Plats i härbärget
”Plats i härbärget” publicerades för första gången i Christmas Treasures (Deseret Book, 1994).
En solig och kall vintereftermiddag styrde vi vår minibuss mot missionshemmet i Bordeaux i Frankrike. Det var den 24 december 1990 och vi var på väg hem till jul.
Min hustru Kathy, jag och våra fyra barn — Carney, 14, Brandt, 13, Kristen, 10 och Derek, 8 — hade haft en minnesvärd vecka. På grund av avstånden i vår mission hade vi inte samlat alla missionärerna till en julfest. Istället reste vi som familj till varje stad i missionen och lät missionärerna vara en del av vår familj, och vi och barnen presenterade ett speciellt julprogram. Vår familj hade tillsammans med missionärerna glatts åt det stora privilegiet att få dela med oss av Kristi återställda evangelium under denna härliga tid på året.
Den sista dagen förenade sig fyra underbara missionärer med oss. Den stora blå minibussen var packad, både med människor och julens anda, och med julsånger och favoritberättelser gick tiden snabbt. Kristen och Derek blev ivrigare och ivrigare allt eftersom dagen gick när de tänkte på överraskningarna som väntade dem på juldagsmorgonen. Vi kände nästan lukten av kalkon som tillagades på missionshemmet av ett underbart missionärspar i väntan på vår återkomst. Julen låg i luften.
Det var inte förrän sent på eftermiddagen som vi insåg att vi hade problem. Under större delen av morgonen hade vi haft problem med växellådan på minibussen. Vi hade stannat och kontrollerat nivån på växellådsoljan, men allt hade sett normalt ut. Nu, då mörkret lade sig och vi fortfarande var två timmar från Bordeaux tappade vi tredje, fjärde och femte växeln.
Vi hackade oss fram längs den trädkantade vägen på tvåan. Det var inte möjligt att köra hela vägen till Bordeaux på det sättet och vi tittade efter någon som kunde hjälpa oss. Vårt första hopp kom i form av en landsortsbutik som just skulle stänga. Jag frågade om det fanns någon biluthyrningsfirma eller tågstation i närheten. Men vi var långt borta från ett någorlunda stort samhälle och mina frågor ledde ingenstans.
Jag återvände till minibussen. Oron och besvikelsen syntes i ansiktet på våra yngre barn. Skulle de inte hinna hem till jul? Måste de tillbringa årets mest speciella natt i en fullpackad minibuss? Skulle de, efter att ha spridit glädje och uppmuntran till missionärer som var långt hemifrån, tvingas möta julen strandsatta längs en landsväg i Frankrike långt från sitt eget hem?
Kristen visste vem vi kunde vädja till och hon föreslog genast att vi skulle be. Vi hade bett många gånger som familj för de behövande — för missionärerna, undersökarna, kyrkans medlemmar, våra ledare, Frankrikes folk, vår egen familj. Vi böjde huvudet i bön och bad ödmjukt om hjälp.
Det hade hunnit bli mörkt. Minibussen kröp framåt i joggningshastighet genom furuskogen. Vi hoppades kunna nå en liten by en halvmil bort. Inom kort lyste strålkastarna upp en liten skylt som pekade mot Villeneuve-de-Marsan.
Vi hade ofta kört landsvägen mellan Pau och Bordeaux men aldrig svängt av mot den lilla byn Villeneuve-de-Marsan. När vi skramlade in i byn såg den ut som många andra små byar i Frankrike. Bostadshus och små butiker låg vägg i vägg och ledde oss ner längs den smala vägen in i byn. Invånarna hade stängt sina fönsterluckor tidigt och gatorna var mörka och övergivna. Det enda livstecknet kom från den gamla katolska kyrkan i mitten av staden, vars fönster lyste i väntan på den traditionella midnattsmässan. Vi rullade förbi kyrkan och minibussen tvekade och stannade. Som tur var hade vi hamnat mitt framför ett vackert värdshus. Ljusen var tända och vi insåg att det var vår sista chans att få hjälp.
För att inte överväldiga människorna i värdshuset väntade Kathy, Camey och missionärerna i minibussen medan jag och de tre yngre barnen gick in. Jag förklarade vad som hade hänt för den unga kvinnan bakom disken. Hon såg mina barns trötta ansikten och bad oss vänligt att vänta medan hon hämtade värden, Francis Darroze.
Camey kom in för att se hur det gick. När vi väntade på att herr Darroze skulle komma bad jag tyst en tacksam bön. Vi kunde kanske inte komma hem till Bordeaux den natten, men vår Fader i himlen hade i sin godhet lett oss till ett rent hotell! Jag rös när jag insåg hur nära vi varit att tvingats tillbringa natten i minibussen långt ute på den franska landsbygden. Jag såg en restaurang i rummet bredvid och förvånades över att den var öppen på julaftonen. Vi skulle kunna äta ett gott mål mat, få en varm dusch och sova gott.
Herr Darroze anlände klädd som en traditionell fransk kock. Knapparna på hans kockförkläde nådde ända upp till hakan. Han ägde hotellet och var en betydelsefull man i samhället. Hans varma blick och snabba leende visade att han också var en gentleman.
Jag berättade om våra problem, att det var tio av oss i minibussen och att vi var på väg till Bordeaux. När han hörde min brytning lade jag till att vi var amerikaner och berättade kortfattat varför vi var i Frankrike.
Han gav oss genast hjälp. En och en halv mil bort låg det en mellanstor stad som det gick många tåg till. Han ringde för att se när nästa tåg till Bordeaux gick, men fick höra att det inte gick några tåg förrän 10:15 på juldagsmorgonen. Alla biluthyrningsfirmor i den större staden var stängda.
Besvikelsen var uppenbar i mina unga barns ansikten. Jag frågade herr Darroze om han hade plats i värdshuset för vår familj och de fyra missionärerna. Även om vi inte kunde komma hem så var det en stor välsignelse att ha funnit så bra logi.
Herr Darroze såg på barnen. Det vara bara några minuter sedan han träffat oss, men hans hjärta svämmade över av det broderskap utan gränser som gör att vi alla tillhör samma familj. Julens generösa anda fyllde hans själ. ”Herr Andersen”, sade han, ”naturligtvis har jag rum att hyra ut till er. Men ni vill inte tillbringa julen här på värdshuset. Barn bör få invänta julens överraskningar hemma. Ni får låna min bil så att ni kan köra till Bordeaux i kväll.”
Jag förundrades över hans omtänksamhet. De flesta människor skulle tveka inför att hjälpa främlingar, särskilt utlänningar som oss. Jag tackade honom, men förklarade att vi var tio stycken och inte fick plats i en liten fransk bil.
Han tvekade en sekund, men hans tveksamhet minskade inte hans gåva utan utökade den.
”På min bondgård en och en halv mil härifrån har jag en gammal minibuss. Jag använder den på gården och den har endast två framsäten. Den kan högst gå 70 km/h och jag vet inte om värmen fungerar. Men om du vill så kör jag dig dit så att vi kan hämta den.”
Barnen hoppade av glädje. Jag satte handen i fickan för att ta fram kontanter eller kreditkort. Han skakade snabbt på huvudet och hötte ogillande med fingret.
”Nej”, sade han, ”jag vill inte ha betalt för det. Kom bara tillbaka med minibussen när du har tid efter jul. Det är julafton. Kör hem din familj.”
Strax efter midnatt såg vi Bordeaux’ stadsljus. Barnen och missionärerna hade somnat bak i värdshusvärdens minibuss. När vi körde längs de bekanta gatorna som ledde till vårt hem tackade jag och Kathy vår gode himmelske Fader för vårt eget julmirakel. Han hade hört vår bön när endast han kunde föra oss hem.
Vi kom hem på julaftonen, trots att det fanns plats på härbärget i Villeneuve-de-Marsan.
Illustrationer Richard Bird
Herr Darroze skakade snabbt på huvudet och hötte ogillande med fingret. Julens generösa anda fyllde hans själ. ”Nej”, sade han. ”Jag vill inte ha betalt.”