Budskap från första presidentskapet

Alla ensamstående ska känna sig välkomna

President James E Faust

andre rådgivare i första presidentskapet

Min önskan med detta budskap är att erbjuda möjligheter till utveckling och lycka för alla medlemmar, både gifta och ensamstående. För att ha kontroll över ditt liv, ha framgång oavsett om du är gift eller inte, rekommenderar jag att du lär känna din Fader i himlen.

Du gör detta bäst genom bön, studier och genom att hålla buden. Kom alltid ihåg att han älskar dig och att han ger dig vägledning och stöd om du inbjuder honom i ditt liv. Inkludera honom i ditt beslutsfattande. Inkludera honom när du bedömer ditt personliga värde. Be till honom när du känner dig nedslagen, ty jag vittnar om att han hör våra rop på hjälp. I sitt insiktsfulla tal om bön observerade profeten Zenos: ”Du bönhörde mig för mina lidandens och min uppriktighets skull.” (Alma 33:11)

Vi blir djupt berörda och allvarsamma när vi hör hur det går en röd tråd genom många av våra ensamstående medlemmars yttranden. För en del är ensamhet och modfälldhet deras mest ständiga följeslagare. En framstående själ, som har en god biskop, en god hemlärare, ett bra arbete och befann sig i bekväma omständigheter sade: ”Jag behöver inte mer att göra, jag behöver bara någon att göra det med.” Detta är allvarligt, eftersom minst en tredjedel av kyrkans vuxna medlemmar är ensamstående.

Utan att förringa den ensamhetens smärta som en del ensamstående känner erbjöd president Gordon B Hinckley något av ett motgift med följande råd: ”Jag tror att för de flesta av oss är bästa medicinen mot ensamhet att arbeta och att tjäna andra. Jag förringar inte era problem, men jag tvekar inte att säga att det finns många andra vars problem är mycket allvarligare än era. Försök hjälpa dem, uppmuntra dem. Det finns så många pojkar och flickor som misslyckas i skolan för att de får för lite uppmärksamhet och uppmuntran. Det finns så många äldre personer som lever i misär och ensamhet och fruktan som genom ett enkelt samtal skulle kunna få lite hopp och glädje.”¹

Tänk på att vi alla har varit ensamstående, är nu ensamstående, eller kan någon gång i framtiden bli ensamstående. Att vara ensamstående i kyrkan är alltså inte något ovanligt. Att vara gift för också med sig utmaningar och ansvar. Kanske du har hört talas om den unga bruden som sade: ”När jag gifter mig blir det en ände på mina problem.” Hennes kloka mor svarade: ”Ja, min kära, men vilken ände?”

Mäta våra framsteg

Det hjälper inte att bli så besatt av önskan att bli gift att vi går miste om välsignelser och möjligheter till utveckling medan vi är ensamstående. Jag tror också att det är till hjälp att sätta mål, för utan målsättningar kan vi inte mäta våra framsteg. Men bli inte frustrerad om du inte kan se några tydliga framsteg. En del saker kan inte mätas. Om du strävar efter det allra bästa — om du gör ditt bästa dag efter dag med klokast möjliga användning av din tid och energi för att uppnå realistiska mål —är du framgångsrik oavsett om du är gift eller ensamstående.

På tal om ensamstående medlemmar sade president Harold B Lee (1899–1973) vid ett tillfälle: ”I era led finns några av kyrkans bästa medlemmar — de är trofasta, tappra och strävar efter att leva efter Herrens bud för att hjälpa till att bygga upp riket på jorden och att tjäna sina medmänniskor.”² Alltför ofta är vi tanklösa och okänsliga för hur dessa utvalda själar ibland oss känner sig. En välmenande prästadömsledare som var bekymrad över en av dessa utvalda ensamstående kvinnor vars hjärta värkte efter kamratskap och ett mera fullödigt liv, frågade: ”Varför skaffar du dig inte en make?” Hon svarade skämtsamt: ”Det skulle jag verkligen tycka om, men de växer inte på träd.”

Även om många ensamstående vuxna medlemmar har god hand om livet och dess problem så behöver de fortfarande kärleksfull uppmärksamhet från kyrkan och dess medlemmar för att få bekräftelse på att de duger till och att Gud älskar dem var och en. Kyrkans lämpliga och rättmätiga inriktning på hemmet och familjen får ofta ensamstående medlemmar som inte har vare sig livskamrat eller barn att känna sig utanför.

En skriver: ”Många medlemmar i kyrkan behandlar en frånskild kvinna som om hon hade spetälska. Jag har bott i en viss församling i Salt Lake City i flera år där de hade fester för änkor och änkemän varje år vid jultiden. Jag blev aldrig inbjuden. Jag har alltid levt ett gott liv och tror att Frälsaren skulle ha bjudit mig. Jag känner en del som har varit med om både död och skilsmässa och de säger att skilsmässa är värre än döden.”

En annan skriver: ”Tro mig, i och med kyrkans betoning på familjer och barn är vi redan grundligt medvetna om att vi är ’kufar’. Det har varit ett verkligt nöje att bli accepterad som en normal person.” Ingen bör känna sig isolerad för att han eller hon är ensamstående. Vi vill att alla ska känna att de tillhör kyrkan på det sätt som Paulus beskriver till efesierna: ”Ni är inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj.” (Se Ef 2:19.) Vi tillhör inte bara Herrens kyrka utan också varandra.

Hela samhället, däribland ensamstående vuxna medlemmar, har ett gemensamt intresse av fäder och mödrar och familjer. För några år sedan sade president Boyd K Packer, verkställande president för de tolv apostlarnas kvorum, till kyrkans ensamstående medlemmar: ”Vi talar en hel del om familjer. Ibland vill du bittert konstatera: ’Allt detta prat om familjer, men jag har ingen familj, och …’ stanna där! Lägg inte till de andra orden. ’Jag önskar att de slutade tala så mycket om familjer.’ Ni gör bäst i att be om att vi fortsätter att tala om familjer, om fäder och mödrar och barn och hemaftnar, tempeläktenskap och kamratskap och allt det övriga, eftersom allt detta kommer att bli ert. Om vi slutar att tala om det, då kommer ni, liksom alla andra, att vara förlorarna.”³ Jag delar denna åsikt. Allt eftersom kommer allt detta att bli ert.

Att söka upp de behövande

Vi erinrar oss alla liknelsen om den gode herden som lämnade de övriga och gav sig iväg för att leta efter ett enda får som hade gått vilse. (Se Luk 15:3–6.) En del av våra medlemmar som är ensamstående går vilse om vi inte sträcker oss ut till dem. Att söka upp den som behöver vår hjälp innebär så mycket.

Vad kan vi göra som enskilda för att hjälpa de ensamstående? Ett sätt är att sträva efter att ta hand om dem bättre. När vi ser någon sitta för sig själv på ett möte i kyrkan kan vi antingen gå dit och sätta oss hos honom eller henne eller inbjuda honom eller henne att sitta tillsammans med oss. Vi kan alla räcka ut en vänskaplig hand. Faktum är att vi gör klokt i att minnas rådet från president Hinckley om nyomvända och tillämpa det på dem som är ensamma: de behöver en vän, en kallelse och näring genom Guds goda ord. Jag tror att vi kan lägga till ytterligare en sak till denna lista — en god hemlärare. Flitiga hemlärare kan skräddarsy hemlärarbudskap till ensamstående medlemmars behov. De kan också bidra med vänskap, uppmuntran, en känsla av att vara accepterad, och, särskilt för ensamstående systrar, möjlighet till prästadömsvälsignelser.

Det är lätt att sätta en stämpel på den som är ensamstående och därefter inte kunna se bakom denna stämpel. Ensamstående är människor och vill bli behandlade som sådana. Alla är inte ensamstående av eget val. Låt oss, som psalmisten säger, vara ”de faderlösas fader” och minnas att ”Gud … ger de ensamma ett hem”. (Ps 68:6–7) Vi tillhör alla Guds familj och vi kommer en dag att återvända till honom, till de boningar som han har förberett åt alla sina barn.

Hur ledare kan hjälpa till

Här är några riktlinjer för kyrkans ledare: ”Biskopsrådet [eller grenspresidentskapet] kan organisera en eller flera hemaftonsgrupper för ensamstående medlemmar som inte har hemmaboende barn och inte bor hos sina föräldrar.”⁴ Dessutom kan ”ensamstående medlemmar … erbjudas stavs- och församlingsaktiviteter som brasaftnar, danser, körsång, förberedande prästadömsseminarium, förberedande tempelseminarium, tempelbesök, kulturevenemang och sport.”⁵

Kyrkans ledare bör regelbundet fundera över ensamstående medlemmars behov under ledarskapsmöten och engagera dem i meningsfulla kallelser, uppgifter och aktiviteter. Kvorums- och hjälpföreningsledare bör vara lyhörda för ensamstående medlemmars behov, särskilt när det i lektionerna tas upp sådana ämnen som äktenskap och barn. Ensamstående medlemmar behöver bli ihågkomna och få näring.

Var lycklig nu

Att vara ensamstående innebär inte att man behöver vänta med att vara lycklig. Som president Harold B Lee (1899–1973) en gång sade: ”Lycka beror inte på vad som händer runt omkring dig, utan på vad som händer inom dig. Den mäts genom den anda med vilken du möter problemen i livet.”⁶

Jag vill påminna dig om att många som är ensamstående ger mycken välbehövlig styrka till familjemedlemmar och andra, och bidrar med stöd, erkännande och kärlek till släktingar och bröder och systrar. Sålunda kan ensamstående på sätt och vis utöva ett visst slags föräldraskap. När de gör det kan de ha stort inflytande eftersom de ofta kan säga sådant som föräldrar inte kan säga till sina egna barn.

Slutligen är mitt råd till de av er som är ensamstående att ofta be eftersom vår himmelske Fader, som känner dig bäst av alla, vet vilka talanger och starka sidor du har, liksom dina svagheter. Han har placerat dig här på jorden vid denna tidpunkt för att du ska utveckla och förfina dessa egenskaper. Jag lovar att han hjälper dig. Han är medveten om dina behov och så småningom kommer du att få erfara dessa utlovade välsignelser om kamratskap.

Förslag till hemlärare

Efter att ha studerat budskapet under bön kan ni dela med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel:

Diskutera president Fausts uppmaning att söka upp de behövande. Uppmana familjen att göra ett besök hos en ensamstående medlem eller icke-medlem. Låt familjen ge andra förslag på hur de kan hjälpa den personen att känna sig mer välkomnad och uppskattad. Uppmuntra dem att tillbringa tid med att lära känna honom eller henne bättre.
Inled lektionen med en diskussion eller en lek. Under aktiviteten låter du någon lämna rummet under några minuter. Kalla tillbaka personen innan du skickar ut en annan. När alla har varit ute ur rummet kan ni diskutera hur det kändes att vara ensam. Förklara att ”vi alla har varit ensamstående, är nu ensamstående, eller kan någon gång i framtiden bli ensamstående”. Diskutera hur var och en av oss kan skapa ett lyckligt och meningsfullt liv oavsett våra omständigheter.
Ta med en linjal eller ett måttband. Visa den eller det medan du återger olika råd från avsnittet ”Mäta våra framsteg”. Diskutera hur vi bör mäta vårt liv. Vittna om att vi kan lyckas om vi strävar efter att göra vårt bästa.