Det är ingen synd att vara svag
Författaren bor i Utah, USA.
Begränsningar och otillräcklighet är inga synder och hindrar oss inte från att vara rena och värdiga Anden.
Är jag verkligen värdig att komma in i Guds hus? Hur kan jag vara det om jag inte är fullkomlig?”
”Kan Gud verkligen göra min svaghet till en styrka? Jag har fastat och bett i dagar om att bli fri från ett problem, men inget verkar förändras.”
”På missionsfältet följde jag evangeliet mer fullkomligt än under någon annan tid i livet, men jag har aldrig tidigare varit så medveten om mina begränsningar. Varför mådde jag ibland så dåligt när jag gjorde så mycket gott?”
När vi begrundar sådana frågor är det viktigt att förstå att synd oundvikligen leder oss bort från Gud, men svagheter kan ironiskt nog leda oss till honom.
Foto iStock/Thinkstock
Att göra skillnad på synd och svaghet
Vi tänker vanligtvis på synd och svaghet som svarta märken av olika storlek på våra själar, olika grader av överträdelse. Men skrifterna antyder att synd och svaghet är helt åtskilda, kräver olika botemedel och har potential att ge olika resultat.
De flesta av oss är mer bekanta med synd än vi vill erkänna, men låt oss ta en titt: Synd är ett val att gå emot Guds bud eller göra uppror mot Kristi ljus inom oss. Synd är ett val att lita mer på Satan än på Gud, att sätta oss i fiendskap mot Gud. Till skillnad mot oss var Jesus Kristus helt utan synd och kunde sona våra synder. När vi uppriktigt omvänder oss – vilket innebär att vi förändrar vårt sinne, hjärta och beteende, ber om förlåtelse och erkänner vår synd, gottgör synden när så är möjligt och inte upprepar synden i framtiden – får vi tillgång till Jesu Kristi försoning, blir förlåtna av Gud och blir rena igen.
Att bli ren är av yttersta vikt eftersom inget orent kan vistas i Guds närhet. Men om vårt enda mål är att bli så oskyldiga som vi var när vi lämnade Guds närhet så hade det varit bättre om vi hade legat kvar och gonat oss i våra spjälsängar hela livet. Nej, vi kom till jorden för att av erfarenhet lära oss skilja mellan gott och ont, tillväxa i visdom och färdigheter, följa värderingar som är viktiga för oss och anta gudomliga egenskaper – en utveckling vi inte kan få i den trygga barnkorgen.
Mänsklig svaghet har en viktig roll i jordelivets väsentliga ändamål. När Moroni oroade sig för att hans svaghet i fråga om att skriva skulle få icke-judarna att håna heliga ting, lugnade Herren honom med följande ord:
”Och om människorna kommer till mig skall jag visa dem deras svaghet … Jag ger människorna svaghet för att de skall kunna bli ödmjuka, och min nåd är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig inför mig. Ty om de ödmjukar sig inför mig och har tro på mig, då skall jag göra så att det svaga blir starkt för dem” (Ether 12:27; se också 1 Kor. 15:42–44; 2 Kor. 12:7–10; 2 Nephi 3:21 och Jakob 4:7).
Innebörden av det här välkända skriftstället är djupgående och inbjuder oss att skilja mellan synd (som uppmuntras av Satan) och svaghet (som här beskrivs som ett tillstånd som Gud ”ger” oss).
Vi kan beskriva svaghet som den begränsning av visdom, kraft och helighet som är en del av att vara människa. Som dödliga föds vi hjälplösa och beroende, med olika fysiska defekter och förutsättningar. Vi fostras och omges av andra svaga personer, och deras undervisning, exempel och behandling av oss är ofullkomlig och ibland skadlig. I vårt svaga, dödliga tillstånd lider vi av fysiska och känslomässiga sjukdomar, hunger och trötthet. Vi upplever mänskliga känslor som ilska, sorg och rädsla. Vi brister i visdom, färdigheter, uthållighet och styrka. Och vi utsätts för frestelser av många slag.
Jesus Kristus var utan synd, men delade till fullo våra dödliga svagheter (se 2 Kor. 13:4). Han föddes som ett hjälplöst barn i en dödlig kropp och fostrades av ofullkomliga vårdnadshavare. Han fick lära sig gå, prata, arbeta och samsas med andra. Han blev hungrig och trött, hade mänskliga känslor och kunde bli sjuk, lida, blöda och dö. Han ”blev frestad i allt liksom vi, men [var] utan synd”. Han underkastade sig dödligheten så att han kunde ”ha medlidande med våra svagheter” och hjälpa oss i våra sjukdomar eller svagheter (Hebr. 4:15; se också Alma 7:11–12).
Vi kan inte bara omvända oss från att vara svaga. Inte heller gör svagheten i sig oss orena. Vi kan inte växa andligt om vi inte förkastar synden, men vi växer heller inte andligt om vi inte accepterar vårt mänskliga svaga tillstånd, bemöter det med ödmjukhet och tro, och genom våra svagheter lär oss att lita på Gud. När Moroni grämde sig över sin svaghet i att skriva sa inte Gud att han skulle omvända sig. I stället uppmanade Gud honom att vara ödmjuk och ha tro på Kristus. När vi är ödmjuka och trofasta ger Gud oss nåd – inte förlåtelse – som botemedel mot svaghet. I Handledning för skriftstudier står det att nåd är en kraft från Gud som gör det möjligt för oss att åstadkomma sådant som vi inte klarar av själva (se Handledning för skriftstudier, ”Nåden”) – det rätta gudomliga botemedlet genom vilket han kan ”göra så att det svaga blir starkt”.
Utöva ödmjukhet och tro
Från unga år får vi i kyrkan lära oss omvändelsens väsentliga steg, men hur stärker vi vår ödmjukhet och tro? Tänk på följande:
-
Begrunda och be. Eftersom vi är svaga kanske vi inte förstår om det handlar om synd (som kräver en omedelbar och genomgripande förändring av sinne, hjärta och beteende) eller om svaghet (som kräver ödmjuka, ihärdiga ansträngningar, lärdom och förbättring). Hur vi ser på det här kan bero på vår uppfostran och mognad. Det kan också finnas lite av både synd och svaghet i en handling. Att säga att synd egentligen är svaghet leder till rättfärdigande i stället för omvändelse. Att säga att en svaghet är en synd kan leda till skamkänslor, beskyllning, förtvivlan och uppgivenhet i fråga om Guds löften. Begrundan och bön hjälper oss att se skillnaden.
-
Prioritera. Eftersom vi är svaga kan vi inte åstadkomma alla nödvändiga förändringar på en gång. När vi ödmjukt och trofast bemöter vår mänskliga svaghet, några aspekter åt gången, kan vi gradvis minska okunnighet, göra bra mönster till vanor, öka vår fysiska och känslomässiga hälsa och kraft, och få större tillit till Herren. Gud kan hjälpa oss veta var vi ska börja.
-
Planera. Eftersom vi är svaga krävs det mer än en rättfärdig önskan och stor självdisciplin för att bli starkare. Vi behöver också planera, lära oss av misstag, utveckla effektivare strategier, omarbeta våra planer och försöka igen. Vi behöver hjälp från skrifterna, relevanta böcker och andra personer. Vi börjar i liten skala, gläds åt framsteg och tar risker (fastän de får oss att känna oss sårbara och svaga). Vi behöver stöd för att göra bra val också när vi är trötta eller missmodiga, och planer för att komma på rätt kurs när vi har hamnat fel.
-
Utöva tålamod. Eftersom vi är svaga kan förändringar ta tid. Vi kan inte bara förkasta vår svaghet som vi förkastar synd. Ödmjuka lärjungar gör villigt det som krävs, lär sig att återhämta sig och ger inte upp. Ödmjukhet hjälper oss att ha tålamod med oss själva och med andra som också är svaga. Tålamod är ett bevis på vår tro på Herren, tacksamhet för hans förtroende för oss och tillit till hans löften.
Också när vi uppriktigt omvänder oss från våra synder, får förlåtelse och blir rena igen, förblir vi svaga. Vi är ändå underkastade sjukdomar, känslor, okunnighet, förutsättningar, trötthet och frestelser. Men begränsningar och otillräcklighet är inga synder och hindrar oss inte från att vara rena och värdiga Anden.
Svaghet till styrka
Foto iStock/Thinkstock
Satan är ivrig att använda vår svaghet för att locka oss till synd, medan Gud använder den mänskliga svagheten till att undervisa, stärka och välsigna oss. Men tvärtemot vad vi kanske förväntar oss eller hoppas på, gör inte Gud alltid ”så att det svaga blir starkt” för oss genom att ta bort vår svaghet. När aposteln Paulus upprepade gånger bad Gud om att ta bort en ”törntagg i köttet” som Satan använde till att plåga honom med, sa Gud till Paulus: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet” (2 Kor. 12:7, 9).
Det finns många sätt för Herren att ”göra så att det svaga blir starkt”. Han kan ta bort svagheten genom det dramatiska botemedlet vi hoppas på, men enligt min erfarenhet är det ganska sällsynt. Jag ser till exempel inget bevis på att Gud tog bort Moronis svaghet i att skriva efter den välkända versen i Ether 12. Gud kan också göra så att det svaga blir starkt genom att hjälpa oss arbeta runt våra svagheter, få ett lämpligt mått av humor eller perspektiv på dem, och gradvis förbättra dem med tiden. Dessutom är starka sidor och svagheter ofta besläktade (som styrkan att vara ihärdig och svagheten att vara tjurskallig), och vi kan lära oss att värdesätta styrkan och mildra svagheten som hör ihop med den.
Det finns ännu ett, mycket mer kraftfullt sätt för Gud att göra så att det svaga blir starkt för oss. Herren säger till Moroni i Ether 12:37: ”Eftersom du har insett din svaghet skall du göras så stark att du kan inta den plats som jag berett åt dig i min Faders boningar.”
Här erbjuder Gud sig inte att förändra Moronis svaghet utan att förändra Moroni. Genom att bemöta den utmaning som mänsklig svaghet är, kan Moroni – och vi – lära oss om kärlek, medkänsla, ödmjukhet, tålamod, nåd, långmodighet, visdom, styrka, förlåtelse, återhämtningsförmåga, tacksamhet, kreativitet och en mängd andra dygder som gör oss mer lika vår Fader i himlen. Det är just de här egenskaperna som vi kom till jorden för att finslipa, de kristuslika egenskaper som förbereder oss för boningarna därovan.
Ingenstans är Guds kärlek, visdom och återlösande kraft mer tydlig än i hans förmåga att vända vår kamp med mänsklig svaghet till ovärderliga gudomliga dygder och starka sidor som gör oss mer lika honom.