Samlas till templet
När Benedito Carlos do Carmo Mendes Martins beslöt sig för att åka tillsammans med familjen till närmaste tempel år 1992 behövde han ta 15 dagar ledigt från arbetet för den krävande resan från hans hem i Manaus i norra Brasilien. Men det var bråda dagar på arbetet och hans chef vägrade ge honom ledigt.
Eftersom familjen hade förberett sig, offrat och sparat ihop pengar för resan bad de att de på något sätt skulle kunna resa. Deras böner blev strax besvarade.
”Dagen innan resan fick jag diagnosen ’parasiter’”, sade broder Martins. ”Jag var så glad att jag var sjuk!”
Hans läkare skrev ut medicin och gav honom två veckors sjukledighet, vilken, hans företag enligt lag var tvungna att bevilja. Dagen efter reste familjen till templet.
”Jag tog medicinen med mig och fick sprutor under resan”, sade broder Martins. När han kom hem var parasiterna borta.
”Jag kom hem med tro på och ett vittnesbörd om templets förrättningar”, sade han, ”särskilt förrättningen som beseglade mig till min familj och våra tre barn”.
Innan Manaus fördes över till distriktet för templet i Caracas i Venezuela 2005, låg det närmaste templet i São Paulo, hundratals mil bort i sydöstra Brasilien. En del sista dagars heliga i Manaus var så inriktade på att resa till templet att de sålde sina hem, transportmedel, sina arbetsverktyg — allt av värde — för att få ihop pengarna.
Under resan till São Paulo reste medlemmarna per båt på Rio Negro till dess den rann ut i Amazonfloden, och därifrån österut till Rio Madeira — ett avstånd på drygt elva mil. Därefter reste de nära 100 mil sydväst på Rio Madeira till staden Pôrto Velho. Därifrån steg de ombord på bussar och färdades ytterligare 240 mil till São Paulo. När de verkat i Herrens hus vände de tillbaka igen för den sju dagar långa återresan.
När heliga från Manaus förberedde sig för den första tempelresan till Caracas var de så glada att de utropade: ”Nu tar det bara 40 timmar att komma till templet!” För att resa till Caracas behövde de heliga utstå en 160 mil lång bussresa som innebar att de reste genom obebodda delar av Amazondjungeln och ett byte från en större buss till en mindre buss vid gränsen mellan Brasilien och Venezuela. Templet låg närmare, men resan krävde fortfarande stor ekonomisk uppoffring och dessutom kostnaden för pass.
När de heliga steg på bussen sjöng de ”Stå upp, o heliga, och träd in i templet”.1 För att bevara vördnaden och behålla tanken bakom resan höll de brasaftnar på bussen och såg på kyrkans filmer, som The Mountain of the Lord.
De som var med under den första resan samlade ihop minnen till en dagbok och där minns de sina välsignelser, inte sina offer. En syster skrev: ”Idag reser jag till templet för första gången. Igår firade jag 20-årsdagen som medlem i kyrkan — så många timmar, dagar och år av väntan och förberedelser. Mitt hjärta svämmar över av tacksamhet och glädje över mina vänner, prästadömsledare och särskilt Jesus Kristus, hans försoning och detta tillfälle att resa till min himmelske Faders hus.”
En broder som beseglades till sin hustru och deras barn den resan sade att templet gav honom en glimt av evigheten. ”Jag tvivlar inte på att om vi håller förbunden vi ingick i templet så blir vårt liv lyckligare och rikare”, skrev han. ”Jag älskar min familj och ska göra allt jag kan för att få vara tillsammans med dem i det celestiala riket.”
Brasilienmissionen Manaus organiserades den 1 juli 1990 för att föra evangeliet till de sex staterna i norra Brasilien. Kyrkan var på den tiden relativt okänd i dessa stater och hade få medlemmar. Men som Herren förkunnade i Mormons bok: De som omvänder sig och vänder sig till honom ska räknas bland hans folk i de sista dagarna. (Se 3 Nephi 16:13.)
Idag finns det åtta stavar i staden Manaus i staten Amazonas, ytterligare stavar i andra stater och sju distrikt inom missionens gränser. När jag begrundar kyrkans tillväxt och den roll som templen spelar i Herrens arbete att samla sina barn, så tänker jag på hans löfte i Mormons bok: ”Ja, och då skall verket påbörjas med att Fadern bland alla nationer bereder vägen varigenom hans folk kan samlas hem till sitt arveland.” (3 Nephi 21:28)
Som missionspresident i Manaus mellan 1990 och 1993 såg jag många av Amazonas folk ta till sig principerna i Jesu Kristi återställda evangelium och ”tas in i förbundet”. (3 Nephi 21:22) Tack vare detta har prästadömets kraft börjat välsigna deras liv och deras familjer — särskilt genom templets förrättningar.
Kyrkans medlemmar i norra Brasilien gladde sig i maj 2007 när första presidentskapet tillkännagav att ett tempel, det sjätte i Brasilien, skulle byggas i Manaus. För familjen Martins och det växande antalet sista dagars heliga i norra Brasilien kommer det att bli en stor välsignelse att ha ett tempel i Manaus. Men många heliga världen över måste fortfarande offra mycket för att komma till templet.
Må de av oss som bor nära ett tempel visa vår tacksamhet genom att gå dit oftare. Och må vi, som de heliga i norra Brasilien, vara som nephiterna som ”ansträngde sig storligen hela den natten” för att komma till templet ”för att de nästa dag skulle kunna vara … där Jesus skulle visa sig för mängden”. (3 Nephi 19:3)
Illustration Steve Kropp
Skiss av templet i Manaus i Brasilien, av Craig Lofgreen
Arkitektens skiss över templet som ska byggas i Manaus i Brasilien.