Åtta små kycklingbitar
Abigail Almeria, Cebu, Filippinerna
Min make var tillfälligt arbetslös och det var svårt att få allt att gå ihop för en familj med fem växande barn. Dagen före utsändningen av generalkonferensen i oktober 2013 tittade vi över vårt matförråd och beslöt oss för att laga en enkel lunch bestående av stekt kyckling och ris under uppehållet mellan konferenssessionerna.
Söndagen kom och vi var redo. Resten av släkten – mina föräldrar och mina systrar och deras familjer – träffades i stavscentret en halvtimme innan utsändningen började.
Vilken glädje och välsignelse det var att höra profeter, siare och uppenbarare ge budskap som var särskilt ämnade för vår generation. När jag lyssnade på råden och njöt av den underbara anda av frid och kärlek jag kände från min himmelske Fader, fick jag en försäkran om att allt skulle ordna sig, att min familjs andliga och timliga behov skulle lösas, och att om jag fortsatte att utöva tro och låta min Frälsare styra, skulle vi befrias från fattigdomens grepp och andra svårigheter.
Medan jag njöt av sabbatsdagens anda hade jag glömt lunchen. Först när pausen mellan sessionerna kom insåg jag att vi skulle bli sjutton stycken. Nio vuxna och åtta barn skulle dela vår knapphändiga måltid bestående av åtta små kycklingbitar och en tallrik ris, förutom en skål pasta som en av mina systrar hade med sig.
Åttaårige Henry bad en bön där han tackade för maten, bad Herren välsigna den och bad om att alla som åt skulle bli mätta. Sedan delade jag varje kycklingbit i mindre bitar och delade ut dem till barnen, medan min syster lade pasta och ris på deras tallrikar. Jag kunde inte låta bli att gråta när jag insåg att vi hade tillräckligt för en liten portion till alla, plus ytterligare en portion, efter att alla kycklingbitarna, pastan och riset hade delats mellan oss. Sedan åt vi allihop – och blev mätta.
Jag sa till mina föräldrar och min man att jag nu visste med säkerhet att Frälsaren verkligen hade delat på fem bröd och två fiskar och mättat en stor folkskara på ”fem tusen män, förutom kvinnor och barn” (se Matt. 14:14–21). Vissa kritiker och icketroende hävdar att underverket var en metafor, överdrivet eller omöjligt. Men för min familj och mig är berättelsen sann.
Vår himmelske Fader hade hört ett trofast barns bön där han tackade och bad om välsignelsen att alla som åt skulle bli mätta och få näring.
När vi återvände till salen för generalkonferensen jublade jag i mitt hjärta. Det kändes som om jag var där bland människorna som Jesus hade mättat och längtade efter att få lära av honom som lovar att om vi lyssnar och lyder så behöver vi aldrig hungra eller törsta (se Joh. 6:35).
Vi satte oss tyst på våra platser tillsammans med våra barn i kapellet och gjorde oss redo att lyssna på vår himmelske Faders utvalda tjänare. Det var en händelse som vi alltid ska komma ihåg.