En ren gudstjänst

Äldste W. Christopher Waddell

i de sjuttios kvorum

Osjälviskt tjänande – att glömma oss själva, avhjälpa andras behov och ägna vårt liv åt att tjäna dem – har alltid varit sådant som kännetecknar Jesu Kristi lärjungar.

I Matteus kapitel 11 lärde Frälsaren oss något viktigt genom det han inte sa som svar på en fråga som Johannes Döparen ställde:

”Johannes fick i fängelset höra talas om Kristi gärningar. Han sände då bud med sina lärjungar

och frågade honom: ’Är du den som skulle komma, eller skall vi vänta på någon annan?’

Jesus svarade dem: ’Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:

Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap’” (Matt. 11:2–5).

I stället för att ge en kort doktrinär förklaring för att visa att han verkligen var ”den som skulle komma”, svarade Frälsaren med att förklara vad han gjorde – hans exempel på tjänande.

Under generalkonferensen i april 2014 påmindes vi av äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum: ”Vi tjänar vår Fader i himlen bäst genom rättfärdigt inflytande och genom att tjäna andra. Det största föredöme som någonsin vandrat på jorden är vår Frälsare Jesus Kristus.”¹

Osjälviskt tjänande – att glömma oss själva, avhjälpa andras behov och ägna vårt liv åt att tjäna dem – har alltid varit sådant som kännetecknar Jesu Kristi lärjungar. Som kung Benjamin sa över hundra år före Frälsarens födelse: ”När ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst” (Mosiah 2:17).

Jakob påminner oss om att en viktig aspekt av ”en ren gudstjänst” är när vi ”tar [oss] an föräldralösa barn och änkor i deras nöd” (Jak. 1:27). ”En ren gudstjänst” är mer än ett uttalande om tro. Det är en demonstration av tro.

Älska dina medresenärer

I mitten av juli 1984, bara några veckor efter att min hustru Carol och jag hade gift oss i templet i Los Angeles, gav vi oss av till Utah där jag skulle påbörja min yrkesbana och Carol skulle avsluta sin collegeutbildning. Vi körde i varsin bil. I de båda bilarna transporterade vi allt vi ägde.

Omkring halvvägs till vår destination körde Carol upp bredvid min bil och började gestikulera. Det här var före mobiler, smartphones, sms och Twitter. När jag såg hennes ansiktsuttryck genom bilfönstret förstod jag att hon inte mådde bra. Hon fick mig att förstå att hon kunde fortsätta köra, men jag var orolig för min nya brud.

När vi närmade oss det lilla samhället Beaver i Utah körde hon åter upp bredvid mig och jag såg att hon behövde stanna. Hon var dålig och kunde inte fortsätta. Vi hade två bilar fulla av kläder och bröllopspresenter, men tyvärr hade vi dåligt med pengar. Ett hotellrum fick inte plats i budgeten. Jag var osäker på vad jag skulle göra.

Ingen av oss hade varit i Beaver tidigare, och utan att riktigt veta vad jag letade efter körde vi runt i några minuter tills jag såg en park. Vi körde in på parkeringsplatsen och hittade ett träd som gav lite skugga där jag lade ut en filt så att Carol kunde vila.

Några minuter senare körde en annan bil in på den nästan tomma parkeringsplatsen och parkerade bredvid våra två bilar. En kvinna som såg ut att vara i våra mödrars ålder klev ur bilen och frågade om något var på tok och om hon kunde hjälpa till. Hon sa att hon hade lagt märke till oss när hon körde förbi och kände att hon skulle stanna. När vi förklarade vår situation för henne bad hon oss genast att följa med henne hem där vi kunde vila så länge som vi behövde.

Snart befann vi oss på en bekväm säng i ett svalt sovrum i källaren i hennes hus. När vi precis hade slagit oss till ro sa den här underbara systern att hon hade några ärenden att uträtta och att vi skulle bli lämnade ensamma i några timmar. Hon sa att om vi var hungriga så fick vi äta vad vi kunde hitta i köket, och att om vi åkte därifrån innan hon kom tillbaka så skulle vi stänga ytterdörren.

När Carol hade fått lite välbehövlig sömn kände hon sig bättre och vi fortsatte vår färd utan att stanna till i köket. När vi åkte hade den vänliga kvinnan inte kommit tillbaka. Tråkigt nog skrev vi inte ner adressen och har aldrig tackat vår barmhärtiga samarit ordentligt, som stannade till längs vägen och öppnade sitt hem för främlingar i nöd.

När jag tänker på den upplevelsen kommer jag att tänka på orden från president Thomas S. Monson, som förkroppsligar Frälsarens uppmaning att gå och göra som han (se Luk. 10:37): ”Vi kan inte älska Gud uppriktigt om vi inte älskar våra medresenärer på jordelivets färd.”²

När vi möter ”medresenärer” – på vägen eller hemma, på lekplatsen eller i skolan, på jobbet eller i kyrkan – blir vi mer lika Frälsaren när vi söker, ser och handlar, och tjänar längs vägen.

Sök

Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum sa:

”Vi kan naturligtvis inte, som vår älskade Frälsare gjorde, sona människosläktets synder! Inte heller kan vi uthärda alla dödlighetens sjukdomar, svagheter och våndor! (se Alma 7:11–12).

Men i mindre skala kan vi, liksom Jesus sagt åt oss, i sanning sträva efter att bli ’sådana som [han] är’ (3 Nephi 27:27).”³

När vi strävar efter att bli sådana som han är, med en uppriktig önskan att välsigna ”våra medresenärer”, får vi möjligheter att glömma oss själva och lyfta andra. De här tillfällena kan ofta vara obekväma och pröva vår sanna önskan att bli mer lik Mästaren, vars största tjänande av allt, hans oändliga försoning, var allt annat än bekvämt. ”Dock”, säger han, ”ära vare Fadern, och jag drack och fullbordade mina förberedelser för människobarnen” (L&F 19:19).

När vi uppriktigt strävar efter att bli mer lika Frälsaren kan vi se sådant som vi annars inte skulle se. Vår barmhärtiga samarit levde tillräckligt nära Anden för att följa en maning och närma sig en främling i nöd.

Se

Att se med andliga ögon är att se saker som de verkligen är och att känna igen behov som vi kanske inte hade lagt märke till annars. I liknelsen om fåren och getterna hade varken de som var ”välsignade” eller de som var ”förbannade” känt igen Frälsaren i de personer som var hungriga, törstiga, nakna eller i fängelse. De reagerade på sin belöning genom att fråga: ”När såg vi dig?” (Se Matt. 25:34–44).

Bara de som hade sett med andliga ögon förstod behovet, handlade och välsignade de lidande. Vår barmhärtiga samarit förstod behovet eftersom hon såg med andliga ögon.

Handla

Vi kan se behov omkring oss men känna oss för otillräckliga för att göra något och anta att det vi har att erbjuda inte räcker. När vi försöker bli som Herren är och när vi ser behov hos våra medresenärer genom andliga ögon, måste vi lita på att han kan verka genom oss, och sedan måste vi handla.

När Petrus och Johannes skulle gå in i templet såg de en man ”som hade varit lam från födelsen” som bad dem om en gåva (se Apg. 3:1–3). Petrus svar är ett exempel och en inbjudan till var och en av oss:

”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!

Och han tog honom i högra handen och reste honom upp” (Apg. 3:6–7).

Vi kan agera genom att ge av vår tid och våra talanger, ett vänligt ord, eller en stark rygg. När vi söker och ser, hamnar vi i omständigheter och situationer där vi kan handla och välsigna. Vår barmhärtiga samarit handlade. Hon tog med oss hem och erbjöd oss det hon hade. Hon sa egentligen: ”Vad jag har, det ger jag er.” Det var precis vad vi behövde.

President Monson har undervisat om samma principer:

”Var och en av oss, på vår resa genom dödligheten, färdas på sin egen väg till Jeriko. Vad kommer att hända dig? Vad kommer att hända mig? Kommer jag att misslyckas med att lägga märke till den som har fallit i rövarens händer och behöver min hjälp? Hur är det med dig?

Kommer jag att vara en som ser den sårade och hör hans vädjan och som ändå väjer undan för honom? Kommer du att handla så?

Eller kommer jag att vara någon som ser, hör, som stannar, som hjälper? Kommer du att vara en sådan?

Jesus gav oss ett motto. ’Gå du och gör som han.’ När vi följer denna uppmaning öppnas det för vår eviga syn ett glädjens perspektiv som sällan uppnås och aldrig överträffas.”⁴

När vi blir mer lika Frälsaren genom att söka, se och agera, lär vi känna sanningen i kung Benjamins ord: ”När ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst” (Mosiah 2:17).