Vi borde kanske be
Scott Edgar, Utah, USA
På våren 1975 bodde min familj och jag i det gröna jordbruksområdet Rheinland-Pfalz i Västtyskland. En regnig söndag när vi var på väg hem från kyrkan, stannade vi för att titta på en bil som hade rullat på sidan i ett dike vid kanten av skogen. Det var redan mörkt i skogen på grund av det tjocka tak som träden bildade och den annalkande skymningen.
När vi hade undersökt bilvraket gick vi tillbaka till vår bil och upptäckte att den hade fastnat i leran. Jag kunde inte backa, men jag kunde köra framåt — in i skogen. Vi hade tidigare kört genom skogen och upptäckt att många skogsvägar gick in i varandra och att de så småningom ledde tillbaka ut, så jag bestämde mig för att köra vidare in i mörkret.
Jag insåg snabbt att jag hade fattat fel beslut. Den smala, blöta vägen var fylld av djupa, leriga spår och gick längre och längre in i den mörka skogen. Jag försökte hålla farten uppe i rädsla för att vi skulle fastna om jag stannade. Jag såg en liten höjd lite längre fram som såg tillräcklig bastant ut för att hålla bilen uppe. Min plan var att få upp bilen ur leran så att jag fick tid att tänka. Bilen tog sig upp och ur leran med ett ryck.
Jag stängde av motorn och klev ur. Utan billyktorna kunde jag inte se någonting. Jag tände billyktorna igen, tog en ficklampa, och när jag hade undersökt bilen bestämde jag att det bästa sättet var att backa in i skogen och sedan spurta ut samma väg som vi hade kommit.
Jag backade så långt in i skogen jag kunde, rusade motorn lite, spurtade ut på vägen och sjönk djupt ner i leran. Nu hade vi verkligen hamnat i en knipa. Utanför bilen var det beckmörkt och tyst. Inne i bilen satt min hustru och jag med tre rädda barn.
Jag frågade min hustru om hon hade något förslag. Efter en liten stund sade hon: ”Vi kanske skulle be.” Barnen lugnade nästan genast ner sig. Jag uppsände en ödmjuk men desperat bön om hjälp. Medan jag bad kom en tydlig tanke till mig: ”Sätt på snökedjorna.”
Stående i den 25 cm djupa leran i sin söndagsklänning, höll min kära hustru i ficklampan medan jag torkade av bakdäcken med mina bara händer och satte på kedjorna. Med tro och tillit bad vi igen och startade motorn. Vi körde sakta ut genom leran och kom så småningom ut på asfalten igen.
I glädjen över att ha befriats från leran och mörkret glömde jag nästan bort vem som hade hjälpt oss ut ur skogen. Vår femåriga dotter påminde mig när hon sade: ”Pappa, vår himmelske Fader besvarar verkligen böner, eller hur?”