dilemma när vi tjänar och gör oss värdiga belöningen vid hans andra ankomst.
När läsaren ser liknelsen i detta ljus kan han eller hon identifiera sig med nästan alla personer i berättelsen. På ett plan kan människor se sig själva som den barmhärtige samariten och agera som fysiska räddare och som frälsare på Sions berg när de hjälper till med det viktiga arbetet att rädda vilsegångna själar. Jesus sade till den laglärde: ”Gå du och gör som han.” (Luk 10:37) Genom att göra som samariten hjälper vi honom att åvägabringa frälsning och evigt liv åt människan.
Lärjungar vill också se sig själva som värdshusvärdar som har fått i uppdrag av Jesus Kristus att underlätta det långsiktiga andliga tillfrisknandet för sårade resenärer.
Eller så kan läsarna se sig själva som resenären. I början av liknelsen sympatiserar och identifierar sig alla med den ensamme och trötte resenären. Vi behöver alla räddas. I slutet av berättelsen kan alla resenärer känna sig trygga i vetskapen om att han som ”var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare” (Luk 10:36) enligt denna tolkning inte är någon mindre än den barmhärtige Kristus. Han är vår mest exemplariska medmänniska.
Denna insikt besvarar den laglärdes andra fråga: ”Vem är då min nästa?” Samtidigt besvarar den hans första fråga: ”Vad skall jag göra för att få evigt liv?” Evigt liv kommer av att älska Gud ”av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd” (Luk 10:27) och av att älska hans Son (din nästa) som dig själv. Och det gör vi genom att gå och göra som Frälsaren gjorde, genom att älska vår nästa, för när vi tjänar våra medmänniskor så tjänar vi vår Gud. (Se Mosiah 2:17.)
Symboler från liknelsen om den barmhärtige samariten
|
Symbol |
En tidig kristen tolkning |
|
Den barmhärtige samariten |
Jesus Kristus |
|
Offer |
Man sårad genom synd |
|
Jerusalem |
Paradiset |
|
Jeriko |
Världen |
|
Präst |
Moselagen |
|
Levit |
Profeter |
|
Åsna |
Kristi kropp |
|
Värdshuset |
Kyrkan |
|
Värdshusvärden |
Kyrkans överhuvud |