Rebecca Swain Williams: Ståndaktig och orubblig
Trots familjens motstånd mot kyrkan förblev denna nyomvända syster trofast och hängiven verket.
I juni 1834 skrev en ung mor som riskerade att bli arvlös ett djärvt och rörande brev till sin far och berättade om sin övertygelse om återställelsen. Rebecca Swain måste ha vetat att möjligheten att få honom att ändra sig var liten, men hon stod ändå fast, trots de förestående följderna. Hon förkunnade för sin far Isaac att Mormons bok och kyrkan var sanna, precis som profeten Joseph Smith hade sagt, och att hon hade hört de tre vittnena ”förkunna på ett offentligt möte att de hade sett en helig ängel komma ner från himlen [med] plåtarna och [lägga] dem framför deras ögon.”1
Rebeccas vittnesbörd är inte bara rörande på grund av kraften det utstrålar utan också på grund av hennes orubbliga vittnesbörd och okuvliga vilja. Trots faderns avvisande och det faktum att Rebeccas make Frederick G. Williams var fientligt inställd mot kyrkan en tid tillät hon sig inte att rubbas i sin tro. Outtröttlig och orubblig står Rebecca som ett exempel för oss idag på hur vi kan förbli trofasta och ståndaktiga när vi ställs inför livets stora prövningar, också när de som står oss närmast kanske förkastar vår tro och hånar oss.
Omvändelse till kyrkan
Rebecca Swain föddes i Pennsylvania i USA 1798. Hon var det yngsta av tio barn.2 När hon var omkring nio år flyttade hennes familj till Niagara, nära gränsen mellan Förenta staterna och Kanada. De var så nära Fort Niagara att de kunde höra gevärsskotten när fortet attackerades under kriget 1812. Redan som liten visade Rebecca sin oförskräckthet. En gång när hon färdades ensam genom skogen mötte hon en björn på nära håll. Hon hade ett parasoll i handen och öppnade och stängde det flera gånger i björnens ansikte, och den sprang iväg.3
När Rebecca var 17 år åkte hon över Lake Ontario för att besöka sin syster i Detroit. På resan träffade hon den långe, mörkögde lotsen på båten, Frederick Granger Williams. Deras täta besök förvandlade fort vänskapen till kärlek och de gifte sig i slutet av 1815. Herr och fru Williams flyttade runt på det stora Ohioreservatet i USA innan de slutligen slog sig ner i Kirtland omkring 1828. Rebeccas make började arbeta som läkare och blev ganska känd för sina kunskaper, och hon lärde sig hjälpa honom med behandlingarna. De fick fyra barn tillsammans.
På hösten 1830 kom de första mormonmissionärerna till Kirtland. Rebecca lyssnade intresserat på dem och kom på alla missionärernas möten. Hon tog också med sig barnen. Frederick kom så ofta som hans läkarpraktik tillät. De brukade studera, diskutera och lära tillsammans, men Frederick var mindre säker i sin hängivenhet. Rebecca å andra sidan blev övertygad om att evangeliet var sant.
En släktbiograf beskrev senare Rebecca som en slags Eva i Edens lustgård: Hon var ”den första som såg nödvändigheten” av att komma in i den fulla gemenskapen i evangeliets förbund.4 Hon döptes i oktober 1830.
Frederick tvekade fortfarande. Ibland ville han hålla sig bort från kyrkan men i slutändan kunde han inte det för han kände sig dragen tillbaka till den nya heliga skriften: Mormons bok. Anden verkade i honom och han insåg att evangeliet var sant och följde Rebeccas exempel genom att döpas.
Hängivet tjänande
När kyrkan snabbt blev en viktig del av Frederick och Rebeccas liv påverkades hela familjen genast. Frederick ordinerades till äldste omedelbart efter sitt dop och sin konfirmation. Redan nästa dag tackade han entusiastiskt ja till uppdraget att inom några veckor verka som missionär tillsammans med Oliver Cowdery. De väntade sig att missionen skulle vara i tre veckor men blev i verkligheten en tio månader lång resa till Missouri. Hans långa frånvaro från hemmet var den första av många sådana perioder för Rebecca. Fredericks missionsarbete och hans kallelse i första presidentskapet gjorde att han ofta var borta. Liksom många andra av de första mormonkvinnorna tillbringade Rebecca många långa månader med att ta hand om hemmet och fostra barnen utan hjälp från sin make.
Trots allt arbete fortsatte Rebecca i trofasthet och hon tjänade villigt. Profeten Joseph Smith och hans familj bodde hemma hos familjen Williams en tid när familjen Smith precis hade kommit till Kirtland. Rebecca visade sin lojalitet mot profeten och hans familj genom sin omsorg om dem under svåra tider. En gång kom en pöbelhop och omringade huset i sitt sökande efter Joseph. Rebecca klädde Joseph i sin bahytt och slängkappa. Joseph kunde ta sig ut ur huset och igenom folkhopen utan problem.
I mars 1832 var Rebecca återigen till ovärderlig hjälp för profeten när en pöbelhop störtade in på John Johnsons gård i Hiram, Ohio, och brutalt misshandlade Joseph Smith och Sidney Rigdon. Pöbelhopen tjärade och fjädrade profeten efter att slagit Sidney medvetslös och försökt hälla ner gift i Josephs hals. När Emma Smith såg sin make trodde hon det var blod och svimmade.5 Rebecca och Frederick arbetade hela natten med att försöka få bort tjäran från Josephs blödande och såriga kropp och ta hand om paret Smiths barn. Deras tröst var till så stor hjälp att Joseph fick styrka att predika morgonen därpå.
Sprider evangeliet med övertygelse
En av Rebeccas mest innerliga förhoppningar var att hennes familj, särskilt hennes far, skulle ta emot evangeliet och trons glädjerika välsignelser. Hon hade liksom Lehi smakat Guds kärlek och ville dela med sig av den till sina närmaste (se 1 Nephi 8:12). Med detta i åtanke skrev Rebecca ivrigt till sin familj om sin omvändelse och sitt vittnesbörd och den stora glädje hon kände som medlem i kyrkan.
Men Rebeccas omvändelse gjorde hennes far rasande. I sitt korthuggna svar krävde han att hon lämnade kyrkan. Men Rebecca lät sig inte rubbas. Enligt släktens historieskrivare svarade hon att ”hon var fastare än någonsin i sin övertygelse om att mormonläran var sann” och bar ett mäktigt vittnesbörd.6 Till hennes stora sorg gav inte brevet de resultat hon hade hoppats på. Hennes far hotade att göra henne arvlös och svor på att bryta all kontakt med henne om hon inte lämnade kyrkan.
Men Rebecca föll inte till föga utan fortsatte i sina ansträngningar att sprida evangeliet. År 1834 skrev hon ännu ett brev — det enda som har återfunnits — till sin far och beskrev hur djup hennes tro var och hur smärtsamt det var för henne att han hade vägrat acceptera något som hade med mormonerna att göra.
Hennes far hade läst tidningsartiklar som angrep kyrkan, särskilt i fråga om Mormons bok och de tre vittnenas vittnesbörd, och försökte få Rebecca att ändra åsikt.
”Det smärtar mig att höra att ditt sinne störs i sådan grad av Mormons bok” skrev hon. Rebecca citerade skriftställen från Mormons bok och från Joseph Smiths nya uppenbarelser och bar sitt vittnesbörd om Mormons bok. Hon förklarade också att boken profeterade om hur dess tre vittnen skulle väljas ut. Som bevis citerade hon den forntida profeten Ether som sade att ”tre vittnens mun” skulle ”stadfästa” att Mormons bok var sann (se Ether 5:4).7
Sedan beskrev Rebecca hur hon personligen hade sett de tre vittnena — David Whitmer, Martin Harris och Oliver Cowdery — och hört dem vittna om att de hade sett en ängel och guldplåtarna. Efter att ha försvarat deras vittnesbörd och karaktär vädjade hon till fadern att undersöka verket ytterligare. För hon skrev till sin far: ”Om du och mor kände till omständigheterna så som vi, i relation till detta verk, är jag övertygad om att ni skulle tro på det.”8
Rebecca instämde i Moronis löfte i slutet av Mormons bok när hon vädjade till sin familj att be till Gud att ”han skulle upplysa [deras] sinne om sanningen”. Och sedan planerade hon att sända en missionär ”med förmåga att undervisa om evangeliet som det är i Jesus”, för att hjälpa dem ytterligare.9 Men hennes far ville inte ha något att göra med det.
Till och med breven till hennes bror John — som Rebecca stod särskilt nära — returnerades oöppnade. På baksidan av ett av de returnerade breven hade John skrivit: ”Far förbjuder mig att läsa ditt brev, eller att skriva till dig. Farväl, och må Gud alltid välsigna dig. Din bror, John.”10
Rebeccas missionärsansträngningar lyckades dock när det gällde hennes äldsta syster Sarah Swain Clark. Sarah blev medlem i kyrkan i Michigan 1832. Sarahs döttrar blev också medlemmar i kyrkan och förblev trofasta hela livet.
Trofast till änden
Trots sorgen och smärtan Rebecca kände över sin fars val fortsatte hon att älska honom. Hon skrev: ”Mitt hjärta sörjer över mina relationer enligt köttet … Jag ber att Herren ska trösta dig med Anden under dina sista dagar, och må de bli dina bästa dagar … Jag hoppas att du har kommit till ro angående detta verk. Var försäkrad om att vi är fasta i tron, med vetskapen om att Herren står vid rodret.”11
Rebecca hade inte bara sin fars misstro att kämpa med utan också sin makes hängivenhet mot tron. Under 1837 och 1838 var hennes make Frederick, då medlem i första presidentskapet, upprepade gånger oense med andra ledare i kyrkan. Han till och med lämnade kyrkan för en tid och blev utesluten. Men det dröjde inte länge förrän Frederick ödmjukade sig, döptes igen och dog som fullvärdig medlem. Vi har inga uppteckningar om Rebeccas känslor under den tiden, men hon ångrade aldrig sin lojalitet mot de heliga utan förblev hängiven.
När ryktena om Fredericks uteslutning nådde Rebeccas far i New York hoppades Isaac att även Rebecca skulle förneka tron. Men Rebecca skrev ett brev till honom där hon visade att hon fortfarande var trofast. När Isaac hade läst hennes brev skakade han sakta på huvudet och sade: ”Inte ett ord som visar på omvändelse.”12
Rebecca förblev trofast i sitt försvar av Joseph Smith och den återställda kyrkan. Och trots uppoffringarna som Rebeccas val av kyrkan framför sin far krävde, fortsatte hon att hedra honom. Hon värdesatte det som hennes far hade lärt henne och hon uttryckte sin kärlek till och tacksamhet mot honom. Hon avslutade sitt brev från 1834 med en försäkran om att hon alltid skulle ”minnas undervisningen … jag har fått av min älskade far.”13
Rebeccas far dog 1839. Bara tre år senare förlorade hon sin make. Trots dessa smärtsamma prövningar bevarade Rebecca sin tro och sitt mod. När de heliga färdades västerut till Utah följde hon med sin son Ezras familj och körde sitt eget spann. Senare tog hon ansvar för en gård vid Mill Creek. När tabernaklet i Salt Lake City skulle byggas och de heliga ombads att donera vad de kunde så donerade hon en uppsättning silverskedar som skulle användas vid tillverkningen av brickor till sakramentsbordet. Och när president Brigham Young slutligen kallade hennes familj, trots hennes svaga tillstånd, att slå sig ner i det avlägsna området Cache Valley i Utah 1860, flyttade hon villigt ännu en gång — och körde åter sitt eget spann.
Rebecca dog i Smithfield i Utah den 25 september 1861. Hon förblev trofast mot sin tro, sin kunskap om sanningen och allt hon hade upplevt. Hon förblev ståndaktig och orubblig (se Mosiah 5:15) till slutet.
Illustrationer Richard Hull