Mammas bröllopsklänning
Angélica Flores Algaba, Querétaro, Mexiko
Jag var liten när jag första gången såg mammas bröllopsklänning. Den låg noggrant inpackad i en ask och jag minns att mamma försiktigt packade upp den så att jag skulle få se den. Den var så vacker! Jag ville så gärna ha den klänningen på mig när det var min bröllopsdag.
Mamma lade försiktigt tillbaka den och lovade att låna mig den i framtiden. Hon sa att klänningen hade varit en speciell gåva från min pappa. Hon såg så förälskad och vacker ut på bröllopsfotona. Mina föräldrar, som inte tillhörde kyrkan, var underbara människor.
Jag fick höra talas om kyrkan när jag träffade den man som jag sedan gifte mig med. Det mötet var ovanligt, för trots att han inte var aktiv i kyrkan så ledde det till att han berättade om den första synen. Jag tyckte att det var en anmärkningsvärd berättelse, men jag trodde inte riktigt på den.
När vi hade dejtat i 16 månader besannades min dröm när jag tog på mig mammas bröllopsklänning med det långa släpet och gick nerför kyrkogången mot min fästman. Jag var också mycket förälskad. Många sa att jag såg precis ut som min mamma när hon gifte sig.
Åren gick och vi fick två söner. När min man försökte komma tillbaka till kyrkan, hindrade jag honom. Fastän jag inte var aktiv i min kyrka från barndomen, hade jag svårt att acceptera en annan kyrka.
Det förändrades äntligen efter 19 års äktenskap. Min make blev aktiv i kyrkan och några veckor senare började jag gå dit med honom. Mitt vittnesbörd växte snabbt och jag blev döpt och konfirmerad. En kort tid därefter var min högsta önskan att förbereda mig för att beseglas till min man i templet.
När den glada dagen kom när vi skulle beseglas, hade jag mammas vita klänning på mig igen. En vän i kyrkan hade sytt om den lite så att jag kunde ha den på mig i templet. Jag har haft den på mig där alltsedan dess.
När pappa hade gått bort och mamma var i livets slutskede, var hon ändå inte redo att acceptera den återställda kyrkan. Men jag berättade mycket om den underbara återställelsen. Jag sa också att när hon gick igenom slöjan så skulle hon få höra budskapet om det sanna evangeliet. Jag lovade henne att jag efter ett år skulle ta på mig vår klänning å hennes vägnar så att hon kunde ta emot templets förrättningar och beseglas till pappa. Och det gjorde jag.
Klänningen är gammal nu, och jag vet att jag måste pensionera den en dag. Till den dagen kommer ska jag fortsätta använda den med kärlek – till min man, till mamma och pappa, till släktingarna jag har utfört arbete för i templet, till det sanna evangeliet, till mina heliga förbund och till min himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus.