Den hemlige givaren
”Gud älskar en glad givare.” (2 Kor 9:7)
Jag älskar allt som har med julen att göra: ljusen, julsångerna, tiden med familjen — allt vi gör för att fira Jesu födelse. Och jag älskar särskilt mycket att få julklappar. Jag börjar skriva min önskelista redan i september.
Ett år var listan lika lång som min arm. Och jag kom hela tiden på fler saker. Jag var ivrig att få visa den för pappa. ”Ja, David, jag ser vad du vill ha i julklapp”, sade han när han läste den. ”Men vad tänker du ge?”
”Jag håller på att göra julklappar till dig och mamma i skolan. På fredag ska mamma ta med mig till affären så jag kan köpa Shannons och Jons julklappar. Så jag vet precis vad jag ska göra.”
”Hmmm”, var allt pappa sade. Av någon anledning tyckte han inte om mitt svar. Jag tyckte inte om det där ljudet, ”hmmm”.
På nästa hemafton pratade mina föräldrar om vad det betyder att ge och få och om julens sanna betydelse. Jag såg hur min önskelista blev kortare och kortare. De frågade oss om vi hade några tankar om hur vi kan komma ihåg att vara bättre på att ge. Shannon räckte ivrigt upp handen. Min äldre bror Jon och jag stönade. Shannons idéer betydde vanligtvis att vi skulle hjälpa andra människor, som att rensa grannens trädgård.
”Kan vi inte välja några människor som är ensamma eller behövande och lämna julklappar vid deras ytterdörr i hemlighet?”, sade Shannon ivrigt.
”Det är ingen dum idé”, sade Jon. ”Så länge det är superhemligt.”
”Det kan faktiskt bli kul”, tänkte jag.
Vi höll alla med om att det var en bra plan. Vi valde ut två familjer. En var familjen Swenson i vår församling. Efter det att broder Swenson börjat skolan igen verkade de aldrig ha nog med pengar. De hade också massor med barn, och de skulle älska att få överraskningar till jul. Den andra familjen var herr och fru Perez, ett äldre par som bodde på vår gata. De verkade alltid så ensamma.
Vi for alla och handlade julklappar till dem. Vi bestämde oss för att använda en del av de pengar vi skulle ha använt till våra egna julklappar. Det hade jag ingenting emot. Det var alldeles för roligt att välja leksaker till de yngre pojkarna i familjen Swenson. Min önskelista var inte så viktig längre.
Vi beslöt oss för att ge varje familj en julklapp varje dag under tolv dagar innan jul. Den första natten klädde jag mig i svart från topp till tå och Jon körde mig till familjen Swensons hus. Jag lade tyst den första julklappen på farstubron, ringde på dörren och sprang därifrån så fort jag kunde. Jag hoppade bakom ett staket samtidigt som ett av barnen öppnade dörren. Jag hörde hur överraskade de var när de upptäckte julklappen. Det kändes som om jag skulle explodera av glädje. Det var början på mitt liv som en hemlig givare.
Det blev bara bättre — och svårare. Vi behövde åka dit vid olika tidpunkter varje kväll och ibland till och med på morgonen eftersom barnen Swenson började hålla utkik efter oss vid fönstren för att se vilka vi var. Och varje gång jag kröp upp mot familjen Perez hus såg jag framför mig hur fru Perez stod bakom dörren, redo att slänga upp den, krama om mig och säga att jag var underbar. Det fick inte hända. Det bästa med det hela var att det var hemligt.
Tja, det året var bara början. Nästa jul valde vi en familj där dottern hade legat på sjukhus elva gånger det året och en annan familj där mamman hade cancer. Wow — jag insåg inte att vissa människor hade det så svårt.
Nu när julen är här igen har vi bestämt oss för att hjälpa tre familjer. Det svåraste är att välja vilka. Det finns så många människor som kan behöva lite extra julglädje.
Du undrar vad som hände med min önskelista? Varje år har den blivit kortare och kortare. Jag är så upptagen med att planera för mina eskapader som en hemlig givare att jag inte har tid att tänka på mig själv. Jag måste välja julklappar och komma på en bra strategi.
En sak är säker — det är toppen att hjälpa andra. Inget känns så bra som när jag ser hur överraskade och glada människorna blir som vi hjälper. Givandet har blivit en av mina favoritsaker med julen.
Illustrationer Matt Smith; foto Busath Photography