En bön på bussen
Författaren bor i Mexiko.
Sofía var nästan åtta år gammal. Hon förberedde sig för att döpas. Hon lärde sig många viktiga saker. En sak hon hade lärt sig om var bönen. Hon visste att hon kunde be till sin himmelske Fader när som helst. Hon visste att hon kunde be var som helst.
En dag bestämde sig Sofía och hennes mamma att de skulle hälsa på pappa på arbetet. De skulle behöva åka långt. Hennes pappa arbetade i en annan stad. De skulle behöva åka buss, sedan pickup och sedan taxi.
På bussen somnade Sofía. Hon vaknade av att en bebis grät. En mamma och en pappa med en bebis hade stigit på bussen. bebisen var sjuk och grät högt. Bebisens föräldrar såg oroliga ut.
Sofía tyckte synd om bebisen. Hon tyckte synd om föräldrarna också. Då fick hon en idé. Hon viskade till mamma: ”Visst kan jag be vår himmelske Fader att välsigna bebisen?”
”Naturligtvis”, sa mamma med ett leende.
Sofía böjde huvudet och bad tyst. Hon bad intensivt. Hon bad sin himmelske Fader att välsigna bebisen. Hon bad honom hjälpa bebisen att må bättre och sluta gråta.
Sofía visste att vi inte alltid får det vi ber om. Hon visste också att vi inte alltid får svar på våra böner med en gång. Men det dröjde inte länge förrän bebisen lugnade sig. Sen slutade bebisen att gråta. Hon såg ut att må bättre. Hennes föräldrar såg inte lika oroliga ut.
Sofía kände sig varm och glad. Hon var glad för bebisens skull – och för bebisens föräldrar. Hon visste att hennes himmelske Fader hade hört hennes bön.