Förenade genom bön
Den grundläggande militära utbildningen var tuff, särskilt i andligt avseende. Jag var omgiven av dåligt språk och dåliga inflytanden. Bön och prästadömsvälsignelser gav mig kraft att uthärda, men jag längtade efter mer än personliga böner. Eftersom jag verkat som missionär var jag medveten om den kraft och enighet som kan bli följden av att be med en kamrat. Enighet var en sak som vår grupp på omkring 56 flygare definitivt saknade.
Tre veckor in på grundutbildningen kämpade vi fortfarande med att komma överens och arbeta som ett team. Jag vände mig till de yngre befälen och bad om tillstånd att hålla ett bönemöte på kvällen för alla som ville komma. Förvånansvärt nog samtyckte de inte bara utan stödde också förslaget.
Sex flygare kom till det första mötet. Efter taptot och när ljuset hade släckts använde vi en ficklampa för att läsa några verser från Nya testamentet som tog upp de problem vi hade. Vi höll därefter en bön och bad om att vi skulle ha Guds Ande med oss och att vi skulle vara tacksamma för det vi hade.
Gradvis började fler flygare att närvara på vårt möte. Snart hade antalet stigit till 15. Ibland läste vi verser i Bibeln, vid andra tillfällen läste vi från Mormons bok. Varje kväll gavs den som ville be möjlighet därtill.
En flygare som vågade sig på att komma till vårt bönemöte lyssnade bara först. När han fick tillfälle att be ville han stå över. Men några veckor senare förenade han sig med oss och bad en kväll att hans familj skulle bli hjälpta med problem därhemma och att han skulle bli styrkt under de sista veckorna av utbildningen. Han sade att han skulle sakna våra möten när utbildningen var över och att han hade för avsikt att hålla personlig bön varje kväll innan han gick till sängs.
När han strax därefter bad med vår grupp uttryckte han tacksamhet för att hans böner för hans familj hade blivit besvarade. Dessutom sade han att han hade blivit stärkt, vilket gav honom självförtroende att fortsätta med grundutbildningen.
Kvällen innan vi gav oss iväg till vår teknikutbildning förklarade samma flygare att innan han kom till grundutbildningen hade han inte fått mycket undervisning om Gud och trodde inte på honom. Men efter att läst i skrifterna med oss och sett det exempel som de andra flygarna visade genom att be, hade han börjat utveckla tro. Han anförtrodde att den första bön han uttalat inför gruppen var den första bön som han någonsin uttalat.
Som jag hade hoppats gjorde våra bönemöten att vår grupp blev enig. Men de gjorde mer än så: De stärkte oss som enskilda och hjälpte oss att vända oss till vår himmelske Fader.