Reflektioner
Eldflugor
Författaren bor i Florida, USA.
Är våra blickar fästa vid eviga belöningar – eller vid något annat?
Illustration Supansa Wongwiraphab
För flera år sedan arbetade jag på en utgrävning i Aguateca. Det ligger i en vacker och avlägsen del av Guatemala som man bara kan nå via en lång båttur upp längs den vindlande floden Petexbatún.
En kväll var jag på väg tillbaka till Aguateca tillsammans med flera arkeologer efter en dag på en annan utgrävningsplats i närheten. Vi reste med båt och det enda som hördes var surret från motorn och insekternas bakgrundsljud. Jag lutade mig mot sidan på båten och njöt av den fridfulla åkturen och den månfria och osedvanligt klara natten. Medan båten följde flodens alla slingrande krökar försökte jag hålla riktning på väderstrecken med hjälp av Polstjärnan. Polstjärnan försvann ibland bakom trädens mörka silhuetter längs flodstranden, men kom alltid snart tillbaka.
Vi svängde runt en krök och Polstjärnan försvann igen bakom trädtopparna. När båten vändes åt söder hittade jag snabbt stjärnan igen och jag kände mig som en gammal sjöman och var stolt över min förmåga att orientera mig. Men efter en kort minut insåg jag att jag hade misstagit mig: Jag hade inte hittat Polstjärnan. Det var inte ens en stjärna. Jag tittade på en eldfluga.
Det var först då som jag insåg att många av ”stjärnorna” ovanför mig faktiskt var eldflugor som svävade i den varma nattluften. Förunderligt nog såg ljuset från dussintals eldflugor i luften nästan exakt ut som ljuset från fjärran stjärnor och galaxer, och när båten svängde för att följa flodens krökar var det lätt att blanda ihop dem.
”Hur kunde jag tro att en liten eldfluga var en stjärna som har ett nästan oändligt ljus?” undrade jag. Svaret var tydligt. Det hade helt enkelt med perspektivet att göra. Eldflugornas relativt svaga och flyktiga ljus tävlade med stjärnornas ljus eftersom eldflugorna bara var en knapp meter ovanför mig och stjärnorna låg så långt borta. Från mitt perspektiv såg de två nästan exakt likadana ut.
Precis som eldflugorna pockar frestelser och prövningar på vår uppmärksamhet eftersom de är nära till hands. Samtidigt kan utlovade välsignelser, precis som stjärnorna, kännas mycket långt borta.
Vår andliga närsynthet kan få många följder. Ju mer avlägsen en belöning känns, desto mer frestas vi att tro att vi kan skjuta upp vår omvändelses dag och ändå kunna komma tillbaka till vår himmelske Fader och göra anspråk på vårt eviga arv (se Alma 34:33–34). Vi kanske börjar tvivla på den eviga belöningen eller bestämmer oss för att det är roligare att ge efter för den naturliga människan nu än att vänta på välsignelser som kommer mycket senare. Vi kanske räds den obevekliga och livslånga kampen mot synden eller brister i tron på att vår Frälsare kan hjälpa oss stå emot Satans angrepp.
Vi tappar alla vårt eviga perspektiv ibland, utmaningen är att hitta tillbaka till det så snart som möjligt. Världen kanske erbjuder attraktiva och falska belöningar, men vi kan se till Kristus medan vi navigerar livets krökar och svängar och lita på att han i sanning ”belönar dem som söker honom” (Hebr. 11:6).
Det är flera år sedan jag satt i den båten, men jag stannar fortfarande upp när jag möter frestelser och påminner mig själv: ”Det är bara en eldfluga.”