Budskap från första presidentskapet
Den bästa julen någonsin
Under den här tiden av året fylls luften av julens musik. Mitt hjärta vänds ofta till hemmet och gångna jular när jag lyssnar till några av mina favoritjulsånger, som till exempel den här:
Borta bra men hemma bäst
när julen är här, för vart man än far
och hur bra det än är,
vill man vara tusenfalt lycklig.
Under juletiden finns det ingen bättre plats
än ens eget kära hem.1
En författare sade: ”Det är julen man alltid återvänder till. Så annorlunda genom sin mystik, stämning och magi. Helgen tycks på sätt och vis vara tidlös. Allt som är kärt, allt som består, förnyar sitt grepp om oss: Vi är hemma igen.”2
President David O McKay (1873–1970) sade: ”Sann glädje får man bara genom att glädja andra — den praktiska tillämpningen av Frälsarens lära, att den som mister sitt liv ska finna det. Kort sagt, julens anda är Kristi anda, som får våra hjärtan att lysa av broderlig kärlek och vänskap och manar oss till vänligt tjänande.
Det är andan i Jesu Kristi evangelium som, om vi hörsammar den, för med sig ’frid på jorden’, för evangelium betyder — glädjebudskap till alla människor.”3
Att ge, inte få, skapar julstämning i dess fulla bemärkelse. Ovänner blir förlåtna, vänner koms ihåg och Gud blir åtlydd. Julens anda upplyser själens perspektivfönster och vi ser ut över världens jäkt och stress och blir mer intresserade av människor än av saker. För att fånga den verkliga betydelsen av ”julens anda” behöver vi bara tänka på dess innebörd, så får vi del av ”Kristi anda”.
Kom ihåg honom
När vi har julens anda så minns vi honom vars födelse vi firar denna tid på året. Vi begrundar den första juldagen, som förutsagts av de forna profeterna. Vi kan tillsammans erinra oss Jesajas ord: ”Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel”,4 — vilket betyder ”Gud med oss”.
På den amerikanska kontinenten sade profeterna: ”Tiden kommer och är inte långt borta, då Herren den Allsmäktige … skall bo i ett tabernakel av lera … han skall uthärda frestelser och kroppslig smärta … Och han skall kallas Jesus Kristus, Guds Son.”5
Sedan kom den nätternas natt då herdarna uppehöll sig i trakten och Herrens ängel uppenbarade sig för dem, förkunnande Frälsarens födelse. Senare kom visa män från Östern till Jerusalem och frågade: ”Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom …
När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.
Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad det, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra.”6
Tiderna förändras, åren går fort, men julens helgd består. I denna förunderliga tidernas fullbordans utdelning är våra möjligheter att ge av oss själva verkligen obegränsade, men de kan också gå förlorade. Det finns hjärtan att glädja. Det finns vänliga ord att säga. Det finns gåvor att ge. Det finns handlingar att utföra. Det finns själar att frälsa.
Julens gåva
I början av 1930-talet gav Margaret Kisilevich och hennes syster Nellie en julklapp till sina grannar, familjen Kozicki , som de kom ihåg i hela sitt liv och som varit en inspirationskälla för deras familjer.
På den tiden bodde Margaret i Two Hills i Alberta i Canada — ett jordbrukssamhälle huvudsakligen bebott av ukrainska och polska immigranter som i allmänhet hade stora familjer men var mycket fattiga. Det var under de svåra depressionsåren.
Margarets familj utgjordes av mor och far och deras femton barn. Margarets mor var arbetsam och hennes far var driftig — och med alla dessa barn hade de en inbyggd arbetsstyrka. Följaktligen var deras hem alltid varmt och trots enkla omständigheter gick de aldrig hungriga. På sommaren odlade de i sin stora trädgård, gjorde surkål, kvark, gräddfil och inlagd gurka för att idka byteshandel. De födde också upp höns, grisar och kor. De hade mycket lite i reda pengar, men dessa varor kunde bytas mot andra varor som de själva inte kunde producera.
Margarets mamma hade vänner från sitt hemland som hon emigrerat tillsammans med. Dessa vänner hade en handelsbod, och affären blev mötesplats för människor i området som kunde ge bort eller byta begagnade kläder, skor och så vidare. Många av dessa begagnade saker hamnade i Margarets familj.
Vintrarna i Alberta var kalla, långa och hårda. En särskilt kall och svår vinter lade Margaret och hennes syster Nellie märke till fattigdomen hos grannarna, familjen Kozicki, vars gård låg några kilometer bort. När pappa Kozicki skjutsade sina barn till skolan på sin hemmagjorda släde, brukade han alltid gå in i skolan för att värma sig vid kaminen innan han återvände hem. Familjens fotbeklädnad bestod av trasor och säckväv som skurits i remsor och virats runt ben och fötter, stoppats med halm och bundits ihop med starka snören.
Margaret och Nellie beslutade sig för att genom barnen inbjuda familjen Kozicki på julmiddag. De beslutade sig också för att inte berätta för någon i sin egen familj om inbjudan.
Juldagsmorgonen kom och alla i Margarets familj var upptagna med förberedelser för festmåltiden. Den väldiga skinkan hade satts in i ugnen kvällen före. Kåldolmarna, munkarna, sviskonbullarna och den speciella bålen hade förberetts tidigare. Menyn skulle kompletteras med surkål, inlagd gurka och grönsaker. Margaret och Nellie hade ansvar för de färska grönsakerna och deras mor frågade om och om igen varför de skalade så många potatisar, morötter och rödbetor. Men de bara fortsatte skala.
Deras far var den förste att lägga märke till hur hästspann och släde packad med 13 människor kom åkande på deras uppfart. Han, som var hästkännare, kände igen ett hästspann på långt håll. Han frågade sin hustru: ”Varför kommer familjen Kozicki hit?” Hennes svar till honom löd: ”Inte vet jag.”
De kom fram och Margarets far hjälpte herr Kozicki att få in hästarna i stallet. Fru Kozicki omfamnade Margarets mor och tackade henne för att hon bjudit in dem att fira jul. Därefter vällde de alla in i huset och festligheterna började.
De vuxna åt först och därefter diskades tallrikarna och besticken och barnen turades om att äta. Det var en härlig fest, den blev ännu bättre tack vare gemenskapen. När alla hade ätit sjöng de julsånger tillsammans och därefter satte sig de vuxna för ännu en pratstund.
Kristlig kärlek
Margaret och Nellie tog in barnen i sovrummet och tog fram flera lådor under sängarna fyllda med begagnade kläder och skor som de fått av moderns vänner i affären. Det var ett himmelskt kaos, med en spontan modeshow där var och en plockade de kläder och skor som de ville ha. De förde ett sådant liv att Margarets far kom in för att se vad som stod på. När han såg lyckan och glädjen hos barnen Kozicki i sina ”nya” kläder log han och sade: ”Fortsätt bara.”
Tidigt på eftermiddagen, innan det blivit alltför kallt och mörkt i den nedgående solen, tog Margarets familj farväl av sina vänner, som gav sig av mätta, välklädda och välskodda.
Margaret och Nellie berättade aldrig för någon om att de bjudit in familjen Kozicki, och det förblev en hemlighet fram till Margaret Kisilevich Wrights 77:e jul, år 1998, då hon berättade det för sin familj för första gången. Hon sade att det var hennes bästa jul någonsin.
Om vi ska ha vår bästa jul någonsin måste vi lyssna till ljudet av sandalklädda fötter. Vi måste sträcka oss ut efter snickarens hand. För varje steg vi tar i hans fotspår överger vi ett tvivel och vinner en sanning.
Det sades om Jesus att han ”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor”.7 Har vi beslutsamheten att göra likadant? Den heliga skriften innehåller följande hyllning till vår Herre och Frälsare: Han ”gick omkring och gjorde gott … ty Gud var med honom”.8
Min bön i denna juletid, och under alla julhelger framöver, är att vi ska gå i hans fotspår. Då blir varje jul den bästa julen någonsin.
Jesu födelse, av Antonio Correggio, © Superstock, kopiering förbjuden
Margaret och Nellie tog in barnen i sovrummet och tog fram flera lådor under sängarna fyllda med begagnade kläder och skor som de fått av moderns vänner i affären. Det var ett himmelskt kaos, där barnen Kozicki plockade de kläder och skor som de ville ha.
Illustrationer Daniel Lewis; höger: Visa män från östern, av Harry Anderson, © SJUNDEDAGSADVENTISTERNA, kopiering förbjuden; foto Busath Photography