Allt är väl

President Dieter F. Uchtdorf

andre rådgivare i första presidentskapet

One oil painting. Depiction of the pioneer trek in a positive happy manner. "The prairies covered with lush grass and (many varieties of wildflowers) offered vistas of dramatic beauty." A woman dressed in pink dress with white waist apron holing a basket of multicolored flowers. She stands in a lush landscape, in the background a covered wagon is pulled by two oxen. A figure dressed in blue rides in the wagon.

När jag reflekterar över vårt pionjärarv är psalmen ”Kom, kom Guds folk” (Psalmer, nr 19) något av det mest berörande jag kommer att tänka på. De som företog den långa resan till Saltsjödalen sjöng ofta den här psalmen under vandringen.

Jag är väl medveten om att allt inte var väl med dessa heliga. De drabbades av sjukdomar, hetta, trötthet, köld, rädsla, hunger, smärta, tvivel, ja, till och med döden.

Men trots att de hade all anledning att ropa ”allt är inte väl”, hade de en inställning som vi måste beundra i dag. De såg bortom sina problem, mot eviga välsignelser. De var tacksamma i sina omständigheter. Trots bevis på motsatsen sjöng de med all sin själs övertygelse: ”Allt är väl!”

Våra lovord till pionjärerna är tomma om de inte skapar en inre eftertanke. Jag vill ta upp några av deras egenskaper som inspirerar mig när jag begrundar deras uppoffringar och beslutsamhet.

Medkänsla

Pionjärerna brydde sig om varandra oberoende av social, ekonomisk eller politisk bakgrund. Också när det försenade dem, var besvärligt eller innebar personliga uppoffringar och arbete hjälpte de varandra.

I vår målinriktade och själviska värld kan mål för enskilda eller grupper ges företräde framför att ta hand om andra eller stärka Guds rike. I dagens samhälle kan det tyckas som om vi mäter vårt värde efter de ideologiska mål vi uppnår.

Det kan vara utmärkt att sätta upp och uppnå mål. Men när målen uppnås till priset av att åsidosätta, ignorera eller skada andra, kan framgången bli för dyrköpt.

Pionjärerna vakade över människorna i sitt kompani, men de tänkte också på dem som kom efter och sådde grödor för dessa vagntåg.

De visste vilken styrka släkt och vänner kunde ge. Och eftersom de litade till varandra blev de starka. Vänner blev familjemedlemmar.

Pionjärerna är en bra påminnelse om varför vi måste motstå frestelsen att isolera oss och i stället sträcka oss ut och hjälpa varandra och visa varandra medkänsla och kärlek.

Arbete

”Kom, kom Guds folk, ej kamp och möda räds.”

Den här frasen blev som en nationalsång för de trötta vandrarna. Det är svårt att föreställa sig hur hårt de här enastående själarna arbetade. Vandringen i sig var för dem något av det lättaste. De måste alla samarbeta för att skaffa mat, reparera vagnar, ta hand om djur, hjälpa sjuka och svaga, söka efter och hämta vatten, samt skydda sig mot elementens överhängande faror och vildmarkens många hot.

De vaknade varje morgon med tydligt fastställda avsikter och mål som alla förstod: att tjäna Gud och medmänniskan och att nå fram till Saltsjödalen. De här avsikterna och målen var tydliga för dem varje dag. De visste vad de behövde göra och att varje dags framsteg var viktiga.

I vår tid – när så mycket av det vi vill ha är lättillgängligt – är det frestande att gå åt sidan eller ge upp när vägen framför oss blir lite gropig eller när uppförsbacken blir brantare. Vid sådana tillfällen kan det vara inspirerande att tänka på de män, kvinnor och barn som inte tillät sjukdomar, svårigheter, smärta, eller ens döden att hindra dem från att fortsätta på den väg de valt.

Pionjärerna lärde sig att hårt arbete fördjupade och stärkte kropp, sinne och ande; förstorade deras insikt om deras gudomliga natur och ökade deras medkänsla för andra. Den här vanan formade deras själar och blev till välsignelse för dem långt efter att deras färd över slätterna och bergen var avslutad.

Optimism

När pionjärerna sjöng gav de uttryck för en tredje lärdom: ”Blott med fröjd framåt drag!”

Det är en av vår tids stora paradoxer att vi har välsignats med så mycket och ändå kan vara så olyckliga. Välståndets och teknikens under överväldigar oss och matar oss med säkerhet, underhållning, omedelbar tillfredsställelse och bekvämlighet. Och ändå ser vi så många olyckliga människor omkring oss.

Pionjärerna, som offrade så mycket, fick vara utan och hungra efter de mest grundläggande förnödenheterna för överlevnad. De insåg att lycka inte kommer genom tur eller av en slump. Den kommer definitivt inte av att man får alla sina önskningar uppfyllda. Lycka kommer inte av yttre omständigheter. Den kommer inifrån – oavsett vad som händer omkring oss.

Pionjärerna visste det, och i den andan fann de glädje i varje omständighet och i varje prövning – även i de prövningar som plågade deras själars innersta väsen.

Prövningar

Ibland ser vi tillbaka på vad pionjärerna utstod och säger lättade: ”Tack och lov att jag inte levde på den tiden.” Men jag undrar om inte dessa modiga pionjärer kanske hade sagt samma sak om de hade kunnat se vår tid.

Fastän tiderna och omständigheterna har förändrats, har principerna för att möta prövningar och framgångsrikt leva tillsammans som medkännande och blomstrande gemenskap under Gud inte förändrats.

Av pionjärerna kan vi lära oss att ha tro och lita på Gud. Vi kan lära oss att ha medkänsla med andra. Vi kan lära oss att arbete och flit välsignar oss, inte bara timligt utan också andligt. Vi kan lära oss att glädje är något vi har tillgång till oavsett våra omständigheter.

Det bästa sättet att hedra och visa tacksamhet för pionjärerna är att i våra egna liv vara trogna Guds bud, visa medkänsla och kärlek till våra medmänniskor och tillämpa fliten, optimismen och glädjen som pionjärerna visade så väl i sina liv.

När vi gör det kan vi nå bortom tidens decennier, ta dessa ädla pionjärers händer i våra och sjunga med dem: ”Allt är väl! Allt är väl!”

Pionjären, av Robert T. Barrett, med tillstånd av kyrkans historiska museum