Tills vi möts igen
Hopp i försoningen
Från ett tal under ett andligt möte vid Brigham Young-universitetet den 4 november 2008. För att se hela texten på engelska, gå till speeches.byu.edu.
Hopp måste vara baserat på kunskap och vittnesbörd, men också på att vi gör försoningen personlig.
Jag har träffat människor som har förlorat allt hopp. De känner att omvändelse ligger utom räckhåll och att förlåtelse är något ouppnåeligt. Sådana människor förstår inte vad försoningens renande kraft innebär. Eller, om de förstår det, så har de inte insett betydelsen av Jesu Kristi lidande i Getsemane och på korset. När någon av oss förlorar hoppet om att vårt liv kan renas så förnekar vi djupet, kraften och omfattningen av hans lidande för vår skull.
För några år sedan hade jag i uppdrag under en stavskonferens att intervjua en tjugoettårig man för att avgöra om han var värdig att gå ut som missionär. Generalauktoriteter brukar vanligtvis inte intervjua blivande missionärer. Så det här var ovanligt. När jag läste lite om bakgrunden till anledningarna till intervjun, ömmade mitt hjärta för honom. Den här pojken hade begått allvarliga överträdelser. Jag undrade varför jag blivit ombedd att besöka någon med en sådan bakgrund och fastställde att det skulle vara högst ovanligt om jag kunde rekommendera honom att bli godkänd som missionär.
Efter lördagskvällens konferensmöte drog jag mig tillbaka till stavspresidentens kontor för intervjun. Medan jag väntade kom en stilig ung man med ett strålande ansikte in. Jag undrade hur jag skulle kunna avböja ett samtal för det var uppenbart att han ville prata, och jag hade en bestämd tid med en mycket bekymrad ung man. Men han presenterade sig. Han var den unge mannen som jag skulle träffa.
I kontorets avskildhet ställde jag en enda fråga: ”Varför ska jag intervjua dig?”
Han berättade om sitt förflutna. När han var klar började han berätta om de steg han hade tagit och det personliga lidande han hade genomgått. Han pratade om försoningen — försoningens oändliga kraft. Han bar sitt vittnesbörd och uttryckte sin kärlek till Frälsaren. Och sedan sade han: ”Jag tror att Frälsarens personliga lidande i Getsemane och hans offer på korset var tillräckligt kraftfulla för att rädda till och med en man som jag.”
Rörd av hans ödmjukhet och av Anden, sade jag: ”Jag ska rekommendera dig för att verka som representant för Jesus Kristus.” Och sedan sade jag: ”Jag tänker bara be dig om en enda sak. Jag vill att du ska bli den bästa missionären i hela kyrkan. Det är allt.”
Tre eller fyra månader senare talade syster Edgley och jag på missionärsskolan. Efter mötet pratade jag med några missionärer när jag såg en ung man med ett bekant ansikte.
Han frågade: ”Kommer du ihåg mig?”
Något generad svarade jag: ”Tyvärr. Jag vet att jag borde komma ihåg dig, men det gör jag inte.”
Då sade han: ”Jag ska tala om för dig vem jag är. Jag är den bästa missionären på missionärsskolan.” Och jag trodde honom.
Den här unge mannens hopp var inte bara baserat på en kunskap och ett vittnesbörd om försoningen utan också på att han gjort denna gåva personlig. Han förstod att det gjordes för honom personligen! Han hade känt kraften i försoningen och hoppet det ger när allt kanske känns förlorat eller hopplöst.