Medlaren Jesus Kristus
Från ”Medlaren”, Nordstjärnan, okt. 1977, s. 52–53.
Jesus Kristus, vår medlare, betalar det pris som vi inte kan betala för att vi ska kunna återvända och bo hos vår himmelske Fader.
Låt mig återge en berättelse — en liknelse.
Det var en gång en man som önskade sig något väldigt mycket. Det verkade vara mera betydelsefullt än något annat i hans liv. För att uppfylla sin önskan ådrog han sig en stor skuld.
Han hade varnats för att ta på sig så stora skulder, och särskilt för borgenären som lånade honom pengarna. Men det verkade vara så viktigt för honom att få det han ville ha just då. Han var säker på att kunna betala senare.
Alltså skrev han på skuldebrevet. Han skulle betala av skulden allteftersom tiden gick. Han oroade sig inte så mycket för det eftersom förfallodagen verkade vara mycket avlägsen. Han hade det han önskade nu, och det verkade vara det viktigaste.
Borgenären fanns alltid någonstans i bakhuvudet, och han gjorde symboliska [små] avbetalningar då och då och trodde på något sätt att räkenskapens dag [dagen då han skulle betala tillbaka alla pengar] aldrig skulle komma.
Rättvisa eller barmhärtighet?
Men som alltid sker kom den dagen och skuldebrevet förföll. Skulden hade inte betalts till fullo. Borgenären kom och krävde full betalning.
Först då insåg mannen att hans borgenär inte bara hade makt att ta tillbaka allt han ägde, utan också hade makt att kasta honom i fängelse.
”Jag kan inte betala dig, för jag har inte förmåga att göra det”, erkände han.
”Då”, sade borgenären, ”kommer vi att ta det du äger och sätta dig i fängelse. Du samtyckte till det. Det var ditt val. Du skrev under kontraktet och nu måste det verkställas.”
”Kan du inte förlänga tiden eller glömma bort skulden?” vädjade gäldenären. ”Ordna det på något sätt så att jag får behålla det jag har och inte behöver komma i fängelse. Visst tror du på barmhärtighet? Vill du inte visa barmhärtighet?”
Borgenären svarade: ”Barmhärtighet är alltid så ensidig. Den hjälper bara dig. Om jag visar barmhärtighet mot dig får jag ingen betalning. Det är rättvisa jag kräver. Tror du på rättvisa?”
”Jag trodde på rättvisa när jag skrev under kontraktet”, sade gäldenären. ”Den var på min sida då, för jag trodde att den skulle skydda mig. Jag behövde inte barmhärtighet då, inte heller trodde jag att jag någonsin skulle behöva den.”
”Det är rättvisan som kräver att du betalar enligt kontraktet eller tar straffet”, svarade borgenären. ”Sådan är lagen. Du har samtyckt till den och så måste det bli. Barmhärtigheten kan inte röva från rättvisan.”
Här var de: Den ene utmätte rättvisa, den andre vädjade om barmhärtighet. Det fanns inget sätt att tillfredsställa båda.
”Om du inte glömmer bort skulden råder det ingen barmhärtighet”, vädjade gäldenären.
”Om jag gör det råder det ingen rättvisa”, löd svaret.
Det verkade inte som om båda lagarna kunde uppfyllas. De är två eviga ideal som verkar motsäga varandra. Finns det inget sätt att tillfredsställa både rättvisans och barmhärtighetens krav?
Det finns ett sätt! Rättvisans lag kan tillfredsställas till fullo och barmhärtigheten kan utsträckas till fullo — men det krävs ytterligare en person. Och så skedde det den här gången.
Hans medlare
Gäldenären hade en vän. Han kom till gäldenärens hjälp. Han kände honom väl. Han tyckte att gäldenären var dum som hade försatt sig i en sådan situation. Men han ville ändå hjälpa till eftersom han älskade honom. Han gick emellan dem, vände sig till borgenären och kom med följande erbjudande: ”Jag betalar skulden om du befriar gäldenären från hans kontrakt så att han kan behålla det han äger och slipper hamna i fängelse.”
Medan borgenären tänkte över erbjudandet tillade medlaren: ”Du krävde rättvisa. Han kan inte betala dig men jag ska göra det. Då har du blivit rättvist bemött och kan inte begära mer. Det vore inte rättvist.”
Borgenären samtyckte.
Medlaren vände sig sedan till gäldenären. ”Om jag betalar din skuld, accepterar du då att du står i skuld till mig?”
”O ja, ja”, utropade gäldenären. ”Du räddade mig från fängelse och visade barmhärtighet mot mig.”
”Då”, sade välgöraren, ”ska du betala skulden till mig, och jag ställer villkoren. Det blir inte lätt, men det är möjligt. Jag ska bereda en väg. Du behöver inte hamna i fängelse.”
Och så blev det. Borgenären fick sina pengar. Han hade behandlats rättvist. Inget kontrakt hade brutits. Gäldenären i sin tur hade visats barmhärtighet. Båda lagarna hade uppfyllts. Eftersom det fanns en medlare hade rättvisan fått sitt anspråk tillgodosett och barmhärtigheten hade till fullo tillfredsställts.
Vår medlare
Var och en av oss har ett slags andlig skuld. En dag stängs kontot och förlikning krävs. Hur lätt vi än tar på det hela nu kommer dagen när det är dags för utmätning, och vi kommer nervöst att se oss om efter någon, vem som helst, som kan hjälpa oss.
Och enligt den eviga lagen kan barmhärtighet inte utsträckas såvida det inte finns någon som både vill och kan ta på sig vår skuld och betala priset, och ange villkoren för vår räddning.
Om det inte finns en medlare, om vi inte har en vän, måste rättvisans fulla tyngd falla över oss. Varje överträdelse, hur liten eller omfattande den än är, kommer att utkrävas av oss till det yttersta.
Men detta ska ni veta: Sanningen, den underbara sanningen, förkunnar att det finns en sådan medlare. ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus” (1 Tim 2:5). Genom honom kan barmhärtighet ges åt oss till fullo, utan att rättvisans eviga lag bryts.
Denna barmhärtighet utsträcks inte automatiskt. Det sker genom att vi ingår förbund med honom. Det sker på hans villkor, hans generösa villkor, vilka innefattar, som absolut nödvändigt, nedsänkningsdop till syndernas förlåtelse.
Hela mänskligheten kan få skydd genom rättvisans lag, och på en gång kan var och en av oss personligen få uppleva barmhärtighetens återlösande och helande välsignelse.
Illustration Dan Burr