Ta er över trösklarna och bli likvärdiga kompanjoner
Hans nyckel sätts i låset. Han har kommit hem från arbetet och ska just stiga in. I köket är allt en enda röra. Babyn gråter. Treåringen hällde just ut mjölk — inte i ett glas utan över hela köksbänken. Sjuåringen behöver pappas uppmärksamhet. Och middagen är inte klar.
Med en deadline på arbetet dagen därpå, ett huvud som surrar av den häftiga trafiken vid rusningstid, och ett möte i kyrkan samma kväll, hoppas han att hon ska välkomna honom med en viss lättnad.
När hon hör honom komma in är hon glad över att lättnaden har anlänt! Men när hon ser hur hans ansiktsuttryck mörknar när han tittar sig omkring försvarar hon sig. ”Du, jag har faktiskt också arbetat hela dagen. Jag har varit med de här barnen hela tiden och jag behöver verkligen få en paus. Kan du vara snäll och fixa makaroner med ost och hjälpa till med barnen?”
I stundens hetta omvandlas hans förhoppningar till desperation och han står i begrepp att reagera.
Vid denna skiljeväg under deras hektiska dag har dessa två personer några val att göra. Ska de använda det här ögonblicket till att öva på att vara det slags följeslagare som båda har förbundit sig att vara? Eller ska båda återgå till tidigare betingning — familjär och kulturell? Vissa attityder och tankar har krupit in i själva luften de andas, och ställt till problem för dem då de försöker arbeta med och inte emot varandra.
Anta att han växte upp med en far som var en dominerande make och en mor som var en undergiven hustru. Den glade maken ropar: ”Älskling, jag är hemma!” när han kliver in genom den polerade ytterdörren. Den lugna hustrun, med perfekt frisyr, nymålade läppar och ett stärkt förkläde — hälsar honom med: ”Din middag är klar, älskling. Ta av dig slipsen och sätt dig ner.” Det är ordning och reda.
Anta att hans föräldrar tror att hans hustrus första plikt, som en kyrka i USA nyligen skrev i sin trosartikel, är att ”underkasta sig sin make med älskvärdhet”. Och anta att de tror att en makes plikt är att befalla — gå före, ge uppgifter och förvänta resultat.
Anta nu att hon växte upp med föräldrar som sympatiserade med kvinnorörelsen. Hennes mor är tacksam att hon lever i en tid då kvinnor inte längre känner tvånget att anpassa sig till en stel, självuppoffrande roll som tycks förneka deras egenvärde.
Kanske hennes mor, och till och med hennes far, skulle säga att en klipsk hustru sätter gränser för hur mycket av sin tid och av sig själv som hon ger för att stödja sin make och sina barn, eftersom hon först behöver ta hand om sig själv och sina personliga prioriteringar i denna nya tid av kvinnlig frihet.
Ömsesidigt beroende
”Familjen: Ett tillkännagivande för världen” korrigerar dessa två extrema inställningar, och lär ut ett begrepp om förhållandet mellan man och hustru som tydligt skiljer sig från bägge de hushåll som detta hypotetiska par växt upp i. Det står att fäder ”skall presidera” och ha ”ansvaret att sörja för och beskydda sin familj”, medan moderns ”främsta ansvar är barnens omvårdnad”. Fäder och mödrar ska ”hjälpa varandra” att uppfylla dessa plikter som ”likvärdiga makar”.1
Vår unge makes föräldrar tror på den gamla åsikten att kvinnan är helt beroende av sin make. Vår unga hustrus föräldrar tror på den moderna åsikten att kvinnan är oberoende av sin make. Men det återställda evangeliet lär ut den eviga åsikten att man och hustru är ömsesidigt beroende av varandra. De är jämbördiga. De är kompanjoner.
Den felaktiga åsikten i den kristna historien att hustrun ska vara beroende inleddes med den falska föreställningen att Adams och Evas fall var ett tragiskt misstag och att Eva var den främsta boven i dramat. Sålunda ansågs kvinnans traditionella underkastelse under mannen vara ett rättfärdigt straff för Evas synd.2
Lyckligtvis klargör återställelsen att Evas — och Adams — val var väsentligt för Guds barns eviga framåtskridande. Vi fördömer dem inte, utan hedrar dem istället för vad de gjorde, och vi betraktar Adam och Eva som jämbördiga kompanjoner.
Den nutida frisinnade tanken att gifta människor är oberoende av varandra är också felaktig. Den hävdar vanligtvis att det inte finns några medfödda skillnader mellan män och kvinnor, och även om det föreligger några skillnader har ingen rätt att utmejsla könsbaserade roller.
På sätt och vis kanske den beroende hustruns överdrivna osjälviskhet tillät och kanske till och med uppmuntrade manlig dominans. I reaktion mot detta pendlade kvinnorörelsens radikala flygel över till den andra ytterligheten oberoende, och gick förbi möjligheten till ömsesidigt beroende. Denna kulturella rörelse och känsla fick en del kvinnor att gå från att vara överdrivet osjälviska till att vara överdrivet själviska. De gick då miste om den personliga tillväxt som endast kan bli följden av frivilligt offer, vilket får kvinnan att blomma ut genom det tjänande hon utför för alla i sin omgivning. (Se Joh 17:19.)
Begreppet ömsesidigt beroende, jämbördiga kompanjoner är väl förankrat i det återställda evangeliets lära. Eva var Adams ”medhjälpare”. (1 Mos 2:18) Det ursprungliga hebreiska ordet för medhjälpare har innebörden att Eva var lämplig för, eller jämbördig med, Adam. Hon var inte hans tjänare eller hans underlydande. Och det hebreiska ordet för hjälpare i ”medhjälpare” är ezer, ett ord som betyder att Eva förlitade sig på himmelska krafter när hon till deras äktenskap bidrog med de andliga instinkter som är unikt tillgängliga för kvinnor och som de fått som en gåva.3
Som president Boyd K Packer, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt så skiljer sig män och kvinnor åt av naturen, och även om de delar många grundläggande mänskliga karaktärsdrag, ”är de dygder och egenskaper som fullkomlighet och upphöjelse är beroende av [mer] naturliga för en kvinna”.4
Det står i Första Moseboken 3:16 att Adam skulle ”råda över” Eva, men det gör inte Adam till någon diktator. Den som råder är den som sätter upp normer. Adam skulle leva så att andra kunde bedöma sin handlingar genom att bevittna hur han uppförde sig. Att vara den som råder är inte så mycket ett maktprivilegium som en skyldighet att leva efter det man predikar. Dessutom utgår över i ”råda över” från det hebreiska ordet bet, vilket betyder råda med, inte råda över. Om en man utövar ”kontroll … genom någon grad av orättfärdighet” (L&F 121:37; kursivering tillagd), så gör Gud slut på den mannens myndighet.
Kanske föredrog president Spencer W Kimball (1895–1985) ”presidera” framför ”råda” eftersom falska lärdomar hade förvrängt den ursprungliga skriftliga betydelsen. Han sade: ”Ingen kvinna har någonsin av kyrkans auktoriteter blivit ombedd att följa sin make ner i ondskans håla. Hon ska [bara] följa honom när han följer och lyder världens Frälsare, men när hon avgör [om han lyder Kristus eller inte] så måste hon alltid förvissa sig om att hon är rättvis.”5 President Kimball betraktade äktenskapet ”helt och hållet som ett kompanjonskap” och sade: ”Vi vill inte att våra kvinnor i kyrkan ska vara stillatigande kompanjoner eller begränsade kompanjoner”, utan som ”kompanjoner som deltar helt och fullt!”6
Makar behöver inte uppfylla samma funktioner för att vara jämbördiga. Kvinnans inneboende andliga instinkter påminner om en moralisk magnet som pekar mot ett andligt norr — förutom när denna magnets partiklar har hamnat i olag. Mannens presiderande gåva är prästadömet — förutom när han inte lever efter rättfärdighetens principer. Om maken och hustrun är kloka ger de ömsesidiga råd till varandra: Han lyssnar till maningarna från hennes inre andliga kompass på samma sätt som hon lyssnar till hans rättfärdiga råd.
Och i ett jämbördigt äktenskap för också båda med sig en andlig mognad till deras relation som går utanför könsgränserna. Båda har ett samvete och den Helige Anden som vägleder dem. Båda betraktar familjelivet som sitt viktigaste arbete. Dessutom strävar båda efter att bli en allsidig lärjunge till Jesus Kristus — en komplett andlig varelse.
Ett jämbördigt äktenskap
Äldste Neal A Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum sade att alltför länge i kyrkan har männen varit teologerna medan kvinnorna har varit de kristna.7 Som jämbördiga kompanjoner bör båda vara både teolog och kristen.
När äldste Maxwell fick veta att han hade leukemi 1996 var diagnosen nedslående. Han hade arbetat i åratal på att bli ”villig att underkasta sig” (Mosiah 3:19) Herrens vilja. Om det var dags att möta döden ville han inte rygga tillbaka inför att dricka sin bittra kalk.
Men hans hustru Colleen tyckte att han var alltför villig att underkasta sig. Med kärleksfull rättframhet sade hon att Kristus själv först vädjade: ”Om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig.” Först därefter underkastade han sig: ”Men inte som jag vill utan som du vill.” (Matt 26:39) Äldste Maxwell såg sin hustrus doktrinära insikt och samtyckte. Följden blev att de tillsammans bad om att hans liv skulle skonas. Motiverad av deras beslutsamhet fann äldste Maxwells läkare en ny medicinsk behandling som förlängde hans liv i flera år. Äldste Maxwell var tacksam för att han inte var den enda teologen i deras äktenskap.8
I ett jämbördigt äktenskap är ”är kärlek inte ägande utan delaktighet … en del av den medskapelse som är vår mänskliga kallelse”.9 Med sann delaktighet sammansmälter man och hustru i en synergistisk enhet, i ett ”evigt herradöme” som ”utan tvångsmedel” flödar med andligt liv till dem och deras efterkommande ”från evighet till evighet”. (L&F 121:46)
I det lilla rike som en familj utgör ger var och en av makarna fritt av någonting som den andre inte har, vilket båda behöver för att bli fullständiga och kunna återvända till Guds närhet. Makar är inte solister med en ackompanjatör, inte heller är de två solister. De sjunger i duett, i en harmoni som ingen solist kan nå upp till.
Var och en ger rikligt av det som den andre saknar. Som Paulus skrev:
”Detta säger jag inte för att andra skall få det bättre och ni få det svårt,
utan för att alla skall ha det lika … Ert överflöd kommer att avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det lika för alla.” (2 Kor 8:13–14)
De förbund som ingås i templet för inte på något magiskt sätt med sig jämbördighet till ett kompanjonskap. Dessa förbund för in oss i en utvecklingsprocess av gemensamt lärande och växande — genom övning.
Det par som vi såg på kökströskeln är båda engagerade i löftet om den eviga familjen. Men jämbördiga kompanjonskap skapas inte i himmelen — de skapas på jorden, ett beslut i taget, ett samtal i taget, en tröskel i taget. Och att komma dit innebär hårt arbete. Det är att tålmodigt lösa meningsskiljaktigheter om vem som hjälpte vem den där kvällen eller någon av liknande tusentals kvällar.
Medan mjölken droppar från köksbänken håller hon en påse med makaroner och har en korv på skärbrädan, han har en deadline och ett möte, och båda känner hur ansiktet stramar av trötthet. Vad skulle två personer i ett balanserat förbundsförhållande göra i ett sådant ögonblick, och hur kan de nästföljande ögonblicken bidra till att skapa ett jämbördigt kompanjonskap?
Unga hustru, ser du i honom någon som har arbetat hela dagen för att se till att det ska finnas mat på bordet? Unge make, ser du i henne någon som har arbetat hela dagen för att kunna bereda denna mat? Kan ni båda se bortom dagens sysslor och minnas det oändliga värdet den varelse har som ni är gift med?
Trösklar av kärlek
Hur kommer er sista jordiska tröskel att se ut som efter en livstid av gemensamt övande och tålamod? Kommer den att se ut som och kännas ungefär som för John och Therissa Clark? År 1921 nedtecknade John Haslem Clark från Manti i Utah det som skulle bli hans sista dagboksanteckning:
”Familjen har varit här idag men har gett sig av till sina hem. Trippandet av snabba fötter, skrattet och sorlet har upphört. Vi är ensamma. Vi två. Vi två som ödet har gjort till ett. För länge sedan, det har gått sextio år sedan vi träffades under juni-träden. Jag kysste dig först. Vad blyg och rädd du var som flicka. Ingen kvinna på jorden eller i himmelen kunde vara för mig det du är. Jag vill hellre ha dig här med ditt gråa hår än någon blomstrande ungdom. Där du är känns det som hemma. Där du inte är finns hemlängtan. När jag ser på dig inser jag att det finns någonting större än kärlek, även om kärlek är det största på jorden. Det är lojalitet. För om jag på ett nesligt sätt skulle drivas bort så skulle du följa efter. Om jag brann av feber skulle din svala hand svalka mig. Med din hand i min kan jag gå vidare och inta min plats bland de frälsta i himmelen. Eftersom jag är åtta år äldre än du — och eftersom åren går och jag känner att tidpunkten för mitt avsked närmar sig — var detta ofta ämnet för våra tankar och våra samtal: Hur kan någon av oss lämnas ensam? Ensam, efter att ha levt tillsammans i 56 år. Jag vågade knappt tänka på det, även om jag något själviskt tröstade mig med att tänka [att] utifrån vår ålder skulle jag inte vara den som lämnades ensam.”
En annan handskrift dyker därefter upp på samma sida. Det är Therissas röst, som mjukt avslutar Johns dagbok:
”Det har gått nästan två och ett halvt år sedan sista anteckningen, och det som hände därefter är så sorgligt, så hjärtslitande för denna hans livskamrat att hon många gånger har misslyckats med att avsluta denna uppteckning. Förlust och ensamhet [är] ständigt närvarande och är med mig till slutet … Kommer tiden att lindra denna sorg, kommer jag att kunna lämna det gamla hemmet och inte känna att han väntar på mig, ropar på mig? Jag känner mig bara tillfreds hemma där jag känner att han vakar över mig, att han alltid är närvarande hos mig.
Den 11 mars 1923 gick John Haslem Clark bort efter bara en veckas sjukdom. Han verkade inte alls sjuk, han var talför och aktiv. Vi hade ingen tanke på att slutet var nära förrän han sjönk in i medvetslöshet några timmar före sin död. O, må vi alla vara lika rena, lika redo att träda fram inför vår Skapare.”10
Vi vet inte exakt hur det gick till när John och Therissa passerade sitt livs trösklar. Men vi vet hur 56 år av dagliga samtal slutligen formade det slags människor som de blev, det slags kärlek som de upplevde.
Om våra unga par kunde förstå att denna kärlek är vad de kan känna och uppleva i slutet av sitt liv, hur mycket skulle de då inte anstränga sig! De skulle lyssna mer och välja bättre, om och om igen, dag efter dag, tröskel efter tröskel. De skulle lära sig, genom tålmodig erfarenhet, att ”arbete är synliggjord kärlek”.11 De skulle inse allteftersom åren går att deras äktenskap hjälper dem att bli bättre lärjungar till Jesus Kristus, ja, till och med att bli lite mer lika honom. Då skulle de förstå, när de går över jordelivets sista tröskel, att de har blivit ett med honom i samma omfattning som de har blivit ett med varandra.