Anden viskade det till mig
Christina Albrecht Earhart, Washington, USA
Illustrationer Bradley H. Clark
Hörni killar! Kom tillbaka!” ropade en upprörd röst.
Jag vände mig om och såg två pojkar på omkring fem och sju år som sprang genom parkeringsplatsen med tårar strömmande nerför kinderna. Försäljaren såg bekymrad ut när han ropade på dem.
När jag vände tillbaka till bilen viskade Anden: ”Du kan hjälpa till här.” Det var en tyst viskning men så tydlig att jag efter ett ögonblick sprang genom parkeringsplatsen mot pojkarna.
Jag hittade den äldste pojken som stod vid en brun minibuss. Jag gick fram och satt mig på knä bredvid honom.
”Hej. Jag heter Christina. Hur är det?”
När han hörde mina ord grät han ännu mer och gömde ansiktet i armen. Försäljaren och den andra pojken kom fram till oss.
”Jag tror att de bara pratar franska”, sa försäljaren. ”De sprang vilsna genom affären.”
Jag upprepade min presentation för barnen på franska. Franska var mitt modersmål, men jag hade inte pratat franska sedan jag som liten adopterades av engelsktalande familj. I vanliga fall är min franska dålig. Men just då var den varken klumpig eller uppstyltad. Orden var tydliga i mitt sinne och min röst när jag tröstade pojkarna.
Mellan snyftningarna förklarade den äldre pojken i en ström av ord att han och hans bror inte kunde hitta föräldrarna någonstans i affären och hade sprungit ut för att leta efter dem. Medan jag lyssnade blev jag vagt medveten om hur märkligt det var att jag inte bara pratade ledigt på franska utan också lätt kunde förstå och trösta två rädda barn.
”De har tappat bort sina föräldrar och vill vänta på dem här vid deras bil”, sa jag till försäljaren. Den yngre pojken sa vad föräldrarna hette och jag berättade det för försäljaren så att han kunde efterlysa dem. Några minuter senare såg den lille pojken sin pappa komma ut ur affären och sprang iväg för att möta honom.
När jag följde efter pojken till hans pappa upptäckte jag att jag inte längre ens kunde säga hej då på franska. Jag försökte förgäves säga något som pojkarna kunde förstå, men kunde inte säga mer än några enstaka slumpmässiga ord. Till slut gick jag tillbaka till engelska och sa till pojken: ”Hej då. Det var trevligt att träffas.”
När jag lämnade pojkarna med deras föräldrar var jag fylld av tacksamhet. Min himmelske Fader hade verkat genom mig för att trösta två av sina små. Det gjorde mig ödmjuk att Herren kunde förstora min begränsade förmåga för att uppfylla sina syften. Jag var tacksam över att se vad som kan hända när vi vid kallas att överlämna oss åt honom, även under de mest osannolika omständigheter.