Vill du ha några blommor?
Cindy Almaraz Anthony, Utah, USA
Plötsligt kände jag den Helige Anden tala om för mig att kvinnan behövde blommorna mer än jag.
En dag efter ett särskilt jobbigt skift på sjukhusets barnavdelning var jag trött och grinig. På vägen mot informationsdisken lade jag märke till några vackra blommor. När jag sade till personen vid disken hur vackra de var och hur gott de luktade så sade hon att jag kunde få dem.
Jag blev så glad! Jag tänkte att min himmelske Fader säkert ville att jag skulle ha några blommor för att göra dagen gladare.
När jag gick ut ur sjukhuset befann jag mig bakom en kvinna i en rullstol. Jag blev irriterad på henne men kunde slutligen gå förbi henne ut. När jag gick förbi henne, lyfte hon på huvudet och sade: ”Å, vilka fina blommor.” Jag tackade henne och skyndade bort mot min make som väntade i vår bil. Jag var ivrig att få visa honom blommorna.
Plötsligt kände jag den Helige Anden tala om för mig att kvinnan behövde blommorna mer än jag. Jag ville inte ge dem till henne, men jag följde maningen. När jag frågade om hon ville ha dem så hoppades jag att hon skulle säga nej.
”O ja!” svarade hon. ”Jag vill gärna ha dem. De är vackra.”
Jag gav dem till henne, men när jag skulle gå därifrån började hon gråta. När jag frågade hur det var med henne berättade hon att hennes make hade gått bort för flera år sedan och att hon inte hade fått besök av något av sina barn på över ett år. Hon sade att hon hade vädjat till Gud om att visa henne ett tecken på hans kärlek.
”Du är en ängel som Gud har sänt att ge mig mina älsklingsblommor”, sade hon. ”Nu vet jag att han älskar mig.”
Jag kände mig förkrossad. Jag hade varit så självisk. Den här kvinnan behövde några kärleksfulla ord, och jag hade inte ens velat prata med henne. Jag var ingen ängel. När vi gick skilda vägar började jag också gråta.
När jag var framme vid bilen frågade min make vad som var fel och varför jag hade gett bort blommorna. Han verkade förvirrad men blev sedan lättad när jag berättade det hela.
”Jag skickade rosor till dig i dag. Jag kände att du behövde dem”, sade han. ”Jag var rädd att du bara hade gett bort dem. Om de här blommorna inte var dem som jag skickade, var är de då?”
Det visade sig att blomsteraffären hade glömt att leverera rosorna, så vi åkte dit. Min make gick in och kom snart ut med en vacker bukett.
Jag började gråta igen. Min himmelske Fader hade bett mig offra blommorna eftersom han visste att det fanns något bättre som väntade mig, och för att hans ensamma dotter behövde en påminnelse om hans kärlek.