Jag kommer att dö!
Ramona Ross, Tennessee, USA
Som sjuksköterska på en hektisk postoperativ avdelning fick jag ett samtal en dag angående en patient som hette Bill och som just hade opererats. Han skulle ha tagits till intensivvårdsavdelningen men skickades till mig eftersom den avdelningen var full.
Patienten kom snart tillsammans med sin familj. Jag blev lättad över att se att han var alert, medveten om vad som pågick och tillsynes lugn.
Efter att ha kontrollerat hans puls, blodtryck, temperatur, och så vidare, och gjort honom och hans familj hemmastadda i rummet, gick jag ut i korridoren för att göra en anteckning i hans journal. Precis när jag hade satt pennan till pappret hörde jag en röst säga: ”Gå tillbaka till hans rum.” Jag slutade skriva och tittade bakom mig. Det fanns ingen där. Jag trodde att jag hade inbillat mig att jag hörde en röst. Plötsligt hörde jag den igen — men högre.
Jag sprang tillbaka till Bills rum och upptäckte att hans hals hade fördubblats i storlek, och han hade svårt att andas. Jag trodde att halspulsådern hade brustit och tryckte högra handen mot hans hals medan jag använde vänstra handen till att ringa på läkaren som hade utfört operationen. Kirurgen sade att han skulle skicka upp ett team för att ta hand om Bill så fort som möjligt. ”Och ta inte bort handen!” sade han.
När jag fortsatte trycka handen mot Bills hals lade jag märke till en bekant kyrkobok vid Bills säng. ”Du är medlem i kyrkan?” frågade jag.
Han försökte nicka och sade sedan att han var tempeltjänare i templet i Atlanta i Georgia. Sedan blinkade han bort tårarna och sade: ”Jag kommer att dö!”
Jag sade att han inte skulle dö, och tillade bestämt: ”Jag ska gifta mig i templet i Atlanta nästa månad och då ska du vara där.” Operationsteamet kom och rullade bort Bill.
Med all spänning i samband med mina bröllopsförberedelser under månaden som följde glömde jag nästan bort Bill, som, visade det sig, hade reagerat på medicinen. Men när tempelvärdinnan ledde mig till beseglingsrummet på min bröllopsdag, såg jag ett bekant ansikte: Bills hustru Georgia. När jag berättade att jag just skulle gifta mig, gick hon iväg för att leta efter Bill. Ögonblicket innan ceremonin började, öppnades dörren och han kom in. Efter veckor av huvudvärk, illamående och trötthet hade Bill känt sig tillräckligt bra den dagen för att åka till templet, utan att veta att det var min bröllopsdag.
Två år senare kallades min make och jag att bli tempeltjänare i templet i Nashville i Tennessee. När vi kom till templet för att bli avskilda, höll en gentleman upp dörren åt mig och sade: ”Välkomna till templet i Nashville!” Det var broder Bill.
Vi tjänade tillsammans i tre år. Bill sade till alla att jag hade räddat hans liv, men jag visste att det var Herren som hade räddat honom. Under den här processen hade han lärt mig hur viktigt det är att följa maningarna från Anden.