Alla känner till Bleck
För Honoura ”Bleck” Bonnet, betydde basket allting. Vid 15 års ålder var Bleck en uppåtgående stjärna i Franska Polynesien — en av de bästa spelarna för ett av de bästa lagen i division 1 i landet. Fastän hans smeknamn var en felstavning av det engelska ordet black kunde ingen missta sig på hans talang.
Men han ville nå högre. Han ville spela professionellt i Europa. Och mest av allt ville han vinna guldmedaljen i turneringen South Pacific Games.
Det enda hindret som tycktes stå i hans väg var kyrkan.
En man med en mission
Laget som Bleck spelade för just då sponsrades av kyrkan, men Bleck hade inget större intresse av kyrkan eller profetens uppmaning till varje värdig ung man att verka som missionär.
Han hade redan sagt till sin biskop att han inte skulle gå på mission. Han såg inte hur han skulle kunna spela professionellt om han missade två år.
Dessutom skulle South Pacific Games — som hålls vart fjärde år — äga rum under hans mission, och Tahitis basketförbund var intresserade av att få honom till att spela i landslaget. Han skulle äntligen få möjlighet att sätta stopp för orden som hans far sade varje gång Bleck började få för höga tankar om sig själv: ”Alla känner till Bleck, men han har ingen guldmedalj.”
Blecks far Jean-Baptiste sade de där orden på skoj. Men de gjorde Bleck arg. De var en påminnelse om att fastän basketfansen i Tahiti kände till honom, hade han inte fått någon medalj från matcherna. Hans far hade fått guldmedalj med herrlaget under den första South Pacific Games-turneringen.
Det var nu Blecks mission att få ett slut på de där orden. Han hade inte tid för någon annan mission.
Ett förändrat sinne, ett förändrat hjärta
Trots sina känslor angående att gå på mission, deltog Bleck fortfarande i kyrkans aktiviteter. På en av kyrkans danser när Bleck var 16 år tog han mod till sig och bjöd upp Myranda Mariteragi. Myranda var också en duktig basketspelare — med drömmar om att själv vinna en guldmedalj. Hennes far hade också spelat i det första laget som vann guldmedalj.
Några sekunder efter att han hade bjudit upp henne var sången slut. Därför dansade de till nästa sång, som visade sig vara kvällens sista. Vid det laget ville inte Bleck att dansen skulle ta slut.
Bleck hade inte planerat att gifta sig i templet eller ens att gifta sig med en medlem för den delen. Men det började ändras när han lärde känna Myranda bättre under de två åren som följde. En gång när han var hemma hos Myranda lade han märke till något som hon hade gjort i Unga kvinnor. Det stod: ”Jag ska gifta mig i templet.”
Blecks intresse för Myranda och hennes fasta hängivenhet mot ett tempeläktenskap var tillräckligt för att få honom att tänka om. Han bestämde sig för att börja ta kyrkan på allvar. Hans beslut ledde till handlingar som gjorde att den Helige Anden kunde verka i hans liv.
Beslutet
Ett av dessa beslut var att förbereda sig för att ta emot en patriarkalisk välsignelse när han fyllde 18. När patriarken sade i välsignelsen att Bleck skulle verka som missionär och gifta sig i templet så kände han Anden. ”Jag visste att det var det som Gud ville att jag skulle göra”, säger han.
Trots att det såg ut som om landslaget hade chans att vinna medalj, bestämde Bleck med sin familjs stöd att han skulle sätta det som Gud ville före det han själv ville. Det var inget lätt beslut. Trycket på honom att spela var oerhört. Och han lärde sig snabbt att hans beslut att underkasta sig Guds vilja skulle prövas mer än en gång.
När han hade verkat som missionär ett år i Tahiti, frågade basketförbundet om han kunde återvända till laget bara för en månad och delta i matcherna.
Blecks missionspresident, som var orolig för vilken inverkan upplevelsen skulle ha på Blecks förmåga att återvända till tjänandet i missionen, kände sig inspirerad att säga: ”Du kan lämna missionen om du vill, men du kan inte komma tillbaka.”
Bleck ville ha den där medaljen, men han ville inte längre ha den mer än något annat. Hans mission hade varit fantastisk. Han var inte villig att ge upp sitt sista år, inte ens för basketen.
Bleck stannande kvar.
Laget vann guld.
Andra omständigheter, samma beslut
När Bleck hedervärt hade avslutat sin mission gifte han sig med Myranda i templet i Papeete på Tahiti, och de började bilda familj. Han började också spela för landslaget igen.
Myranda spelade point guard i damernas landslag och förberedde sig själv för South Pacific Games.
Men allteftersom turneringen närmade sig började paret få en stark känsla av att de skulle ha ett andra barn.
Eftersom det var mindre än ett år kvar till turneringen kunde det ha varit lättare att vänta med ytterligare ett barn tills Myranda hade deltagit i den. Damlaget hade goda chanser till medalj.
Men paret hade lärt av erfarenhet att om de gör Guds vilja i stället för sin egen så får de större välsignelser än något de kunnat hoppas på genom att följa sin egen vilja. Efter grundliga studier och böner bestämde de sig för att sätta familjen främst.
År 1999, när Myranda var i åttonde månaden, vann damernas lag guld.
Alla känner till Bleck
Bleck och Myranda har haft möjlighet att spela basket på de högsta nivåerna i Franska Polynesien under det senaste årtiondet. De har vunnit landsmästerskap, cup-turneringar och spelat i landslaget år 2003 och 2007.
Båda deltog i 2011 års matcher, men den här gången var Bleck med som tränare för herrlaget. Medan Myranda och damlaget vann guldmedalj tog herrarna brons, och återigen gick Bleck miste om sin dröm om att ta guld.
Bleck undrar ibland hur hans liv skulle ha varit om han hade gjort vad han ville i stället för vad Gud ville.
”Jag skulle förmodligen ha en guldmedalj”, säger han. ”Kanske skulle jag ha spelat professionellt, kanske inte.”
Men paret ångrar inte besluten som de har fattat. De vet inte hur de skulle kunna vara lyckligare.
”Jag gifte mig i templet”, säger Bleck. ”Jag har en fantastisk hustru, fyra underbara barn, och jag är fortfarande aktiv i kyrkan. Basketen i sig kunde inte ge mig något av det. Det är välsignelser som har kommit tack vare att jag satt Herren främst.”
Fadern har inte slutat retas fastän Bleck har satt Herren främst, men orden har fått en ny mening. För några år sedan när basketförbundet övervägde att ha ligamatcher på söndagar, träffades klubbpresidenterna för att diskutera det hela. Någon sade: ”Har ni frågat Bleck?”
Förslaget lades ner.
Tack vare att Bleck har satt Herren främst, känner alla till Bleck — och de känner också till vad han tror på.
Honoura ”Bleck” och Myranda Bonnet har länge varit engagerade i basket på Tahiti.
För Bleck och Myranda har framgång inom sporten fått ge vika för framgången i familjen.
Foto Adam C. Olson om inget annat anges
Foto av basketboll, Tamara Ratieta © IRI