Tempelvälsignelser i en familj där alla inte är medlemmar

Kay Przybille

Mina besök till templet gav mig insikter som förbättrade min relation till min make, som inte var medlem i kyrkan, och till våra barn.

I juni 1986 körde jag min mor till templet i Cardston i Alberta i Canada så hon kunde ta emot sin begåvning. Jag hade redan fått min begåvning, men min make som inte var medlem och jag bodde i en avlägsen del av British Columbia och jag hade låtit min rekommendation gå ut. Därför kunde jag bara följa min mor till rekommendationsdisken och inte längre. Jag gick ut, lutade mig mot tempelväggen och grät.

Efter den upplevelsen beslöt jag mig för att aldrig mer vara utestängd från templet. Min man stödde mig i mitt beslut och jag besökte snart templet så ofta jag kunde. Där lärde jag mig principer som gjorde en stor skillnad i mitt personliga liv och relationen till min familj och vänner.

Förändringar i mitt liv

För det första ökade mitt tålamod. Jag hade under flera år försökt kontrollera mitt humör utan framgång. När templet lärde mig om min relation till min himmelske Fader och till andra förändrades min attityd. Jag insåg att min familj och mina vänner var personer som jag kände innan jag föddes. De fanns inte i mitt liv för att hindra eller reta mig utan för att arbeta med mig så jag kunde lära mig livets läxor. Min insikt ökade när jag försökte ta till mig vad de försökte lära mig, och jag lärde mig tålamod att acceptera att de utvecklades i sin egen takt. Jag insåg också att livet inte var en kamp att lära andra att vara fullkomliga så att jag kunde vara lycklig, utan att det är en lycklig resa mot fullkomlighet tillsammans med människor jag älskar.

Den andra förändringen skedde i min inställning till min man. Innan vi gifte oss beslöt jag mig för att han skulle få vara familjens överhuvud och att jag inte skulle ge upp om vår relation. Men trots mitt beslut var det svårt att acceptera hans val, och jag lät ibland hans vanor påverka min glädje. I templet lärde jag mig att vi tillsammans hade möjlighet att bli fullkomliga eviga livskamrater. Från mitt nya perspektiv såg jag att när vi arbetade tillsammans så blev vi ett. Våra svaga och starka sidor, våra intressen och talanger, kompletterade varandra så väl att vi var starkare tillsammans än ensamma.

När jag lärde mig att acceptera skillnaderna mellan min make och mig blev jag mindre kritisk och förde in en anda av samarbete och lagarbete i vårt äktenskap. Jag märkte att det blev lättare att vara den jag ville vara. Dessutom, när min make såg att jag ville samarbeta så visade han mig större kärlek.

Det tredje området jag förbättrade mig inom var att jag fann tro till att låta våra fyra barn, som nu är vuxna, leva sitt liv utan att jag känner att jag måste få dem att leva på ett visst sätt. En del av dem var mindre aktiva i kyrkan, men jag ville fortfarande utöva ett gott inflytande på dem utan att ta ifrån dem deras handlingsfrihet. Vid ett besök i templet skrev jag deras namn på bönelistan och jag bad länge och innerligt å deras vägar. Jag kände en djup och fridfull förvissning om att allt skulle ordna sig med dem.

När jag senare tänkte igenom den upplevelsen insåg jag att min himmelske Fader älskar dem till och med mer än jag eftersom han förstår dem bättre. Han vill välsigna dem och hjälpa dem återvända till honom, och han kommer att ge dem tillfällen att lära sig mer. Idag, när jag börjar oroa mig, minns jag den upplevelsen och gör vad jag kan i vetskap om att Herren gör resten.

En fjärde förändring i mitt liv kom i form av en känsla av allmän frid, som delvis kom sig av att mina tempelbesök gav mig ett bättre evigt perspektiv. Jag är övertygad om att Herren leder verket, att det finns nog med resurser på denna jord så att vi kan leva bekvämt, att dygdens oaser finns mitt i ondskans öken. Jag känner mig inte längre ensam. Den Helige Anden håller mig sällskap och jag kan tala till min himmelske Fader i bön under dagen. Jag brukade våndas över beslut, men idag söker jag Andens maningar och handlar efter dem när jag gör mina val. Och eftersom jag inte längre känner behov av att tvinga andra att leva på det sätt som jag anser att de ska så har jag mer tid och energi till att ”arbeta … på [min] egen frälsning”. (Mormon 9:27)

Detta nya perspektiv lyfte en stor börda från mina axlar. Herren menade det när han sade:

”Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.

Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” (Matt 11:29–30)

Välsignelser för familjen

Fortsatta tempelbesök skulle vara ett måste för mig om jag endast välsignades med personlig frid, tillförsikt och tålamod. Men andra upplevelser — många andra — har välsignad mig och min familj.

Jag har börjat släktforska och har fått många underbara upplevelser tillsammans med familjemedlemmar, både här på jorden och bortom slöjan.
I november 1993 gifte sig vår andra dotter i templet och jag kunde närvara vid beseglingen.
I maj 2006, efter 37 års äktenskap, blev min man medlem i kyrkan. I augusti 2007 beseglades vi och vår andra dotter beseglades till oss. Vår äldsta dotter, som beseglades till sin man och dotter i november 2006, beseglades till oss i augusti 2008.

Jag kommer alltid att vara tacksam för en mor som visade vägen genom att låta döpa sig när jag var sju år och senare inspirerade mig att förnya min tempelrekommendation. Jag har fått oräkneliga välsignelser genom att följa hennes exempel och dessa välsignelser har även nått andra medlemmar i min familj.

I templet lärde jag mig att jag och min make hade möjlighet att bli fullkomliga eviga livskamrater. Från detta nya perspektiv såg jag att vi var starkare när vi arbetade tillsammans än på egen hand.

Fotoillustrationer Craig Dimond; foto av templet i Cardston, Alberta Jed A Clark