På rätt kurs bland Marshallöarna
När vi seglar mellan livets blindskär kan vi ha nytta av trofasta medlemmars vägledning som hjälper oss tillbaka till vårt himmelska hem.
Forntida sjöfarare färdades över vattnen med hjälp av solens, månens och stjärnornas positioner. På nätterna blickade de oavbrutet på polstjärnan som med sin fasta position utgjorde ett himmelskt ankare för sjömännen och hjälpte dem hålla rak kurs mot sin destination.
På Marshallöarna i Stilla havet har sjömännen upptäckt en annan metod. Där flyter vågmönster, eller svallvågor, mellan atollerna och öarna i ett bestämt mönster. En van sjöfarare kan färdas hundratals kilometer genom att följa ett invecklat vågmönster — vart och ett liknande en återvändsgata — från den ena ön eller atollen till den andra. De som vet var svallvågorna är och vart de går kan leda andra i trygghet till deras destinationer.
På samma sätt är Jesus Kristus vårt fullkomliga exempel, vars sanna ljus vägleder oss. Hans lagar och förordningar kan, liksom havets svallvågor, tryggt leda oss till vårt himmelska hem. Men det finns andra för var och en av oss vars tjänande och stöd harmonierar med Mästernavigatörens roll. I de följande berättelserna återger tre medlemmar från Marshallöarna hur andra har hjälpt dem navigera bland livets steniga blindskär och stormar och lett dem till Kristus.
En rättfärdig kvinnas inflytande
Hirobo Obeketang sitter tillbakalutad på sin soffa och ler. Han och hans hustru Linda har just haft hemafton med fyra av sina barn och de kvinnliga missionärerna. De bjöd också missionärerna på fisk, hela, med ögon och stjärtfenor — en tradition i Majuro, Marshallöarnas huvudstad. När Hirobo beskriver sitt liv uttrycker han hur tacksam han är för kyrkan, evangeliet och sin familj, särskilt sin hustru.
Det är juni 2009. Dagen innan organiserades Majuro stav och Hirobo kallades att verka som stavens första verkställande sekreterare. Hirobo, som den nya stavspresidenten Arlington Tibon beskriver honom, ”är mycket, mycket stark”, en av öns trofasta ledare.
Men Hirobo är den förste att påpeka att så inte var fallet förrän alldeles nyligen. Faktum är att han menar att det är hans hustru som är den starka — den som har haft stort inflytande i hans liv. Han förklarar: ”Jag döptes när jag var åtta år, men vid 16 års ålder blev jag mindre aktiv.”
Några dagar senare flyttade han och Linda ihop fastän de inte var gifta. Linda var inte medlem i kyrkan. År 2000, en kort tid efter att Linda hade upptäckt att Hirobo hade döpts som barn, blev hon intresserad av kyrkan och började träffa de kvinnliga missionärerna.
”Hon studerade evangeliet i två år och bestämde sig sedan för att hon ville döpas”, minns Hirobo. ”Vi var tvungna att gifta oss först, men jag var inte intresserad av att gifta mig. Jag var förvirrad. Jag hade verkligen fallit för världens frestelser. Jag förstod inte hur viktig familjen är, och jag brydde mig inte och lyssnade inte på någon.”
Men fastän Linda inte hade döpts fostrade hon deras barn i kyrkan. Varje år bad hon Hirobo att gifta sig med henne så att hon kunde döpas, och varje gång sade han nej. Med åren döptes två av deras döttrar men Hirobo var inte med på deras dop.
Men år 2006 dog deras nioårige son Takaoi av ett krampanfall och hög feber. Omkring 300 medlemmar från Majuro distrikt kom till begravningen för att stödja familjen.
”Deras stöd betydde verkligen mycket för mig”, säger Hirobo. ”Jag började inse att Gud nog försökte säga mig något.”
Han började tänka på hur han var orsak till att hans hustru inte kunde döpas fastän han var medlem i kyrkan. ”Hon blev starkare och starkare. Hon inspirerade mig verkligen”, minns han.
”Så jag satte mig ner och funderade över att jag nu var halvvägs i livet. Jag frågade mig själv: ’Ska jag fortsätta göra det jag gör? Har jag en chans att arbeta för Gud under andra halvan av mitt liv? Jag började be och tänka på att komma tillbaka till kyrkan och börja arbeta för Gud.”
Hirobo började studera med missionärerna och lära sig evangeliet på nytt. Nelson Bleak, president för Marshallöarnamissionen Majuro, blev vän med honom liksom andra medlemmar, bland annat dåvarande distriktspresidenten Arlington Tibon. Slutligen bestämde sig Hirobo för att återvända till kyrkan och innan han visste ordet av gick han inte bara på sakramentsmötet utan också på söndagsskolan och prästadömsmötet. Äntligen hade Hirobo bestämt sig.
”När jag kom tillbaka sade jag: ’Det här är det rätta. Det är det här jag ska göra.’ Och det förändrade mitt liv helt och hållet.”
Hirobo och Linda gifte sig den 30 augusti 2008. Han fick snart aronska prästadömet och döpte sin hustru. Två månader senare fick Hirobo melkisedekska prästadömet och kallades som distriktets verkställande sekreterare.
Hirobo tittar på sin hustru och ler. ”Hon kunde knappt fatta att det var jag som skulle döpa henne”, säger han. ”Tänk er — det tog henne åtta år, från 2000 till 2008. Hon är fantastisk.”
En rättfärdig fars exempel
Ibland arbetar vår guide, liksom sjöfararen, nära oss och lär oss vad vi behöver göra för att lyckas navigera i livet. I många fall åstadkommer sjöfararen detta genom att vara ett exempel för oss. Så var fallet med Patricia Horiuchis far Frank.
När Frank hade träffat missionärerna bjöd han regelbundet hem dem på middag. Han började snart få lektionerna. Men ingen annan i familjen ville ha något med kyrkan att göra. ”När vi såg missionärerna komma”, säger Patricia, ”sprang vi iväg — jag och mina yngre bröder och systrar.”
Frank döptes i juli 2007 av missionspresidenten Nelson Bleak. Det var ett avgörande ögonblick för Patricia och hennes syskon.
”Jag såg hur pappa började förändras”, säger hon. ”Jag insåg att om evangeliet kunde beröra pappas hjärta så kunde det beröra mitt och förändra mitt liv. Så jag bestämde mig för att studera tillsammans med de kvinnliga missionärerna och de uppmanade mig att studera Mormons bok och Bibeln. Min bror och jag hade haft ett gräl innan dess och jag hade aldrig förlåtit honom. Men då läste jag i skrifterna att om jag förlåter andra så förlåter Gud mig.” (Se 3 Nephi 13:14–15.)
Patricia insåg att hon behövde förlåta sin bror för att kunna börja förändra sitt liv, bli ren och få frid. Och hon gjorde det.
”När jag hade slängt bort min dåliga inställning och blivit en ny människa som höll buden så var jag jätteglad. Jag visste att jag behövde döpas så att jag kunde vara i den sanna kyrkan”, säger hon. ”Kyrkan förde in mig på rätt spår. Den tog mig bort från dåliga inflytanden. Den lärde mig att respektera mina föräldrar, fortsätta studera och hålla mig kvar på rätt spår.”
En rättfärdig mans inflytande
Liksom Hirobo Obeketang föddes Lydia Kaminaga in i kyrkan men blev mindre aktiv under tonåren. Men berättelsen om hennes färd tillbaka är lika anmärkningsvärd som den är unik.
Lydia och hennes make Kaminaga Kaminaga växte båda upp i kyrkan. ”Jag tvivlade aldrig på kyrkans lärdomar”, säger Kaminaga. ”Jag har alltid trott på dem.”
Men så hade inte livet varit för Lydia. När hon gick i sjuan, säger hon, ”var jag den enda mormonen i min skola, och jag kände mig utanför. Jag gjorde det som mina vänner gjorde. Jag prioriterade fel.”
Lydias föräldrar skickade henne till Provo i Utah, USA där hon skulle bo hos en familj, i hopp om att deras inflytande kanske kunde inspirera Lydia att följa evangeliet. Hon lärde sig sådant som hjälpte henne senare i livet, men just då var hon inte intresserad av att bli aktiv i kyrkan.
Lydia flyttade tillbaka till Marshallöarna i januari 2002, bara en månad efter att Kaminaga hade återvänt från sin mission i Japan. De träffades en kort tid därefter. Fastän Lydia inte följde kyrkans normer fortsatte Kaminaga att komma hem till henne. Han låtsades att han ville besöka hennes syskonbarn Gary Zackious.
Så småningom bestämde sig Kaminaga för att prata med hennes föräldrar om att gå ut på träffar — sunda, rena aktiviteter — med Lydia. De försökte avråda honom först men Kaminaga säger att han ”till slut sade till dem: ’Det finns fortfarande en chans att hon ändrar sig.’ När jag sade det förändrades atmosfären i rummet. Hennes pappa grät och sade: ’Jag har alltid velat ha henne tillbaka i kyrkan. Du får försöka.’”
Först tog Lydia inte Kaminaga på allvar. Han var trots allt en skinande ren återvänd missionär, och hon hade inte varit aktiv.
”Men han såg något som inte jag såg”, säger Lydia. Hon dejtade inte någon annan, så hon gick med på att gå ut på träff. ”Han förde mig tillbaka. Jag behövde följa normerna för att vara hans flickvän. Han påminde mig ofta om förbunden jag hade ingått i dopet. Han påminde mig om allt det som jag verkligen saknade, som att läsa skrifterna och familjens hemafton. Kaminaga och jag gjorde tjänandeprojekt tillsammans. Vi läste Mormons bok. Vi gick på brasaftnar. Han visade mig ett annat sätt att leva. Att gå till kyrkan handlade inte bara om att närvara på sakramentsmötet utan också på söndagsskolan och Hjälpföreningen.
Medan de tillbringade tid tillsammans på träffar som var sunda och upplyftande började Lydias liv förändras och hennes vittnesbörd stärktes. Men det var fortfarande några saker hon behövde ordna upp.
”Det var svårt att komma tillbaka”, erkänner hon. ”Omvändelse är ingen lätt sak, men jag har verkligen ett starkt vittnesbörd om omvändelse. På många sätt handlade våra träffar om att lära känna varandra och att få mig tillbaka till kyrkan så att jag kunde se saker och ting på ett nytt sätt.”
”Det handlar om relationer”, tillägger Kaminaga.
Lydia och Kaminaga gifte sig den 28 november 2002. Ett år senare beseglades de i templet i Laie på Hawaii och studerade sedan vid Brigham Young-universitetet–Hawaii. Nu bor de på Marshallöarna med sina tre barn. Lydia verkar som församlingens söndagsskolelärare för unga män och unga kvinnor och Kaminaga verkar som Unga mäns president.
Som Hirobo, Patricia och Lyda vittnar om är det mycket som blir möjligt när vi utövar tålamod och uthållighet och söker Herrens välsignelser. De som följer Frälsaren och lyssnar på den Helige Andens maningar kan, liksom den forntide sjöfararen som leder sina resande hem, ha stor inverkan på en annan person.
Ovan till vänster: Hirobo Obeketang (också tillsammans med sin familj på bilder på föregående sidor) arbetar som hotellchef. Nedan: Patricia Horiuchi var ledare för Marshallöarnas första konferens för unga ensamstående vuxna i juni 2009 (nedan till höger).
”Jag har ett starkt vittnesbörd om omvändelse”, säger Lydia Kaminaga, här tillsammans med sin make Kaminaga och deras dotter Wellisa.
Foto Joshua J. Perkey om inget annat anges; fotografi av segelbåt © Getty Images