”Var när mig varje stund”
Författaren bor i Utah, USA.
När vi inte visste vad vi kunde undervisa om mer, föreslog min kamrat att vi skulle sjunga en psalm.
En behaglig söndagseftermiddag på min mission i Balsan i Korea, sa min kamrat och jag hej då till medlemmar efter kyrkan och skulle just börja kontakta personer när församlingens missionsledare presenterade en tolvårig pojke, Kong Sung-Gyun, för oss. Han hade varit i kyrkan den dagen och ville lära sig mer om evangeliet.
Vi var naturligtvis ivriga att få undervisa honom, men jag var också nervös för att undervisa någon som var så ung. Vi bestämde oss för att se till att vi hade hans föräldrars tillåtelse, så jag ringde hem till Kong Sung-Gyun och pratade lite kort med hans mamma Pak Mi-Jung. Jag blev överraskad när hon sa att hon var glad att hennes son ville gå i en kyrka och att hon gärna tog emot oss så att vi kunde undervisa honom.
Oväntade undersökare
Nästa kväll kom vi hem till pojken, redo att undervisa. Vi blev överraskade när vi fick veta att Pak Mi-Jung också ville att vi skulle undervisa hennes dotter Kong Su-Jin. Och eftersom vi var främlingar i hemmet ville Pak Mi-Jung sitta med på lektionerna. Vi var förstås glada över att få undervisa så många som ville lyssna.
När de hade serverat lite förfriskningar satte vi oss ner tillsammans och började prata. I stället för att låta oss börja med lektionen med en gång ville Pak Mi-Jung lära känna oss bättre och berätta för oss om deras familjesituation. Hon berättade om prövningar och svårigheter de hade haft nyligen, bland annat hennes sons kamp mot cancer. Han hade gått igenom strålningsbehandling med gott resultat och cancern hade gått tillbaka, men läkarna sa att den kunde komma tillbaka när som helst. Det tog familjen hårt. De var en arbetarklassfamilj och pappan hade arbetat mycket hårt bara för att de skulle kunna ha tak över huvudet och mat på bordet.
Jag blev chockad och ledsen över svårigheterna i deras liv. Livet var inte lätt för dem, men enigheten inom familjen var mycket mer påtaglig än vad jag hade sett hos någon annan familj jag hade träffat i Korea, vilket säger en hel del i ett så familjeorienterat land. När vi lämnade deras hem den kvällen hade vi lärt känna den här speciella familjen bättre och haft möjlighet att undervisa dem om evangeliet.
Min kamrat och jag kom tillbaka och undervisa flera gånger den veckan, och varje gång upplevde vi samma värme och generositet som vi hade känt under vårt första besök. När dop kom på tal var båda barnen mycket ivriga att bli medlemmar i kyrkan. Men deras mamma var inte lika glad. Hon tyckte om vår undervisning och hoppades att det var sant, men hon kände inte att hon kunde lova att göra sådant som medlemskap i kyrkan kräver. Hon kände inte heller att det var lämpligt att hon döptes utan sin make, som vi ännu inte hade träffat. Men hon var mer än villig att fortsätta träffa oss och ville följa med sina barn till kyrkan.
Mot slutet av den andra veckan, när vi fortsatte att undervisa i hennes hem, träffade vi hennes make Kong Kuk-Wong – en ödmjuk, vänlig och generös man. Han satt med under de sista lektionerna och trodde genast på allt vi undervisade om, även de lärdomar som andra ofta tycker är besvärliga, som tionde och Visdomsordet. Trots att de var nästan utblottade började de betala tionde. Faderns enda hinder var att han behövde arbeta på söndagar. Han arbetade på Seouls internationella flygplats varje söndag så han kunde inte följa med resten av familjen till kyrkan. Trots sitt arbetsschema ordnade han och hans hustru så att de kunde vara med på barnens dop söndagen därpå.
Efter barnens dop fortsatte vi att träffas ofta hemma hos familjen. Vi hade hemaftnar, läste skrifterna och berättade om upplyftande upplevelser och presenterade dem för församlingsmedlemmar. Men trots föräldrarnas upplevelser av evangeliet hade de inte kommit närmare dopet.
Under tiden blev min kamrat förflyttad och min nya kamrat var en äldste som kommit direkt från missionärsskolan. Han var full av tro, energi och entusiasm, och jag hade ärligt talat svårt att hänga med. När min kamrat hade träffat Kon Kuk-Won och Pak Mi-Jung några gånger, frågade min kamrat mig om min tidigare kamrat och jag hade fastat med dem. Det hade vi inte. Faktum är att jag aldrig hade tänkt tanken. Så vi pratade med familjen och föreslog en fasta. Jag blev mycket förvånad när jag hörde att de hade fastat periodvis själva, både för sonens hälsa och för en förändring i arbetsschemat som gjorde att Kong Kuk-Won kunde komma till kyrkan. När min kamrat och jag hade fastat med dem blev våra böner besvarade och Kon Kuk-Wons arbetsschema ändrades. Men Pak Mi-Jung ville fortfarande inte döpas.
En inspirerad idé
Min kamrat fick då en annan lysande idé. Han tog fram sin lilla psalmbok och frågade om vi fick sjunga tillsammans med dem. Vi hade sjungit tillsammans tidigare, men jag hade aldrig sett Pak Mi-Jung sjunga och antog bara att hon inte tyckte om att sjunga eller kände sig obekväm eftersom psalmerna var obekanta för henne. Min kamrat frågade om hon hade en favoritpsalm, och till min förvåning blev hon rörd och svarade att ända sedan hon var liten hade hennes favoritpsalm varit ”Var när mig varje stund” (Psalmer, nr 63). Vi började sjunga i fyra stämmor. Pappan sjöng melodin, mamman sjöng alt, min kamrat sjöng tenor och jag sjöng bas.
Anden var stark i rummet. När vi sjöng tredje versen blev hon överväldigad av rörelse och kunde inte sjunga när vi fortsatte:
Var när mig varje stund
med Andens ljus!
Bered du mig nu rum
i Faderns hus!
Var när mig, o var när mig,
varje stund var när mig!
Välsigna mig, o Herre,
led mig till dig!
När vi var klara med den fjärde och sista versen grät hon. Hennes make tröstade henne och till slut kunde hon samla sig. Hon såg mig rakt i ögonen och sa: ”Jag behöver döpas.”
Dopgudstjänsten för Kong Kuk-Won och Pak Mi-Jung nästa söndagseftermiddag var en av de mest andliga under min mission. Barnen deltog i programmet och flera lokala medlemmar kom för att visa sitt stöd för den nyaste omvända familjen i församlingen. Min kamrat och jag framförde ett speciellt musiknummer: ”Var när mig varje stund.”
Så småningom avslutade jag min mission och återvände hem. Efter ett år på college återvände jag till Korea för en praktikplats, och varje helg såg jag till att besöka alla de speciella vänner och familjer som jag hade träffat som missionär. Efter några veckor tog jag mig till Balsan och träffade den här speciella familjen. När jag kom hem till dem märkte jag att någon fattades – deras son. Med tårar i ögonen berättade Pak Mi-Jung nyheten för mig: Deras sons cancer hade kommit tillbaka, och fjorton år gammal hade han förlorat kampen.
När jag försökte beklaga sorgen och hantera smärtan jag själv kände försäkrade Kong Kuk-Won mig att allt skulle bli bra. De älskade evangeliet, gick i kyrkan trofast och såg fram emot dagen när familjen kunde beseglas för all evighet i templet i Seoul. Trots sorgen de kände visste familjen att de skulle få se Kong Sung-Gyun och förenas igen. Pak Mi-Jung sa också att hon sjöng psalmer varje dag och det hjälpte henne att få styrka att klara situationen och att känna den frid som Anden ger.
När jag lämnade deras hem den kvällen tänkte jag på orden i Pak Mir-Jungs favoritpsalm. Jag är tacksam för att vår himmelske Fader välsignade familjen med frid efter Kong Sung-Gyuns bortgång, och jag är särskilt tacksam för Andens roll i Pak Mi-Jungs omvändelse, vilket kvalificerade familjen för templets eviga välsignelser.