Ett julmirakel
Vintern är en kall årstid i Rysslandmissionen Moskva. För en missionär stämmer detta ibland in på mer än vädret, det kan också beskriva folket. De blir inåtvända. Alla tycks rusa hem från arbetet. Människor blir sjuka, vägarna fruktansvärt hala och kylan biter skoningslöst allt blottat skinn. Leenden är ovanliga.
Min kamrat och jag befann oss i denna situation vintern 2005. Vi ville muntra upp människorna genom att dela med oss av vårt budskap av tro, hopp och kärlek, men ingen ville lyssna. Och om jag ska vara ärlig så kände jag mig inte särskilt munter själv. Jag kunde inte låta bli att känna mig nedstämd. Dag efter dag gick vi längs de kalla gatorna och sökte efter människor att undervisa, och vi var iskalla om fötterna. Men trots dessa nedslående omständigheter ville vi inte ge upp. Julen närmade sig och vi ville hjälpa människorna att känna julens anda. Men hur?
En kväll satt vi på tåget på väg hem när en liten grupp musikanter kom in i vagnen. De spelade underbart, men till min förvåning påverkades ingen av deras föreställning. En eller annan person gav dem några få mynt, men resten stirrade bara ut genom de frostiga fönstren. Jag tyckte synd om musikanterna och gav dem några mynt.
Vi anlände strax till stationen i närheten av vår lägenhet och skyndade oss hem. Jag hann knappt stänga ytterdörren innan telefonen ringde. Jag svarade och hörde att det var vår distriktsledare. Den dagen skulle vi ha funderat över hur vi skulle fira julen som missionärer. Jag hade totalt glömt bort det, men ville inte att han skulle veta det. Jag famlade efter en idé och kom att tänka på musikanterna. Så jag föreslog att vårt distrikt kunde sjunga julsånger på tågen. Jag kunde ackompanjera dem på fiol. Till min förvåning och kanske också bestörtning tyckte distriktsledaren om idén. Vi kom överens om en dag. ”Vilken dum idé”, tänkte jag för mig själv när jag kom ihåg att tre av missionärerna i vårt distrikt var tondöva.
Dagen kom och missionärerna träffades på perrongen. Solen hade gått ner för länge sedan och det var fruktansvärt kallt. Mina fötter var redan stelfrusna. Vi övade i omkring fem minuter tills tåget sakta kröp fram till perrongen. Vi öppnade glatt dörrarna för att komma bort från den kalla vinden och snön. Jag tog fram min fiol ur dess fodral och bad tyst att Gud skulle röra vid åhörarnas hjärta.
När vi steg ombord på tåget lade de flesta inte märke till oss. Mina fingrar hade inte tinat upp än, så när jag började spela på fiolen så skar musiken genom tystnaden. Plötsligt förändrades stämningen i vagnen. Den blev nästan påtaglig. Passagerarna verkade hålla andan. De andra missionärerna stämde in tillsammans med mig och sjöng ”Stilla natt”.
Stilla natt, heliga natt!
Allt är frid. Stjärnan blid
skiner på barnet i stallets strå
och de vakande fromma två.
Kristus till jorden är kommen.
Oss är en Frälsare född.1
Ingen i vagnen sade något medan jag spelade och de andra missionärerna sjöng. När vi sjungit psalmen såg jag mig omkring. Alla blickade oavvänt på oss. Tårar rann nerför kinderna hos flera kvinnor. Det var tyst ett ögonblick då ingen ville bryta stämningen. Till slut ropade en man i bakre delen av vagnen: ”De är helgon, verkliga helgon!” Alla började applådera.
När vi gick längs gången ville många ge oss pengar. När vi inte tog emot dem blev de ännu mer förvånade. Jag hörde någon säga för sig själv: ”Omöjligt, sånt händer inte.” En man försökte till och med ge oss tusen rubel och chockades när vi vägrade ta emot pengarna. Istället gav vi honom ett utdelningskort, som han glatt accepterade. Andra passagerare ville också ha utdelningskort. De ställde också frågor om kyrkan och om oss. Vart vi än såg möttes vi av leende ansikten och varma hälsningar. I slutet av vagnen önskade vi passagerarna God Jul och vinkade adjö till våra nya vänner.
På andra sidan dörren såg vi stumt på varandra. ”Vad var det som hände?” undrade vi. Sedan, med fördubblad iver, gick vi in genom nästa dörr. Först lade passagerarna inte märke till oss, men efter det att vi framfört psalmen möttes vi av samma förunderliga reaktion. Under resten av kvällen gick vi från vagn till vagn och upplevde samma sak i alla. Aldrig tidigare hade jag blivit så accepterad och bemötts med sådan kärlek.
När vi kom hem den kvällen insåg jag att jag hade upplevt ett mirakel genom musiken, budskapet om Frälsaren och julens anda. Även under den kallaste tiden i vårt liv kan vi tröstas av Herrens närvaro. Det var en sådan välsignelse för mig att få se hur drastiskt människor kan förändras under Andens inflytande. Jag kommer alltid att minnas den kvällen och vårda den i mitt hjärta. Må Anden alltid utföra sådana mirakel!
Illustrationer Gregg Thorkelson