2010
Pliktens väg
Maj 2010


Pliktens väg

Plikten kräver inte fullkomlighet, men den kräver ihärdighet. Den handlar inte bara om vad som är lagligt. Den handlar om vad som är dygdigt.

Bild
Bishop Keith B. McMullin

Vi lever i en orolig värld. Oenighet och katastrofer råder överallt. Det känns ibland som om hela mänskligheten hänger på en tråd.

Herren förebådade våra dagar när han sade: ”Himlarna skall skälva och även jorden, och det skall bli stora prövningar bland människobarnen, men jag skall bevara mitt folk”.1 Vi kan hämta stor tröst från det löftet.

Om än katastrofer fullständigt avbryter ”[vår] lugna livsföring”,2 behöver det inte betyda att vårt liv ödeläggs för alltid. De kan ”väcka [oss] till hågkomst”,3 ”väcka [oss] till medvetande om [vår] plikt mot Gud”,4 och hjälpa oss gå på ”pliktens väg”.5

I Holland under andra världskriget upplät familjen Casper ten Boom sitt hem som gömställe för dem som jagades av nazisterna. Det var deras sätt att följa sin kristna tro. Fyra personer i familjen miste livet för att de tillhandahöll en fristad. Corrie ten Boom och hennes syster Betsie tillbringade hemska månader i det ökända koncentrationslägret Ravensbrück. Betsie dog där, men Corrie överlevde.

I Ravensbrück lärde sig Corrie och Betsie att Gud hjälper oss förlåta. Efter kriget var Corrie fast besluten att dela med sig av det budskapet. Vid ett tillfälle hade hon just talat med en grupp människor i Tyskland som led av krigets härjningar. Hennes budskap löd: ”Gud förlåter.” Det var då som Corrie ten Booms trofasthet visade sig vara en välsignelse.

En man kom fram till henne. Hon kände igen honom som en av de grymmaste vakterna i lägret. ”Du nämnde Ravensbrück i ditt tal”, sade han. ”Jag var vakt där … Men sedan dess … har jag blivit kristen.” Han förklarade att han hade sökt Guds förlåtelse för de grymma saker som han gjort. Han sträckte fram handen och frågade: ”Kan du förlåta mig?”

Corrie ten Boom sade efteråt:

”Det kunde inte ha gått många sekunder medan han stod där med uträckt hand, men för mig tycktes det som timmar när jag brottades med det svåraste jag någonsin ställts inför …

Budskapet att Gud förlåter kommer med ett … villkor: att vi förlåter dem som har skadat oss …

Jag bad tyst: ’Hjälp mig! Jag kan lyfta min hand. Så mycket kan jag göra. Men du måste ge mig känslan’ …

Stelt och mekaniskt lade jag min hand i handen som räckts ut mot mig. När jag gjorde det hände något ofattbart. Strömmen började i min axel, löpte nerför armen och hoppade ner i vårt handslag. Och sedan tycktes den läkande värmen genomströmma hela min varelse, vilket lockade fram tårar i mina ögon.

’Jag förlåter dig, broder!’ utropade jag. ’Av hela mitt hjärta.’

Vi stod en lång stund med förenade händer, före detta vakten och före detta fången. Jag hade aldrig upplevt Guds kärlek lika intensivt som jag gjorde då.”6

För dem som vänder sig bort från det onda och lever goda liv, som strävar efter en ljusare dag och håller Guds bud, kan livet bli bättre och bättre trots tragedier och katastrofer. Frälsaren visade oss vägen. Han reste sig segrande från Getsemane, korset och graven och gav oss alla liv och hopp. Han bjuder oss: ”Kom … och följ mig.”7

President Thomas S. Monson gav oss rådet: ”Om vi ska kunna vandra med högburet huvud, måste vi ge vårt bidrag till livet. Om vi ska uppfylla vår bestämmelse och återvända för att leva med vår Fader i himlen, måste vi hålla hans bud och forma vårt liv efter Frälsarens. Genom att göra det uppnår vi inte bara det eviga livets mål, utan vi lämnar också en rikare och bättre värld efter oss än den skulle ha varit om vi inte hade levt och utfört våra plikter”.8

Följande inspirerande ord finns i Bibeln: ”Detta är slutsatsen, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud, [ty den plikten] hör alla människor till.”9

Vad är nu det här som kallas plikt?

Plikten som jag talar om är det vi förväntas göra och vara. Det är en bindande moralkänsla som väcker till liv det som är rätt, sant och hedrande hos enskilda och samhällen. Plikten kräver inte fullkomlighet, men den kräver ihärdighet. Den handlar inte bara om vad som är lagligt. Den handlar om vad som är dygdigt. Den reserveras inte för de mäktiga eller högt uppsatta, i stället vilar den på en grundval av personligt ansvar, redbarhet och mod. Att göra sin plikt är en yttring av ens tro.

President Monson sade om den: ”Jag älskar och vårdar det ädla ordet plikt.10 För medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka består pliktens väg av att dagligen hålla sina förbund.

Till vem och till vad är vi förpliktade?

För det första går pliktens väg till Gud, vår evige Fader. Han är den som utformade frälsningsplanen, danade himmel och jord och skapade Adam och Eva.11 Han är källan till sanningen,12 förkroppsligandet av kärleken,13 och upphovet till att det finns en återlösning genom Kristus.14

President Joseph F. Smith sade: ”Allt vi har kommer från Gud … Vi av oss själva är inget mer än en livlös lerklump. Liv, intelligens, klokhet, omdöme och tankeförmåga, allt detta har Gud givit människobarnen. Han ger oss vår fysiska styrka såväl som våra mentala förmågor … Vi borde ära Gud med vår intelligens, med vår styrka, med vårt förstånd, med vår visdom och med all den förmåga vi besitter. Vi borde söka efter att göra gott i världen. Det är vår plikt.”15

Man kan inte göra sin plikt mot Gud Fadern utan att göra sin plikt mot Guds Son, Herren Jesus Kristus. Att vörda den ene kräver vördnad för den andre, ty Fadern har förordnat att det bara är i och genom Kristi namn som man på ett fullständigt sätt kan uppfylla pliktens bud.16 Han är vårt föredöme, vår Återlösare och vår kung.

När män och kvinnor och pojkar och flickor gör sin plikt mot Gud, känner de sig manade att göra sin plikt mot varandra, mot familjen, mot sin kyrka och nation, mot allt som de blivit anförtrodda. De är förpliktade till att hedra sina talanger och att vara ett laglydigt och gott folk. De blir ödmjuka, undergivna och beredvilliga. Måttlighet övervinner efterlåtenhet, lydnad visar vägen till flit. Frid omsluter dem. Medborgare blir lojala, samhällen blir välvilliga och grannar blir våra vänner. Himlens Gud är nöjd, jorden är fridfull och den här världen blir till en bättre plats.17

Hur känner vi igen pliktens väg under kriser?

Vi ber! Det är det säkra sättet för alla att veta, det är allas livlina till himlen. Aposteln Petrus sade: ”Ty Herrens ögon är vända till de rättfärdiga, och hans öron är öppna för deras böner”.18

Ödmjuk, uppriktig och inspirerad bön gör att vi ges tillgång till den gudomliga vägledning som vi så förtvivlat väl behöver. Brigham Young gav rådet: ”Ibland är [människor] så rådvilla och uppfyllda av oro och problem … Ändå säger vårt omdöme oss att det är vår skyldighet att be.”19

Jesus lärde:

”Ni måste alltid vaka och be så att ni inte faller i frestelse …

Därför måste ni alltid be till Fadern i mitt namn …

Be i era familjer till Fadern och alltid i mitt namn så att era hustrur och era barn kan bli välsignade.”20

För att en bön ska fungera måste den alltid vara i harmoni med himlens plan. Trons bön bär frukt när en sådan harmoni finns, och den harmonin finns när bönen inspireras av den Helige Anden. Anden ger oss vad vi ska be om.21 Om ingen inspirerad vägledning finns, är vi benägna att ”be illa”22 och endast söka vår egen vilja och inte Herrens vilja.23 Det är lika viktigt att vägledas av den Helige Anden medan vi ber som det är att upplysas av samme Ande när vi får svar på vår bön. Sådan bön framkallar välsignelser från himlen eftersom vår Fader ”vet vad [vi] behöver, innan [vi] ber honom om det”24 och han besvarar varje uppriktig bön. Slutligen är det Fadern och Sonen som lovar: ”Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er.”25

Jag bär mitt vittnesbörd om att pliktens väg klart markeras av en odelad tro på Gud den evige Fadern, på hans Son Jesus Kristus och på bönens makt. Alla Guds barn som älskar honom och önskar hålla hans bud måste färdas längs den vägen. För de unga leder den till personlig framgång och förberedelse. För vuxna leder den till förnyad tro och beslutsamhet. För de äldre leder den till perspektiv och uthållighet i rättfärdighet intill änden. Den utrustar varje trofast resenär med Herrens styrka, skyddar henne från dagens onda, och begåvar henne med kunskapen om att ”slutsatsen, när allt blivit hört är att frukta Gud och hålla hans bud, ty den plikten hör alla människor till”.26 I Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. Mose 7:61; kursivering tillagd.

  2. Joseph F Smith, Evangeliets lära, s. 129.

  3. Mosiah 1:17.

  4. Alma 7:22.

  5. Helaman 15:5.

  6. Corrie ten Boom, Tramp for the Lord (1974), s. 54–55.

  7. Luk 18:22.

  8. Thomas S. Monson, använt med tillstånd.

  9. Pred 12:13; kursivering tillagd.

  10. Thomas S Monson, ”Plikten kallar”, Nordstjärnan, jul 1996, s. 45.

  11. Se L&F 20:17–19.

  12. Se L&F 93:36.

  13. Se 1 Joh 4:8.

  14. Se Joh 3:16; Helaman 5:10–11.

  15. Joseph F. Smith, i Conference Report, okt. 1899, s. 70; kursivering tillagd.

  16. Se Moroni 10:32–33; L&F 59:5.

  17. Se Alma 7:23, 27.

  18. 1 Pet 3:12.

  19. Kyrkans presidenters lärdomar: Brigham Young, s. 45, kursivering tillagd.

  20. 3 Nephi 18:18–19, 21.

  21. Se L&F 50:29–30.

  22. Se Jak 4:3.

  23. Se Matt 6:10.

  24. Matt 6:8.

  25. Matt 7:7; se också Joseph Smith Translation, Matthew 7:12–13.

  26. Se Pred 12:13; kursivering tillagd.

Skriv ut