Hans lidande lindrar vårt
Barbara Winter, Arizona, USA
Som sjuksköterska på intensivvårdsavdelningen för nyfödda tar jag hand om sjuka, ibland mycket små, spädbarn. En kväll skulle jag ta hand om en liten pojke som hade fötts 17 veckor för tidigt och bara vägde drygt 500 gram. Hans händer var pyttesmå, hans ben lika smala som mitt finger och fötterna var som min tumme. På grund av hans andningssvårigheter förväntade inte läkarna att han skulle överleva natten.
Ett stilla lugn lägrar sig över avdelningen när en nyfödd kämpar för sitt liv. Trycket ökar på alla, särskilt barnets sköterska, och den här natten var det jag. Hans föräldrar hade varit hos honom nästan hela dagen men var nu helt slut. Mamman hade gått till sitt rum för att få lite välbehövlig vila.
I barnets rum fanns en kuvös, monitorer, fläktar och pumpar som höll honom vid liv. Eftersom han var så sjuk och behövde denna intensivvård var jag inte ansvarig för några andra patienter den natten. Jag skulle vara vid hans sida hela natten och vara upptagen med att medicinera, kontrollera monitorer och göra tester.
Under nattens gång försökte jag föreställa mig hur det skulle kännas att vara hans mor. Sorgen skulle vara outhärdlig.
Jag tvättade honom försiktigt i ansiktet, rörde vid hans små händer och fötter, bytte blöjor på honom och lade honom under en mjuk ny filt. Jag undrade vad jag mer kunde göra för min lille patient. Vad skulle hans mamma göra? Vad skulle min himmelske Fader vilja att jag gjorde?
Denna dyrbara, oskyldiga lilla ande skulle snart återvända till sin Fader i himlen. Jag undrade om han var rädd. Jag tänkte på mina egna barn. När de var små och rädda brukade jag sjunga för dem. ”Jag är Guds lilla barn” var deras favorit. Jag sjöng för barnet med tillbakahållna tårar.
Som sköterska såg jag slangarna och blodet, räknade hur ofta bröstkorgen höjde och sänkte sig, lyssnade på hjärtslagen och iakttog siffrorna på monitorerna. Som sista dagars helig såg jag en celestial ande och förundrades över frälsningsplanen.
Allteftersom natten fortskred försämrades hans tillstånd. Slutligen hände något som fick hans lungor att blöda.
På morgonen gled min lilla patient lugnt genom förlåten. Han lämnade sin mors armar och ”[togs] hem till den Gud som gav [honom] liv” (Alma 40:11).
Jag kände mig nära Frälsaren och min himmelske Fader den natten. Jag fick större förståelse för Herrens kärlek till alla människor — och hans kärlek till mig. Jag påmindes om, och överraskades av, hur mycket jag älskar honom. Och jag fick en önskan att bli vänligare, mildare, mer förlåtande, mer medkännande — mer lik honom — en dag och ett hjärtslag åt gången.