Kunde jag bekänna?

Anonym

När jag satt mitt emot en medlem i stavspresidentskapet började mitt hjärta slå fortare. Jag hade varit nervös ända sedan stavskamreren hade ringt och bokat tid för en intervju. Visste han att jag inte var värdig att tjäna?

Jag hade bestämt att vissa synder skulle vara lättare att ta till Guds domstol än att avslöja dem här på jorden. Jag ansåg att det skulle vara själviskt att avslöja sådant som skulle såra och genera min hustru. Det var bättre att övervinna dem själv och leva med bördan. Men problemet var att jag inte kunde övervinna dem själv.

Jag satt där medan rådgivaren i stavspresidentskapet kallade mig till ett ämbete. Han frågade: ”Broder, tar du emot kallelsen?” Jag ville så gärna utbrista: ”Ja!” I stället hörde jag mig själv nästan motvilligt säga: ”Jag kan inte. Jag behöver klara upp några synder.”

Jag kände mig både orolig och lättad när jag hade bekänt syndens allmänna natur. Han frågade om jag hade pratat med min biskop. ”Nej.” Min hustru? ”Nej.” Vi skakade hand, och han log mot mig och sade att han var stolt över mig för att jag hade bekänt. Sedan uppmanade han mig att prata med min biskop och min hustru.

Jag lydde och berättade först för min hustru – det jag hade varit mest rädd för. Hon älskade mig ändå! Ja, hon var upprörd, och vi behövde reda ut en del, men hon älskade mig och uppmuntrade mig att besöka biskopen.

När jag gick för att besöka biskopen så bad han mig genast komma in på kontoret. Det var svårt, men jag försökte förklara varför jag var där. Efter att ha dolt det så länge visste jag knappt var jag skulle börja. Han uppmuntrade mig kärleksfullt att tala ut. Jag förklarade vilka synderna var i allmänna termer och bad om mer tid för att kunna berätta om allt jag gjort fel. Han gick genast med på det.

Jag behövde fortfarande bekänna allt fullständigt, men jag kände hur världens bördor lyftes från mina axlar. Jag fick också en ny känsla av hopp om frihet, äntligen, från den här bördan.

Under veckorna som följde bad jag, läste skrifterna och utformade en redogörelse som jag kunde ge både till min biskop och min himmelske Fader. Först tog jag listan till min himmelske Fader, med ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande, för att han skulle veta att jag var ledsen och verkligen ville ändra mig. Jag bokade tid med biskopen igen och visade listan i dess helhet. Han grimaserade inte, och grälade inte. I stället gav han mig en stor kram. Han lät mig veta att han älskade mig och att Herren älskade mig, och han sade att jag nu befann mig på vägen mot sann omvändelse. Jag visste att det var sant.

Det här att bekänna mina synder, som tidigare hade varit min största rädsla, blev en av de finaste upplevelserna i mitt liv. Det var första steget mot att verkligen förstå gåvan och den helande kraften i Jesu Kristi försoning.