Ett ämbete för en nyomvänd
Jag var nyomvänd och kunde inte spela piano. Men jag är så tacksam för mitt livsförändrande ämbete som grenens pianist.
En kort tid efter att jag hade döpts vid 10 års ålder i Villmanstrand i Finland fick jag mitt första ämbete i kyrkan. Året var 1960 och vår lilla gren var i desperat behov av någon som kunde spela psalmerna under sakramentsmötena. Jag blev ombedd att fullfölja det uppdraget.
Mamma hade alltid uppmuntrat min bror och mig att utveckla våra konstnärliga talanger, men jag kunde inte spela piano och vi ägde inget piano. Men jag ville arbeta i mitt ämbete så vi gjorde upp en plan.
På en hemafton pratade vi om vad det här ämbetet betydde för oss alla. Men eftersom mamma var änka och hade två små barn, visste vi att det skulle bli en stor utmaning att köpa ett piano och betala för lektioner. Vi bestämde oss för att vi var villiga att göra de nödvändiga uppoffringarna.
Den första uppoffringen som familjen gjorde var ekonomisk. Vi bestämde att vi från våren till hösten skulle cykla i stället för att ta bussen. Min bror Martti var modig och blev särskilt bra på att cykla — till och med på snö och is. Jag köpte inte längre några kläder att tala om och lärde mig att sy. Vi lärde oss också att leva förutseende. Vi startade en trädgårdsodling på landet nära mina morföräldrars hus och konserverade mat inför vintern. Våra ”semestrar” blev mammas resor till templet i Schweiz eller utflykter och läger nära hemmet.
Den andra uppoffringen som familjen gjorde hade med tid att göra. Vi delade upp hushållssysslorna och lade om våra andra aktiviteter och läxor så att jag hade tillräckligt med tid till att öva på pianot. Tack vare våra uppoffringar och hårda arbete sade mamma ofta att vi inte hade någon ledig tid till att ställa till med problem som andra i vår ålder hade. Faktum är att mitt ämbete blev ett familjeämbete långt innan jag hade spelat en ton.
Jag började få undervisning av en musiklärare i skolan. Jag övade genom att använda ett tangentbord av papper och på pianot i kyrkan. När min pianolärare flyttade köpte vi hans piano och jag ansökte om och fick möjlighet att studera för en känd pianolärare i området.
Jag lärde mig psalmerna på egen hand och övade mycket med grenens sångledare. Alla uppmuntrade mig, även när jag råkade spela en falsk ton. Min lärare blev förskräckt när hon fick veta att jag spelade inför andra innan jag hade lärt mig styckena helt utantill. Men att spela med en hand var bättre än att inte ha någon musik alls.
Jag cyklade till mina lektioner och när vintern kom försökte jag gå eller åka skidor om det var möjligt. På söndagarna gick jag ensam till kyrkans möten så att jag skulle kunna komma en timme tidigare och ha tid till att öva. Jag bestämde mig för att bara åka buss när temperaturen gick under minus 15 grader. Regn och snö bekom mig inte. Tiden gick fort när jag promenerade för jag hade så många vackra psalmer som höll mig sällskap. Medan jag promenerade färdades jag över slätten med pionjärerna (se ”Kom, kom Guds folk”, Psalmer, nr 19), jag vandrade högt på bergets topp i Sion (se ”Se, högt på bergets krön”, Psalmer, nr 4) och gick samman med ungdomar som aldrig vacklar (se ”Skall väl Sions ungdom vackla”, Psalmer, nr 176). Jag kunde inte vackla med det stödet — fastän min familj och jag var de enda sista dagars heliga i vårt samhälle i östra Finland, i skuggan av ryska gränsen.
Allteftersom åren gick blev jag bättre på att spela och kunde skapa musik i stället för att bara spela rätt noter. Jag lärde mig att välja musik med hjälp av bön så att Anden kunde råda under mötet. Och viktigast av allt, mitt vittnesbörd om evangeliet kom genom musiken. Jag kunde lätt erinra mig psalmernas känslor, ord och budskap om jag någonsin ifrågasatte något. Jag visste att evangeliets principer och förrättningar var sanna eftersom jag lärt mig dem rad på rad och not efter not.
Jag kommer speciellt ihåg en dag när min hängivenhet mot dessa principer sattes på prov. Jag var 14 år, tyckte om att simma och drömde om att simma i OS. Jag tävlade inte på söndagar men gjorde ändå framsteg. När OS i Mexico City slutligen närmade sig blev jag inbjuden av en tränare att delta i en specialträning.
Men träningen skulle hållas varje söndagsmorgon under söndagsskoltid. Jag resonerade som så att jag kunde vara med på träningen och hoppa över Söndagsskolan eftersom jag skulle vara tillbaka i kyrkan i tid för kvällens sakramentsmöte. Jag sparade till bussbiljetten och planerade allting. Lördagen före den första träningen berättade jag om planen för mamma.
Jag såg hur ledsen och besviken hon blev men hennes enda kommentar var att det var mitt beslut och att jag hade fått undervisning om vad som var rätt. Den kvällen kunde jag inte få orden till ”Gör rätt val” (Psalmer, nr 162) ur tankarna. Orden upprepades i huvudet som en trasig grammofonskiva.
På söndagsmorgonen hade jag sportväskan i ena handen och musikväskan i den andra. Jag hoppades att det skulle ge mamma intrycket att jag var på väg till kyrkan. Jag gick ut till busshållplatsen. Nu råkade det vara så att bushållplatsen där bussen som gick till simhallen stannade låg på min sida av vägen, och bushållplatsen för bussen som gick till kapellet låg på andra sidan. Medan jag väntade blev jag irriterad. I öronen ringde musiken till ”Har jag gjort något gott?” (Sånger, nr 158) — psalmen som var planerad för Söndagsskolan den dagen. Jag visste av erfarenhet att psalmen med sin svåra rytm, komplicerade text och sina höga toner skulle bli en katastrof utan starkt ackompanjemang.
Medan jag stod där och funderade kom båda bussarna. Bussen till simhallen stannade framför mig och busschauffören i bussen som gick till kyrkan stannade och tittade på mig förbryllat eftersom jag alltid brukade ta hans buss. Vi stirrade alla tre på varandra i några sekunder. Vad var det jag väntade på? Jag hade valt Herren (se ”Vem kämpar Herrens kamp?” Sånger, nr 136). Jag hade lovat att gå dit han kallar mig (se ”Kanhända ej uppå stormigt hav”, Psalmer, nr 178). Mitt beslut att hålla buden hade fattats långt tidigare (se ”Håll alla buden”, Psalmer, nr 195).
Innan hjärnan hade hunnit ifatt hjärtat tog kroppen över. Jag rusade över vägen och vinkade till den andra busschauffören att köra vidare. Jag betalade biljetten och gick längst bak i bussen som gick till kyrkan, och såg min dröm om att bli simmare försvinna bort i motsatt riktning.
Alla trodde att jag grät den dagen för att jag kände Anden. Men faktum var att jag grät för att min barndomsdröm hade gått i kras, och för att jag skämdes över att jag ens hade övervägt att simma på Sabbaten. Men den söndagen, liksom alla söndagar före och efter, fullföljde jag min kallelse.
När det var dags att börja på högskolan hade jag lärt flera grensmedlemmar att leda musiken och spela piano. På högskolan fortsatte jag att spela piano och tog orgellektioner. Jag trodde att min chans att komma till Latinamerika var borta för alltid när jag slutade tävlingssimma, men när jag hade tagit magisterexamen vid Brigham Young-universitetet verkade jag som missionär i Colombia. Under min mission gav jag pianolektioner. Jag ville ge de heliga där musikens gåva. Barn och ungdomar i Colombia gick kilometervis i den heta solen för att få möjlighet att lära sig spela piano. De började också med en hand tills de kunde spela med båda. Och de gjorde fler uppoffringar än vad jag hade gjort i sina ansträngningar att lära sig spela piano.
Det har gått över 50 år sedan jag döptes. Jag har rest mycket och långt från mitt hem i Finland, men oavsett vart jag har åkt så har det alltid funnits behov av någon som kan spela psalmer. Musikens universella språk har byggt broar av förståelse och kärlek på många platser.
Idag är mina händer långsamma och svaga av ledgångsreumatism. Många mycket mer kapabla musiker har tagit min plats. Mamma känner sig ofta ledsen när hon tänker tillbaka på mina första år i kyrkan och uppoffringarna jag gjorde, kilometrarna jag gick och allt jag fick vara utan. Hon är rädd att kylan bidrog till min reumatism. Men jag bär mina ”krigsskador” med glädje. Jag lät min glädje och sorg ta sig uttryck i musiken. Jag lärde mig att skratta och gråta med fingrarna.
Hjärtat sjunger av glädje när jag tänker på att min himmelske Fader och mina ledare brydde sig så mycket om en ung flicka att de gav mig ett sådant uppdrag. Ämbetet hjälpte mig förstå evangeliet och gjorde att jag kunde hjälpa andra att känna Anden genom musik. Jag är ett levande bevis på att nyomvända behöver ett ämbete — även flickor som inte kan spela piano. Tack vare mitt första ämbete upptäckte jag att inget är omöjligt för Gud och att han har en plan och ett syfte för vart och ett av sina barn. Och genom musiken fick jag ett orubbligt vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium.
Illustrationer Mike Malm