Pratstund
”Jag ska hedra mina föräldrar och göra min del för att stärka min familj” (Mina evangelieideal).
Okej, allihop. Nu är det dags för pratstund”, ropade mamma.
Josie hade sett fram emot pratstunden hela dagen. Varje kväll samlades Josie och hennes två yngre bröder, Ben och Wes, i vardagsrummet med mamma och pappa för att prata om vad som hände i deras liv.
Ikväll hade pappa sagt att han skulle hjälpa Josie öva på vad hon skulle säga under morgonannonseringarna i skolan. Att läsa morgonannonseringarna var en särskild förmån i Josies skola. I morgon skulle Josie spela en del av sin favoritsång i skolans högtalare och använda mikrofonen för att annonsera dagens aktiviteter och lunchmeny.
Josie sprang till vardagsrummet, glad över att få öva på det hon skulle säga.
”Här är vår berömda annonsör”! sade pappa när Josie hoppade upp och satte sig på soffan bredvid honom. ”Hur känns det att få annonsera i morgon?”
”Jag är glad men lite nervös. Jag är rädd att jag ska säga något fel, och så hör hela skolan det”, sade Josie.
”Det är därför vi ska öva”, sade pappa. ”Läs igenom din text så lyssnar jag efter var du kan säga något på ett bättre sätt.”
”Tack, pappa”, sade Josie.
Hon och pappa gick igenom texten så många gånger att Josie tappade räkningen. Sedan ställde sig Josie upp och läste upp texten en sista gång för hela familjen. Mamma och pappa ropade bravo. Ben gav henne en ”high five” och Wes log och klappade händerna.
När Josie gick och lade sig var hon glad och kände sig säker.
Nästa dag gick allting bra. Fastän Josie var nervös, log hon när hon hörde sin musik spelas i skolans högtalare. Hon var glad att hon hade övat på sin text med pappa, och läste den sakta och tydligt, utan några misstag.
”Du gjorde ett jättebra jobb”, sade fröken Blake, som var assisterande rektor.
I slutet av skoldagen ställde sig Josie i busskön. En äldre pojke vände sig om och frågade: ”Är du den tjejen som läste upp annonseringarna i dag?”
Josie log. ”Ja”, sade hon.
”Varför tog du den där sången?” frågade pojken. ”Det var en fånig sång. Du förstörde ju morgonannonseringarna.” Sedan kallade han henne något elakt och han och hans vänner skrattade åt henne.
Josie satte sig längst fram i bussen. Hon hade en stor klump i magen.
När Josie kom hem såg hon att mamma lekte med Wes.
”Mamma, jag vet att det inte är tid för pratstunden än, men jag undrar om vi kan prata nu ändå”, sade Josie.
”Visst kan vi det, Josie”, sade mamma. ”Vad hände?” Var det något som gick galet med morgonannonseringarna?”
”Nej”, sade Josie. ”Allting var perfekt. Åtminstone trodde jag det tills en kille sade till mig att jag hade tagit en fånig sång. Han kallade mig för något elakt också.”
Mamma klappade på golvet bredvid sig. Josie gick fram och satte sig. Mamma gav henne en stor kram. Josie och mamma pratade om allt som hade hänt den dagen, och även fröken Blakes komplimang.
”Jag är ledsen att den där pojken och hans vänner var dumma mot dig”, sade mamma. ”Men det låter som om andra personer som du respekterar, som till exempel fröken Blake, tyckte om hur du läste upp annonseringarna. Pappa och jag är så stolta över dig. Du övade jättemycket, och det lönade sig verkligen!”
Josie kramade mamma igen. ”Tack, mamma”, sade Josie. ”Det känns mycket bättre nu.” Josie var glad att man kunde ha pratstund när som helst.
Illustrationer Jared Beckstrand