Lära sig att hoppas
Trots inbördeskrigets fasor fann jag hopp i en bok och i en plastpåse.
Sierra Leone var en sorglig plats under min tonårstid, men det var mitt hem. Under större delen av mitt liv blev mitt lilla västafrikanska land sönderslitet av inbördeskrig. Kriget påverkade allting. Min familj och jag var ständigt på flykt undan rebellsoldaterna. Vi var livrädda varje gång rebellerna gick igenom en stad. Någon såg hur deras facklor närmade sig i natten, varnade de andra och vi sprang alla ut i djungeln och ryckte till oss vadhelst vi kunde få tag i på vägen.
Omkring sju år efter det att kriget började kom rebellerna till vår stad. Hela min familj sprang iväg för att komma undan, men mina föräldrar, som bara var några steg bakom mig, blev skjutna och dödade. Jag sörjde dem svårt, men kunde inte stanna upp.
Min bror och syster och jag flyttade till en säkrare plats, och under en kort tid var vi trygga, men rebellerna attackerade slutligen den staden också. Den här gången hade vi inte tid att springa iväg. Min bror fångades och blev senare dödad. Min syster och jag blev uppradade utomhus tillsammans med alla de andra kvinnorna. Rebellsoldaterna högg av kroppsdelar på alla kvinnorna i raden. Vi var alla hemskt rädda. Alla grät och bad — även sådana som aldrig hade trott på Gud tidigare. Jag var inte medlem i kyrkan då, men jag trodde på Gud och bad att hans vilja skulle ske och hoppades att han skulle finna ett sätt att rädda mig.
Mina kära syster som befann sig flera platser före mig i raden fick båda sina ben avhuggna. Men när rebellerna närmade sig kvinnan som var framför mig rusade vår armé in och rebellerna sprang iväg. Jag vet att jag inte var bättre än någon av människorna som var framför mig eller bakom mig, men jag tackade Gud att jag hade blivit skonad och bad att jag skulle förstå hans plan för mig.
Jag flyttade till en annan by för att bo hos en vän. När jag återgav min berättelse för min vän och för några av hennes grannar sade en granne: ”Mariama, vi har inget att erbjuda dig, förutom en inbjudan till kyrkan i morgon. Det är där vi finner trygghet. Det är där vi finner hopp.” Jag hyste redan kärlek till Gud och behövde tröst i mitt liv, så jag beslutade mig för att gå.
Min första söndag i denna sista dagars heliga gren är en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag fick lära mig om hopp. Det syntes att dessa människor hade hopp och jag drogs till dem. Jag fick en Mormons bok och började genast läsa den. Jag minns att jag hörde i kyrkan att familjer kan vara tillsammans igen efter döden och att vi läste versen i Alma 11 där han undervisar om att vår kropp kommer att vara fullkomlig i uppståndelsen. Jag kände Anden så starkt när jag tänkte på min familj. Jag visste att kyrkan var sann och att vi kunde vara tillsammans för evigt och att vi, var och en av oss, skulle vara friska och hela.
Det fanns inga missionärer i Sierra Leone vid denna tidpunkt, så jag fick lektionerna av min grenspresident och döptes och konfirmerades strax därefter. Vi välsignades i vår stad eftersom kyrkan skickade mat och nödhjälpspaket. Maten uppehöll livet på oss alla. Alla var så tacksamma över att bara få en liten påse ris eller bönor. Jag fick en filt och ett hygienpaket som innehöll en tandborste, tandkräm, schampo, tvål, en kam och en tvättlapp.
Kort därefter slog rebellerna till igen. De brände ner huset som jag bodde i, och jag sprang för att undkomma flammorna. Jag tog mig bara tid att rädda två saker — mina skrifter och mitt hygienpaket. Vi befann oss i flykt ett tag efter detta, och jag använde mitt hygienpaket för att hjälpa personer i min omgivning. Jag brukade trycka ut en gnutta tandkräm till var och en, eller också begav vi oss till floden där jag försiktigt lät min tvål gå från person till person. Hygienpaketet var så värdefullt för oss. Också filten var ovärderlig. Den gav oss skydd i många dagar tills dess jag använde den till att svepa in en gamma kvinna som hade dött och inte hade någonting att bli begravd i.
Slutligen återvände jag till min stad och min gren. Det var då jag beslutade mig för att jag ville verka som missionär. Detta var ett svårt beslut för mig eftersom jag inte hade någonting och skulle lämna människor bakom mig som jag älskade. Medan jag försökte bestämma mig läste jag Läran och förbunden 84:81 och 88, där det står: ”Sörjen fördenskull icke för morgondagen, för vad I skolen äta eller dricka eller kläda eder med … ty jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder.” Jag visste att Herren skulle ta hand om mig, så jag skickade in mina missionspapper och blev kallad till Utahmissionen Salt Lake City Temple Square.
Jag kom fram till Utah med praktiskt taget ingenting, men jag insisterade på att ta med mig mitt hygienpaket eftersom det betydde så mycket för mig. En dag tog min kamrat och jag en tur till Humanitarian Center i Salt Lake City, och jag lade märke till en filt med Hjälpföreningens motto inbroderad, på samma sätt som på den jag hade haft i Sierra Leone. Jag såg mig omkring och såg hygienpaket som var likadana som det jag hade och välbekanta påsar med bönor och ris, och jag började gråta.
”Det var härifrån de kom!” tänkte jag för mig själv. Tårar strömmade nerför mina kinder när jag mindes vad dessa ting som låg travade på hög i Humanitarian Center betydde för mina vänner och mig i Sierra Leone. Jag var så tacksam för att Herren hade bevarat mig, för att han fört in evangeliet i mitt liv och för att han låtit mig verka som missionär. Jag visste att hans änglar verkligen hade varit runt om mig och hjälpt mig.