Tills vi möts igen
En törnekrona, en segerkrona
För mig har törnekronan blivit en symbol för Frälsarens medvetenhet om alla våra dolda smärtor, och hans förmåga att bota dem.
Augusti i det heliga landet. Runtomkring oss dallrade Kapernaums ruiner i eftermiddagshettan. Det var en fascinerande plats att vara på, men vår guide och en gräshoppa i närheten hade båda hållit ton en längre tid och jag började tänka på annat.
Plösligt vaknade jag till när guiden pekade på trädet som gav oss skugga och sade helt apropå: ”De kallar det för ’törnekronans’ träd.” Jag tittade upp på de bladrika grenarna. Var fanns törnena? Jag sträckte mig upp och drog försiktigt en liten gren närmare.
Där, bland de små bladen, såg jag törnen. De var tunna och gröna, mycket vassa och lika långa som min tumme och man kunde bara se dem på knappt en meters avstånd. Men alla som kom i kontakt med en av de små bladrika kvistarna skulle säkerligen få känna på smärta.
Jag tänkte på alla målningar jag hade sett av Frälsaren när han står framför domstolen, som var en parodi, klädd i röd mantel och med en krona av vridna, torra törnekvistar på huvudet. Plötsligt slog det mig att en slav eller soldat som fått i uppgift att göra kronan kanske arbetade med följsamma gröna kvistar, som de i trädet ovanför — inte med sköra, torra kvistar. Syftet med kronan var inte bara att vålla smärta utan också att smäda och håna.
I den forntida världen gavs ofta en grön, bladrik krona eller krans — vanligtvis av doftande lagerblad, till vinnare av tävlingar och strider. Lagerkransar prydde bilder av kungar och kejsare. Kanske var den grymma kronan som trycktes ner på Frälsarens huvud bladrik och grön, som en hånfull påminnelse om den forntida äran. Det är bara ett antagande, inte en doktrin. Men för mig lade den bilden mer tydligt fokus på en viss aspekt av försoningen: Frälsaren är medveten om våra sorger, och han har förmågan att bota oss.
Manteln som lades på honom var en hånfull symbol för kunglighet. Den täckte piskränderna och skärsåren från pryglingen han just hade fått utstå. På samma sätt såg en bladrik krona av törne ut som en segerkrans men dolde egentligen smärtan den vållade.
Så många av oss bär på dolda sår. En psalm lär oss att det kan finnas dolda sorger i hjärtat som ögat inte ser (”Lord, I Would Follow Thee” Hymns, nr. 220). Men Frälsaren ser. Han är väl förtrogen med vår privata vånda. Under hela sin verksamhet levde han i väntan på försoningen och uppståndelsen. Men de han undervisade och välsignade och botade visste inte det. Till och med hans egna lärjungar var ovetande.
Frälsaren ser bortom ”mantlarna” och ”kronorna” som döljer vår sorg för andra. Eftersom han har lidit ”smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag” är han full av barmhärtighet och vet hur han ska hjälpa oss när vi lägger våra bördor vid hans fötter (se Alma 7:11–12). Han är salvan som kan bota också de djupa och dolda såren. Och kronan han håller upp är sannerligen en segrares.
Kristus med törnekrona, av Carl Heinrich Bloch, använd med tillstånd av Nationalhistoriska museet i Frederiksborgs slott i Hillerød, Danmark, kopiering förbjuden