Vi följde stigen

Rut de Oliveira Marcolino, Rio Grande do Norte, Brasilien

Kort efter att vi hade vikt in på den obekanta stigen såg vi en kvinna som kom gående emot oss. Vi såg att hon grät.

I mitt sista område under min mission verkade min kamrat och jag i två byar som låg i de inre delarna av staten São Paulo i Brasilien. Mellan de båda byarna gick en genväg genom skogen som vi aldrig hade tagit eftersom det kändes farligt och för att vi förmodligen inte skulle träffa någon där.

En eftermiddag när vi närmade oss genvägen kände jag den Helige Anden tala om för mig att vi skulle gå in i skogen. Jag tittade på äldste Andrade och berättade om intrycket som jag just hade fått. Han sade att han kände samma sak.

Kort efter att vi hade vikt in på den obekanta stigen såg vi en kvinna som kom gående emot oss. Det var en smal stig och när vi gick förbi henne var det uppenbart att hon grät.

När hon tittade upp bad hon oss följa med hem där vi träffade hennes man. Vi började genast undervisa det här mottagliga paret om evangeliet. Efter några veckor uppmanade vi dem att döpas. Vi blev glada när de genast sade ja, för det hade inte varit några dop i församlingen på ett år. Vi var tacksamma över att vi hade följt maningen att vika in på stigen den där dagen.

Men en kort tid före dopet sade hustrun att hon behövde prata med oss. Hon sade att hon hade haft en återkommande dröm i flera år. I drömmen stod hon och väntade i mitten av São Paulo. En äldre man kom fram till henne och sade att två unga män skulle komma och förändra hennes liv. Hon såg sedan två unga män komma närmare, men drömmen slutade alltid i det ögonblicket.

En dag några veckor tidigare hade hon sopat golvet i huset när en röst sade till henne att två unga män var på väg och att hon genast behövde gå ut på genvägen, där vi hade träffat henne. Eftersom hon inte förstod maningen och ville veta svaret på sin dröm så släppte hon kvasten och gick till stigen.

Medan hon gick såg hon bilder framför sig som i en film som slutade med att hon äntligen såg ansiktena på de två unga männen. Hon såg också att båda hade en svart namnbricka. Ett ögonblick senare, sade hon, såg hon äldste Andrade och mig framför sig på stigen. Hon blev överväldigad och började gråta.

När jag tänker på den där heliga upplevelsen i dag känner jag Anden och ser åter inom mig det tårdränkta ansiktet på systern som tog emot evangeliet. Lyckligtvis var min kamrat och jag lyhörda och modiga nog att följa stigen som Herren ville att vi skulle ta den dagen.