Den kristna lärans rot
President Gordon B Hinckley har lärt att vi måste bli bättre på att inpränta evangeliet i vårt eget hjärta och i deras hjärtan som vi älskar och tjänar. Jag tror att ett sätt att tillmötesgå president Hinckleys utmaning är att inrikta sig på Jesu Kristi försoning.
För några år sedan talade president Boyd K Packer, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, om den barmhärtighet som medlaren Jesus Kristus erbjöd: ”Detta är själva roten i den kristna läran. Du må veta hur mycket som helst om den kristna lärans förgreningar därifrån, men om du endast känner till dess grenar, och dess grenar inte har något samröre med roten, finns det varken liv, innehåll eller återlösning i dem.”1
Jag vill ge tre förslag på hur vi kan förbinda oss med denna rot och, under tiden, föra in evangeliet i vårt eget hjärta och i deras hjärtan som vi betjänar.
Ta del av sinnebilderna för hans lidande
I tempelrekommendationsintervjun får vi frågan: ”Har du ett vittnesbörd om Kristi försoning och om hans mission som Frälsare och Återlösare?” Från min erfarenhet som biskop och stavspresident är jag glad att meddela att jag aldrig hört någon besvara denna fråga med något annat än ett ja. Ändå har jag länge misstänkt att vi inte helt förstår innebörden av frågan. Jag tycker att det är betydelsefullt att bland de många roller Kristus har så blir vi endast tillfrågade om hans roll som Frälsare och Återlösare. Det måste finnas någonting med dessa roller som är särskilt viktiga för templet — en plats där han binder oss till sig själv genom förbund.
Som stavspresident oroade jag mig för om stavens medlemmar hade ”ett vittnesbörd om Kristi försoning och om hans mission som Frälsare och Återlösare”. Jag hade en känsla av att de flesta av dem älskade Kristus — vilket inte var någon liten sak — men jag oroade mig för att inte tillräckligt många av dem upplevde honom som sin Frälsare (någon som hade räddat dem) eller som sin Återlösare (någon som hade friköpt dem). Medan jag en dag funderade över detta läste jag i 3 Nephi 11 och observerade något som jag inte lagt märke till förut.
De människor som vi läser om i detta kapitel är den rättfärdiga återstoden, de som gett akt på profeternas varningar. De var förberedda att möta Herren. När den uppståndne Herren uppenbarade sig för dem ”uträckte han sin hand” och visade sitt sår — symbolen och beviset på hans uppståndelse. Därefter ”talade [han] till folket och sade: Se, jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade, att han skulle komma till världen.” (3 Nephi 11:9–10)
Därefter sade han: ”Se, jag är världens ljus och liv. Jag har druckit av den bittra kalken, vilken Fadern har givit mig, och jag har förhärligat Fadern genom att påtaga mig världens synder, varigenom jag har underkastat mig Faderns vilja i allt från begynnelsen.” (3 Nephi 11:11)
Det var hans budskap. Han är den smorde, den som profeterna hade vittnat om. Han är Skaparen. Han led för oss.
Lägg märke till människornas reaktion: ”När Jesus hade sagt dessa ord, föll mängden ner på jorden, ty de kommo ihåg, att det hade blivit förutsagt ibland dem, att Kristus skulle visa sig för dem.” (3 Nephi 11:12)
Vad som följde är för mig den heligaste delen av denna upplevelse. Jesus befallde dem att komma fram en och en och göra något svårt: ”Stån upp och kommen hit till mig, på det I kunnen sticka edra händer i min sida och känna märkena efter spikarna i mina händer och i mina fötter, så att I mån kunna veta, att jag är Israels Gud och hela jordens Gud, som har blivit dödad för världens synder.” (3 Nephi 11:14)
Dessa människor hade fysiskt kontakt med dessa sinnebilder för hans lidande: ”Och mängden gick fram och stack sina händer i hans sida och kände märkena efter spikarna i hans händer och i hans fötter. Detta gjorde de den ene efter den andre till dess de alla hade gått fram.” (3 Nephi 11:15) — Alla 2 500.
Lägg märke till vad som hände därefter:
”När de alla hade gått fram och förvissat sig, ropade de enhälligt och sade:
Hosianna! Välsignat vare Guds, den Allrahögstes, namn! Och de föllo ned för Jesu fötter och tillbådo honom.” (3 Nephi 11:16–17)
Den andra gången som människorna föll ned för Jesu fötter ”tillbådo [de] honom”. Första gången kan de ha fallit ner på jorden av många olika anledningar: rädsla, vördnad, grupptryck. Men andra gången föll de ner för att tillbe honom. Varför reagerade de olika? Den andra gången ropade de unisont: ”Hosianna!” vilket betyder ”Fräls oss nu!” Varför ropade dessa människor till Kristus att han skulle frälsa dem nu?
Låt mig föreslå ett tänkbart svar. Även om de hade varit lydiga, kanske de ännu inte hade lärt känna honom som sin Frälsare eftersom de inte känt behovet av att bli frälsta. De hade fyllt sina liv med goda gärningar. De hade kunskap om Jesus som Gud och föredöme. Men de kände honom kanske inte som Frälsare. De bad inte: ”Vi tackar dig för att du tidigare har frälst oss och att du har påmint oss om detta genom din närvaro idag.” Nej, bönen var en direkt vädjan: ”Hosianna!” eller ”Fräls oss nu!” För mig tyder det på att de började lära känna honom som sin Frälsare.
Vad hade förändrat dem från goda, lydiga människor till goda, lydiga människor som nu kände Jesus Kristus som sin Frälsare? Vad hade fått dem att falla ner för hans fötter för att dyrka honom? Det var fysisk kontakt med sinnebilderna för hans lidande.
Detta var vad medlemmarna i vår stav behövde för att lära känna Kristus som sin Frälsare och Återlösare: Fysisk kontakt med sinnebilderna för hans lidande. Men hur går detta till? Då slog det mig: Vi har denna erfarenhet varje söndag då vi tar del av sakramentet. Vi äter det brutna brödet och tar del av hans dräpta kropp. Vi dricker vattnet, en symbol för hans utgjutna blod. Detta är slående symboler som är avsedda att frammana en djup känsla av tacksamhet och vördnad inom oss.
Jag tror att när vi tar del av Herrens nattvards sakrament så ropar vi till Kristus i vårt hjärta: ”Fräls oss nu!” och vi får en önskan att falla ner för hans fötter och tillbe honom.
Begrunda hans offer
Om evangeliet ska föras djupt in i vårt eget hjärta och i deras hjärtan som vi betjänar måste vi dessutom ha detaljerad kännedom och insikt om de händelser som ledde fram till Jesu Kristi försoning. I Läran och förbunden 19 ger Herren oss en detaljerad redogörelse i första person om det lidande han utstod:
”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, på det att de som omvända sig icke måtte lida …
Detta lidande gjorde, att jag, Gud, den störste av alla, skalv av smärta och blödde ur varje por samt led till både kropp och själ och önskade, att jag icke skulle få tömma den bittra kalken och rygga (v 16, 18).”
Vilken slags Gud tillber vi? En Gud som vill att vi ska veta att hans kärlek till oss är oändlig och evig. En Gud som vill att vi ska veta att hans kärlek till oss gav honom styrka att lida för oss. Kännedom om detta borde vara tillräckligt för att vi ska underordna oss honom i lydnad och tacksamhet.
För någon tid sedan lyssnade jag till en livfull diskussion mellan två personer om ett konstverk som skildrade en realistisk beskrivning av Kristi lidande. En av dem hyste invändningar mot verket och sade: ”Jag vill inte behöva fundera över hur mycket Kristus led.” Jag tyckte att detta var någonting märkligt att säga, därför att jag inte tror att någon av oss har rätt att undvika att fundera över vad han led, även om vi inte helt kan förstå hur mycket han led.
Innan Moroni avslutade sin redogörelse i Mormons bok med en uppmaning att ”komma till Kristus” (Moroni 10:30, 32), återgav han ett personligt brev från hans far för oss. Det måste ha gjort stort intryck på honom, och jag förmodar att han hoppades att det skulle göra ett djupt intryck på oss: ”Min son! Var trofast i Kristus, och måtte det som jag skrivit icke gräma dig och trycka dig till döds, utan måtte Kristus upplyfta dig och måtte hans lidande och död, och det att han uppenbarade sig lekamligen för våra fäder samt hans barmhärtighet och långmodighet och hoppet om hans härlighet och om evigt liv stilla alla farhågor i ditt sinne evinnerligen.” (Moroni 9:25)
Bland det som vi alltid ska ha i åtanke är Kristi ”lidande och död”. Vi bör inte undvika att tänka på det pris han betalade för våra själar. Våra psalmer undervisar oss om denna sanning:
Jag tänker på händer, som stungna har blött för mig.
Ej nåden jag glömmer ej kärleken innerlig.2
Herre, låt mig aldrig glömma,
att för mig du led och dog.3
Tänk på mig, förlösta själ,
jag har ömmat för ditt väl.
När på Golgata jag dog,
korsets död jag villigt tog,
lydig till min Faders kall,
sänd att frälsa världen all.4
På ett sakramentsmöte nyligen följde jag med i texten när en talare läste ett bekant avsnitt i skrifterna: ”Kommen ihåg att själarna äro dyrt aktade i Guds ögon.” (L&F 18:10) Därefter fångades min uppmärksamhet av en tanke i nästa vers som jag inte lagt märke till förut. För att bevisa själarnas stora värde sade Herren till oss: ”Ty se, Herren, eder Återlösare, led döden i köttet, varför han led alla människors pina, på det alla människor måtte omvända sig och komma till honom.” (L&F 18:11; kursivering tillagd)
Hans lidande bevisar hans kärlek, men det gör mer än så. Det är genom det som han vill få oss att ”omvända [oss] och komma till honom”. När vi i viss mån börjar förstå vad han har gjort för oss — och, särskilt, vad han har lidit för oss — blir vår naturliga reaktion som Guds barn att vilja visa vår tacksamhet och kärlek genom att lyda honom. Denna vers är, enligt min åsikt, den mest koncisa och djupa beskrivningen — från Herren själv — om hur evangeliet kommer in i vårt hjärta.
Det bästa sättet att förmå människor att omvända sig och komma till Kristus är att få dem att tänka på vad han har gjort för oss och särskilt vad han har lidit för oss. Detta är Herrens tillvägagångssätt.
Kom ihåg honom
För många år sedan hörde jag äldste Gerald N Lund i de sjuttios kvorum beskriva en tidningsartikel om bergsklättring. I artikeln togs rep och säkringar upp — det säkerhetssystem som skyddar bergsklättrare. En klättrare får ett säkert fäste, sätter fast repet och ropar sedan till sin kamrat: ”Du är säkrad!” Chefen för en klätterskola, Alan Czenkusch, beskrev sin erfarenhet av detta för artikelns författare:
”Rep och säkringar har gett Czenkusch hans bästa och värsta stunder inom bergsklättring. Czenkusch föll en gång från en hög bergvägg. Tre säkringar och karbinhakar lossnade och ryckte hans klätterkamrat från en klipphylla. Czenkusch blev hängande upp och ner, tre meter från marken när hans klätterkamrat till slut hejdade fallet med blotta styrkan i sina utsträckta armar.
’Don räddade mitt liv’, säger Czenkusch. ’Vad känner man för en person som gjort något sådant? Ger man honom ett begagnat klätterrep till julklapp? Nej, man minns honom. Man minns honom för alltid.’”5
President Gordon B Hinckley sade till oss:
”Ingen medlem av denna kyrka får någonsin glömma det fruktansvärda pris som vår Återlösare betalade när han gav sitt liv på det att alla människor skulle få leva — lidandet i Getsemane, den bittra farsen till rättegång, törnekronan som sargade hans huvud, den blodtörstiga pöbelns rop inför Pilatus, bördan som han ensam måste bära på sin mödosamma väg till Golgata, det hemska lidandet då spikarna genomborrade hans händer och fötter …
Vi kan inte glömma detta. Vi får aldrig glömma det, för det var där som vår Frälsare, vår Förlossare, Guds Son, gav sitt liv som ett ställföreträdande offer för var och en av oss.”6
Må vi alltid minnas honom och det pris han betalade för att vinna vår själ.
Från ett tal på Brigham Young-universitetet den 14 mars 2006.
Att alltid minnas honom
”Det är den sårade Kristus som är vår själs ledare — han som fortfarande bär offrets märken, såren av kärlek, ödmjukhet och förlåtelse.
Dessa sår är de han inbjuder unga och gamla, då och nu, att komma fram och se och känna. (Se 3 Nephi 11:15, 18:25.) Då minns vi med Jesaja att det var för var och en av oss som vår Mästare var ”föraktad och övergiven … en smärtornas man och förtrogen med lidande’. (Jes 53:3) Allt detta kan vi minnas när vi inbjuds av en knäböjande ung präst att alltid minnas Kristus.”
Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum, ”Gör detta till minne av mig”, Nordstjärnan, jan 1996, s 69.