Hur man blir en duktig medlemsmissionär

R Val Johnson

Kyrkans tidningar

Nu när missionsarbetet koncentreras till församlingar och grenar, vad kan då medlemmarna göra för att bli bättre missionärer? Här är några tankar från sista dagars heliga i British Columbia i Canada.

Syster Ma är kanske den bästa missionären i världen. Det är åtminstone den åsikt som Anthony Middleton, president för Canadamissionen Vancouver, förfäktar. Hans åsikt är lite förvånande med tanke på att Lena Ma inte är en av hans heltidsmissionärer och att hon talar mandarin i det engelsktalande British Columbia. Och ändå blir minst två personer medlemmar i kyrkan varje år av dem som hon berättar om evangeliet för.

President Middleton inser att British Columbia under en ganska lång tid inte har varit den mest fruktbara jordmånen i världen för att finna nya medlemmar. Men saker och ting håller på att förändras. Tack vare syster Ma, och andra medlemmar som hon, har antalet undersökare i missionen som anhåller om att få bli döpta och konfirmerade ökat avsevärt enligt president Middleton. I och med att missionsarbetet har getts högsta prioritet av deras prästadömsledare har de sista dagars heliga i British Columbia verkligen blivit medlemsmissionärer. Och det som de lär sig kan användas av missionärsinriktade medlemmar överallt i världen.

Förändring

Canadamissionen Vancouver har kämpat i åratal med att öka antalet människor som blir medlemmar i kyrkan. Collin Van Horne, president för Nanaimo stav i British Columbia, förklarar att i British Columbia ”finns det en outtalad överenskommelse om att religion inte är något ämne för diskussion. I Canada säger man: ’Jag klarar mig.’ Under lång tid har denna kultur överlämnat missionärsarbetet till heltidsmissionärerna, vilka tillbringade större delen av sin tid med att skrifta. Tyvärr är inte skriftande ett särskilt produktivt sätt att finna människor som är intresserade av evangeliet.

Med uppmuntran från generalauktoriteterna vidtog missionspresidenten och stavspresidenterna i British Columbia därför några förändringar för ett antal år sedan. De flesta av dessa förändringar inbegriper att hjälpa medlemmarna att bli bättre på att bjuda in andra till kyrkan.

Leda rundturer i möteshuset

En av de förändringar som stavspresidenterna gjorde var att införa och anpassa det framgångsrika sätt som missionsarbete utförs på i det närliggande Tacoma i Washington i USA. Missionärerna där bjöd omedelbart in intresserade kontakter på en rundtur i det närmaste möteshuset. När missionärerna beskrev kyrkans lokaler och program undervisade de också om återställelsen. Rundturen avslutas i kapellet eller i närheten av en målning av första synen, där missionärerna bär vittnesbörd om profeten Joseph Smith och inbjuder gästerna att be tillsammans med dem.

I British Columbia ingår nu rundturer i möteshuset i det omfattande missionsarbete som uppmuntrar medlemmar — inte bara heltidsmissionärer — att inbjuda sina bekanta till en rundtur. Canadamissionen Vancouvers uppteckningar visar att om sju personer inbjuds till en rundtur i möteshuset, helst med en medlem vid deras sida, kommer en att bli döpt och konfirmerad.

”Vad vi försöker åstadkomma under rundturens gång”, säger president Middleton, ”är att få en icke-medlem att tänka: ’Vet du vad, det skulle kännas mycket bra att vara medlem i den här kyrkan. Den har något att erbjuda mig.’”

Många nya medlemmar i British Columbia minns sitt första besök till ett sista dagars heliga möteshus och andan de kände där. Malcolm Coffill från Port Alberni församling i Nanaimo stav blev medlem i kyrkan i augusti 2005 efter att ha introducerats till evangeliet av sina grannar, Tom och Marla Housholder. Broder Coffill säger att vad som övertygade honom om att bli medlem i kyrkan var ”den underbara känsla jag förnam första gången jag steg in i denna vackra byggnad och det varma välkomnande jag fick.”

Syster Jill Berrett, en heltidsmissionär i Canadamissionen Vancouver, berättar om en undersökare som var med på en rundtur i möteshuset på inbjudan av sin 18-åriga vän. ”Medan hon deltog i rundturen blev hon så entusiastisk att hon genast ville ta emot lektionerna. Hennes vän gav henne en Mormons bok och en annan vän inbjöd henne till ett läger för Unga kvinnor. Hon kände sig så älskad, så omsluten att hon började hänvisa till församlingen som ’sin församling’ till och med innan hon döptes.”

Naturligtvis känner inte alla som kommer till ett sista dagars heliga möteshus omedelbart Anden. Men många ger sig av därifrån med en önskan att få veta mer om kyrkan.

Lär av framgångsrika medlemsmissionärer

Syster Ma har inbjudit människor till Herrens hus i 10 år. Mer än 20 av dessa har tagit emot evangeliet. ”Jag har aldrig sett syster Ma vid en aktivitet i kyrkan utan en icke-medlem i släptåg”, säger president Middleton. Och hon låter dem alltid veta vad de har att förvänta sig av sitt första besök.

Här följer ett exempel: Ruby. Lena Ma träffade Ruby i biblioteket och inledde ett samtal. ”Jag frågade Ruby vad hon brukar göra på söndagen”, säger syster Ma. ”Jag frågade om hennes son, om det fanns någonting i hennes kyrka för honom. Därefter beskrev jag vår primärorganisation och inbjöd henne att komma och själv bilda sig en uppfattning. Hon kom och därefter gjorde hon några besök till. Hon började ta missionärsdiskussionerna igår.”

Sonny och Shaina Sala, som nyligen flyttade från Salt Spring Islands gren i British Columbia till Cardstons åttonde församling i Alberta, går till väga på ungefär samma sätt som syster Ma. Sonny och Shaina har talat med hundratals, kanske tusentals bekanta och främlingar om evangeliet. ”När vi träffar någon”, säger Shaina, ”frågar vi genast, ’besöker du någon kyrka i området? Vi besöker Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Har du hört talas om den?’

Vi försöker göra det till en lek. En dag bad Sonny mig att hälsa på en man som såg ut som en tidigare medlem i vår gren. När jag gick fram till honom upptäckte jag att Sonny retades med mig. Mannen var en främling. Först uppstod en besvärad stämning och därefter sade jag bara: ’Du liknar en vän som jag kände en gång. Han var medlem i min kyrka. Har du någonsin hört talas om mormonkyrkan?’ Det visade sig att han hade varit medlem. Vi hade ett samtal om tro och jag bjöd in honom till kyrkan. Och sedan sade han: ’Vet du vad, jag blev just utskriven från sjukhuset, och här är du, denna ängel, och inbjuder mig tillbaka till kyrkan.’ Om jag inte hade öppnat min mun skulle jag inte ha vetat att han varit på sjukhuset och behövde förnya kontakten med kyrkan.”

”När vi överlämnar oss åt Herren”, säger Sonny, ”ser han till att människor kommer i vår väg.” Han berättar om hur han backade med sin husbil en dag och slutligen hamnade i ett dike. Han anropade en bärgningsbil och Anden manade honom att berätta för chauffören om evangeliet. ”Jag sade till honom: ’Herren gjorde såg att jag hamnade i det här diket för att jag skulle träffa dig.’ Han skrattade och vi samtalade. Det visade sig att hans mormor en gång i tiden varit mormon. Han ville ha en Mormons bok. Vi försöker ha lätt tillgängliga exemplar och jag var glad över att ge honom ett.”

Utveckla missionsplaner för församling och familj

Syster Ma och Salas har gjort missionsarbetet till en naturlig del av sina möten med människor varje dag. En del av oss finner emellertid tanken att samtala med andra om evangeliet skrämmande. Vi behöver lite hjälp för att komma igång. Det är då som en missionsplan i församlingen eller grenen kommer väl till pass.

Vid ett samordningsmöte för stavspresidenter strax efter det att president Middleton blivit missionspresident, diskuterade stavspresidenterna i British Columbia om sina stavars missionsplaner och utvecklade en del riktlinjer för församlings- och grensplaner enligt rekommendationerna i Predika mitt evangelium. Tanken är att de som gör upp sin egen missionsplan blir motiverade att få planen att fungera. Stavspresidenterna fastställde fyra principer som varje församling och gren i deras stavar skulle använda sig av för att bygga upp sin plan:

Planen ska involvera varje medlem, inte bara församlingens eller grenens missionsledare.
Den bör ha mätbara målsättningar.
Den bör inbjuda familjerna att upprätta sina egna missionsplaner.
Den bör vara enkel.

De flesta församlingar och grenar i British Columbia har nu utvecklat sina egna missionsplaner. Planerna är så enkla att de kan få plats på ett litet kort och sättas fast på ett kylskåp. En del församlingar, liksom Victorias andra församling, har tagit nästa steg. Biskop Frank Hitchmough och församlingens missionsledare, Michael Mulholland, har pratat med familjerna i församlingen och hjälpt dem att utveckla sina egna missionsplaner för familjen. Planerna består av målsättningar och tillvägagångssätt som varje familj tycker fungerar bäst för dem.

Ta ledningen

Broder Mulholland har klartgjort att nyckeln till framgångsrikt missionsarbete inte bara är en genomförbar plan. ”Det handlar inte så mycket om planen som om vem som tar ledningen”, säger han. ”Ett stavspresidentskap som president Keyes och hans rådgivare, som är hängivna missionsarbetet, är vad som får planerna att fungera. De ger vägledning till biskoparna och när biskoparna ger missionsarbetet hög prioritet blir arbetet utfört.”

President Randy Keyes från Victoria stav berättar hur prästadömsledarna i British Columbia blev ombedda av sina områdesauktoriteter att fundera över hur de prioriterar missionsarbetet. För många församlingar och grenar var det något som befann sig ganska långt ner på listan. Prästadömsledarna i British Columbia rangordnar nu missionsarbetet näst viktigast efter att ta hand om ungdomarna.

I församlingar där medlemsmissionärsarbetet är framgångsrikt betonas det av biskoparna på prästadömets verkställande kommitté (PVK), i församlingsrådet och på prästadömets och Hjälpföreningens möten. De delegerar uppgifter och tillsammans med församlingens ledarskap håller de koll på de framsteg som undersökare och mindre aktiva medlemmar gör.

En av de mera framgångsrika aspekterna av många församlingars missionsplaner är en medlemsmissionärsklass till vilken biskopen kallar sex eller åtta medlemmar åt gången. En församlings- eller heltidsmissionär undervisar klassen. Lektionerna hämtas ur Predika mitt evangelium, och ämnen som tas upp är läran bakom missionsarbete, självmotivering och praktiska tillvägagångssätt. Klassmedlemmarna tycker om att återge personliga missionärsupplevelser och rollspel.

Ytterst vilar missionsarbetet på varje enskild medlems skuldror. Varje medlem behöver bestämma sig för hur han eller hon bäst kan sprida evangeliet — och därefter göra det.

Benjamin och Robin Orrego upptäckte vad som fungerar för deras familj och gjorde det därefter till en del av deras missionsarbete i familjen till och med innan de blev ombedda att upprätta en plan. De inbjuder människor till sitt hem för ”husmöten” under vilka de har inspirerande diskussioner, dock inte nödvändigtvis om kyrkan. Lekar och mat är en del av kvällen. Familjen Orregos delar också ut kyrkans filmer och litteratur.

De inser dock att det är mer effektivt att vara en del av en organiserad, enad missionsstyrka än att enbart göra individuella ansträngningar, så de har gjort till en del av sin familjeplan att inbjuda tre personer till en rundtur i möteshuset varje år. Denna målsättning, eller en variation av den, ingår i församlings- och familjeplaner över hela British Columbia. Idén började med presidenten för Abbotsfords stav, Paul Christensen, och spred sig snabbt.

Var naturligt kreativ

President Christensen har också bett sina stavsmedlemmar att fundera på andra tillvägagångssätt. Varje månad ger stavspresidentskapet förslag på någon grupp med människor som medlemmarna kan beakta att bjuda in, till exempel yrkesmän, medarbetare eller grannar. Han vill också att heltidsmissionärerna inte bara ska besöka PVK och församlingsråd utan också biorganisationernas möten. Han närvarar vid missionärernas distriktsmöten och zonkonferenser, där han betonar att missionärernas roll är att undervisa och att medlemmarnas roll är att inbjuda. Medlemmarna stöder missionärerna och vittnar när tillfällen ges. Då och då kan de till och med berätta om evangeliets principer. Men för det mesta inbjuder de andra att ”komma och se”. (Se Joh 1:39, 46.)

En av hans mest kreativa idéer är att engagera medlemmar av andra trosuppfattningar i att undervisa kyrkans medlemmar i färdigheter som de inte har. ”Vi hade nyligen en konferens för ensamstående vuxna med en mängd seminarier. Det typiska tillvägagångssättet är: Vem känner vi i området som är rörmokare? Vem är mekaniker? Jag sade: ’Låt oss inte ha medlemmar som undervisar på seminarierna. Hitta en rörmokare i samhället. Gå ut och finn en allt i allo. Få dem att komma. Ge dem en rundtur i kapellet så att de förstår vilka vi är.’ Vi behöver se oss omkring.”

Victoria stav har tagit denna utåtriktade inställning till sitt hjärta under ett antal år. År 1978 startade Sandra Gill en släktforskningsförening i samhället som först träffades i hennes källare. Hon besöker fortfarande föreningens möten och undervisar klasser, men större delen av tiden tillbringar hon nu i släktforskningscentret i stavens möteshus. Förutom henne finns det 60 andra som tillhör personalen, av vilka de flesta är icke-medlemmar. Centret är öppet 45 timmar i veckan och ungefär 70 procent av besökarna är inte medlemmar i kyrkan.

Liksom syster Gill har Tom och Marla Housholder funnit kreativa sätt att använda sina intressen och omständigheter på för att sprida evangeliet. Broder och syster Housholder äger ett litet hotell i Port Alberni. De förvissar sig om att kyrkans tidningar finns lätt tillgängliga i deras vestibul och att varje gästrum har en Bibel och en Mormons bok. Under de tre år som de har drivit hotellet har de ”förlorat” mer än 30 exemplar av Mormons bok och hoppas förlora ännu mer. De är också värdar för en musikfestival och en julkrubbeföreställning under jultiden. En av körerna kommer från Port Alberni församling, där Tom Housholder verkar som biskop.

Var där Anden finns

President Christensen från Abbotsfords stav har en stark tro på den gudomliga kraft som åtföljer den fysiska närvaron av sista dagars heliga tempel. Det är en anledning till att han är så entusiastisk över det tempel som tillkännagavs för Vancouver i juni 2006. ”Jag tror inte att vi får ett tempel därför att vi är särskilt rättfärdiga”, säger han. ”Jag tror att vi får ett tempel därför att vi behöver berätta om evangeliet. Vi behöver det ljus som templet för med sig.”

Ett förvånansvärt stort antal människor i British Columbia har blivit medlemmar i kyrkan på grund av känslor de fått på tempelområdet. ”Jag glömmer aldrig den känsla jag fick när jag gick genom grindarna till Temple Square i Salt Lake City”, säger Julie Keyes från Victoria stav. ”Det kändes som att gå från mörker in i ljuset.” Hon tog intryck av hela upplevelsen — människorna hon träffade, vittnesbördet om Joseph Smith, fokuseringen på Jesus Kristus. ”Jag tänkte: ’Jag måste ta reda på mer om det här.’” När hon återvände hem till British Columbia ringde hon till närmaste möteshus och bad att få träffa missionärerna.

Syster Keyes, som nu är gift med presidenten för Victoria stav, befann sig på tempelområdet därför att en medlem i kyrkan inbjöd henne att komma, och hon blev överraskad över den värme hon kände från medlemmarna där. Faktum är att om ett gemensamt tema kännetecknar varje berättelse som de nyomvända delar med sig av i British Columbia, så är det detta: Ljuset, glädjen och den äkta vänskapen som kyrkans medlemmar utstrålar. Att vara tillsammans med medlemmar och känna Anden är vad som motiverar dem att lära sig mer.

Det tycks vara det mönster som kyrkans medlemmar i British Columbia finner vara mest framgångsrikt. De lär sig att det inte är de som omvänder människor, det är Herren. De behöver bara efterleva evangeliet, älska människor och inbjuda dem att vara någonstans — i möteshuset, på kyrkans aktiviteter, i medlemmars hem, på tempelområdet — där Anden finns. De mest erfarna medlemsmissionärerna bekymrar sig inte över om människor förkastar deras inbjudningar. De fortsätter bara att inbjuda. Missionärerna fortsätter att undervisa. Och Herren fortsätter att välsigna sina barn med Andens vittnesbörd.