Mormons boks framkomst
Det här är den andra av två artiklar om profeten Joseph Smith. Den första artikeln, ”Vägen till Palmyra”, finns i juninumret 2015 av Liahona.
Liksom Joseph Smith behöver varken du eller jag leva ett fullkomligt liv för att vara kraftfulla verktyg i Guds händer.
Fotografi av Joseph Smiths hem och omgivningarna i Harmony, Pennsylvania, George Edward Andersen
Joseph Smiths väg till Palmyra var beströdd med svårigheter och sorg och prövningar. Det var också hans arbete med att föra fram Mormons bok – en process som vid ett tillfälle föranledde hans allra djupaste förtvivlan.
På kvällen den 21 september 1823 var Joseph rastlös. Det hade gått tre år sedan den stora synen när han såg Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus ansikte mot ansikte som svar på sin innerliga vädjan om att få veta vilken kyrka som var den rätta. Sedan den dagen hade han ”ofta [begått] många dåraktiga fel och [visat] prov på ungdomens svagheter och den mänskliga naturens svaga sidor” (Joseph Smith – Historien 1:28).
Medveten om dessa tillkortakommanden vädjade den 17-årige Joseph om ”förlåtelse för alla [sina] synder och dårskaper” (Joseph Smith – Historien 1:29). Som svar visade sig en ängel vid sängen, berättar Joseph, ”och han sade att Herren hade förlåtit mig för mina synder.”1
Ängeln, som kallade sig Moroni, sa till Joseph att boken var ”skriven på guldplåtar”, att den innehöll ”det eviga evangeliets fullhet” och att den hade grävts ner i en kulle nära hans hem i Palmyra, New York. Med boken ”fanns två stenar i silverbågar – och dessa stenar, fästa vid en bröstplåt, utgjorde det som kallas urim och tummim”, som ”Gud hade berett … i avsikt att boken skulle kunna översättas” (Joseph Smith – Historien 1:34, 35).
Två gånger till besökte Moroni den alltmer förundrade unge mannen och upprepade noga allt han hade sagt tidigare. Varje gång tillfogade han en varning ”och sade att Satan skulle försöka fresta mig (till följd av min fars familjs små omständigheter) att ta plåtarna i avsikt att bli rik. Detta förbjöd han mig och sade att jag inte fick ha något annat för ögonen då jag hämtade plåtarna än att förhärliga Gud, och inte fick påverkas av något annat motiv än att bygga upp hans rike. I annat fall kunde jag inte få dem” (Joseph Smith – Historien 1:46).
När Joseph var på väg hem för att vila från jordbruksarbetet besökte Moroni honom en fjärde gång
Joseph Smith får besök av Moroni på fältet, av Gary E. Smith
Dagen därpå var Joseph utmattad efter nattens upplevelser. Hans far lät honom gå hem från jordbruksarbetet, och när Joseph var på väg hem för att vila besökte Moroni honom en fjärde gång. Ängeln uppmanade Joseph att gå till sin far och berätta för honom om synen, vilket Joseph gjorde. Sedan gick han till kullen som låg i närheten (se Joseph Smith – Historien 1:49–50).
När Joseph var framme vid kullen bände han upp en nedgrävd stenkista i vilken plåtarna låg, och sträckte ner händerna för att ta dem. När han gjorde det kastades han tillbaka av en stark chock som berövade honom hans styrka. När han ropade och frågade varför han inte kunde få plåtarna, sa Moroni till honom: ”Därför att du inte har hållit Herrens bud.”2
Trots ängelns uttryckliga varning tänkte Joseph på att plåtarna skulle kunna lösa familjens ekonomiska problem.3 Därför fastställde Moroni en väntetid på fyra år så att Joseph kunde mogna och förbereda sitt hjärta och sinne för att ta emot kallelsen med de rena avsikter som krävs för ett sådant heligt verk.
Hinder för översättningen
Fyra år senare var Joseph äntligen redo. Men hindren för att översätta plåtarna var enorma. Som nygift måste Joseph arbeta för att försörja Emma och sig själv, förutom släktingar som fortfarande var mycket beroende av hans bidrag. Kanske ännu mer distraherande var att Joseph ställdes inför ett omfattande motstånd och en girighet från allmänheten som hotade att avslöja plåtarna och ta dem ifrån honom.
När en pöbelhop från Palmyra begärde att Joseph skulle visa plåtarna för dem eller bli insmord med tjära och fjäder, insåg han att han var tvungen att ge sig av.4 Så i slutet av 1827 lade Joseph plåtarna i en tunna med bönor, packade ihop några tillhörigheter, lånade 50 dollar av sin vän och en av de första troende, Martin Harris, och tog sin gravida hustru 16 mil söderut till Harmony i Pennsylvania, där de skulle bo hos Emmas föräldrar. Han hoppades att förändringen skulle mildra det dagliga arbetet och befria dem från den girighet och fientlighet som hade drabbat Palmyra.
Situationen förbättrades så pass den vintern att Joseph fick tid att översätta några skrivtecken i Mormons bok. I april flyttade Martin Harris till Harmony för att hjälpa Joseph som skrivare, och då kom översättningsarbetet igång på allvar. I mitten av juni – omkring fem år efter den avgörande dagen när Joseph hade uppmanats att bege sig till kullen Cumorah för att hämta plåtarna – hade de fått fram 116 manuskriptsidor av översättningen.5
Vid den tidpunkten vädjade Martin till Joseph om tillåtelse att ta manuskriptet till Palmyra och visa det för sin hustru Lucy, som förståeligt nog ville se ett bevis på vad som tog så mycket av hennes makes tid och medel. Men efter att ha frågat Herren fick Joseph två gånger befallningen att inte låta Martin ta manuskriptet.6
I ett desperat försök att lugna sin hustrus skepticism och allt hätskare krav tjatade Martin på Joseph igen. Joseph gick i vånda inför Herren en tredje gång. Som svar sa Herren till Joseph att Martin fick ta manuskriptet om han bara visade det för fem utvalda personer och sedan omedelbart kom tillbaka med det. Motvilligt gav Joseph manuskriptet till honom, men först efter att Martin hade undertecknat ett skrivet löfte om att göra som han hade blivit tillsagd av Herren.7
Det här var inledningen till en rad händelser som skulle dra ner Joseph lägre än något annat som någonsin skulle hända honom. En kort tid efter att Martin hade gett sig av födde Emma en liten pojke. Hon och Joseph gav sitt första barn namnet Alvin, en tröst och hyllning till Josephs älskade bror som hade dött fem år tidigare. Men tragiskt nog förstorade lille Alvin tomrummet i stället för att fylla det när han dog samma dag som han föddes, den 15 juni 1828.
Som om det inte skulle ha varit svårt nog att bära, var Emma själv farligt nära döden efter den långa och svåra förlossningen och den känslosamma pressen av att förlora barnet. I två veckor oroade sig Joseph för Emma och vårdade henne tills hon blev frisk, samtidigt som han kämpade sig igenom sin egen sorg över barnets död. När Emma slutligen visade tecken på att ha fått hälsan tillbaka började Joseph tänka på Martin och manuskriptet.8
Emma såg hur orolig Joseph var och uppmanade honom att åka till Palmyra och se vad som hänt med Martin och manuskriptet. Synbart nedstämt tog Joseph en diligens norrut. Utan att ha kunnat äta eller sova under resan kom Joseph fram till sitt föräldrahem. Då hade han gått drygt tre mil under natten från platsen där diligensen släppte av honom, med hjälp av en orolig medpassagerares (en ”främling”) stödjande arm, som tyckte synd om honom.9
Efter att Joseph hade kommit fram och ätit lite, kallade man på Martin. Han skulle komma till familjen Smith och äta frukost, men dök inte upp förrän vid lunchtid. Han gick sakta, stannade till vid grinden framför huset, satte sig på staketet, drog ner hatten över ögonen och bara satt där.10
”Allt är förlorat!”
Till slut kom Martin in. Utan att säga ett ord tog han upp besticken för att äta. Men innan han tog en tugga, utbrast han: ”Å, jag har förlorat min själ!”11
Då hoppade Joseph upp och utbrast: ”Martin, har du förlorat manuskriptet? Har du brutit din ed och dragit fördömelse över såväl mitt som ditt eget huvud?”
Martin svarade allvarligt: ”Ja, det är borta, och jag vet inte var det är.”12 (Martin hade visat manuskriptet för fler än de fem utvalda, och ”genom list”, uppgav Joseph senare, ”togs de ifrån honom”.13)
Joseph brast ut i gråt och ropade: ”Allt är förlorat! Allt är förlorat! Vad ska jag göra? Jag har syndat – det är jag som har frestat Gud.” ”Snyftningar och stönanden och den allra bittraste klagolåt fyllde huset”, och Joseph var mest förtvivlad av alla.14
Översättningsarbetet upphörde en tid och plåtarna och uttydarna togs ifrån Joseph till den 22 september – en skarp påminnelse om hans tidigare prövotid. Han fick också följande stränga tillrättavisning av Herren:
”Och se, hur ofta har du inte överträtt Guds bud och lagar och envisats med att följa människors övertalningar.
Ty se, du skulle inte ha fruktat människor mer än Gud. Även om människor ringaktar Guds råd och föraktar hans ord,
borde du ändå ha varit trofast, och då skulle Gud ha räckt ut sin arm och beskyddat dig mot motståndarens alla brinnande pilar, och han skulle ha varit med dig i varje prövostund” (L&F 3:6–8).
Tänk så svårt det måste ha varit att ta emot en sådan uppenbarelse. Joseph hade just förlorat sin förstfödde son. Han hade nästan förlorat sin hustru. Och hans beslut att ge Martin manuskriptet fattades med en uppriktig önskan att hjälpa en vän som hjälpte honom med ett heligt arbete. Men hur upprörd Joseph än var, och hur beroende av Martin Harris han än trodde att han var, hade han missat något som Gud helt och hållet förväntar sig av sina lärjungar: Lita alltid på Herrens arm och inte på köttslig arm. Till Josephs eviga förtjänst lärde han sig den här läxan på ett så djupt och ingående sätt att han aldrig gjorde samma misstag igen, och en kort tid efter att han åter fått plåtarna och uttydarna påbörjade han ett religiöst arbete i en sådan takt som aldrig haft sitt like i världen sedan Jesu Kristi personliga verksamhet. Med början på våren 1829, nu med Oliver Cowdery vid sin sida, översatte Joseph hela 588 sidor av Mormons bok på, högt räknat, 65 arbetsdagar.15 Det gick oerhört fort jämfört med hans tidigare arbete. Det är också intressant att notera att när kung Jakob begärde en nyöversättning av Bibeln tog det 47 utbildade forskare sju år att översätta den, från ett språk som de redan kunde.16
Mitt under översättningen av Mormons bok höll Joseph och Oliver predikningar, de tog emot och nedtecknade uppenbarelser och döptes.
Joseph Smith predikar, av Sam Lawlor
Mitt under det här omfattande arbetet höll Joseph och Oliver dessutom predikningar, de tog emot och nedtecknade uppenbarelser, deltog i återställelsen av aronska och melkisedekska prästadömet, döptes, skötte hemsysslor och flyttade till Fayette i New York för att få manuskriptet publicerat. Men det största underverket var inte hur fort saker och ting genomfördes, utan vad som producerades under den här ytterst krävande tidsramen.
En anmärkningsvärd, mångfasetterad bok
Enligt en ny vetenskaplig sammanställning är det här vad Joseph producerade på de 65 arbetsdagar som översättningen tog: ”Det finns över tusen års historia i [Mormons bok], inklusive omkring två hundra namngivna personer och nästan hundra platser. Dessutom presenteras själva berättelsen som tre primära redaktörers/historikers arbete – Nephi, Mormon och Moroni. De här tre personerna hävdar i sin tur att de har baserat sina redogörelser på dussintals tidigare uppteckningar. Resultatet är en mångfasetterad blandning av ett flertal genrer, allt från rak berättarform till inflikade predikningar och brev, till inspirerade kommentarer och dikter. Det kräver stort tålamod att arbeta fram alla detaljer i fråga om kronologi, geografi, släkthistoria och källuppteckningar, men Mormons bok är anmärkningsvärt konsekvent i allt detta. Kronologin hanteras i stort sett utan problem, trots flera tillbakablickar och temporärt överlappande berättelser. … Och berättarna blandar varken ihop ordningen eller släktbanden bland de tjugosex nephitiska upptecknarna och fyrtioen jareditiska kungarna (inklusive rivaliserande släktlinjer). Sammansättningen är sådan att man kunnat anta att författaren arbetade efter uppställningar och kartor, men Joseph Smiths fru … nekade uttryckligen till att han skulle ha skrivit ner något i förväg som han antingen hade lärt sig utantill eller tittat på medan han översatte. I stället hävdade hon att Joseph påbörjade sina diktamina utan att titta på manuskriptet eller få det senaste stycket uppläst för sig.”17
För att inte tala om bruket av ytterst sofistikerade litterära strukturer och slående paralleller med forntida seder och kommunikationssätt, bland annat, i samband med boken och dess översättning.18
Med allt detta i åtanke måste man fråga sig: Hur kunde en människa – särskilt en som var så gott som utan formell utbildning – åstadkomma något sådant? Det är åtminstone min åsikt att Joseph inte hittade på Mormons bok, för han kunde inte ha hittat på den. Men den logiken, hur stark den än kan tyckas, är inte det slutgiltiga, avgörande beviset på att boken är sann. Inte heller ligger den till grund för mitt vittnesbörd. Men den lägger ytterligare vikt till det som Anden lärde mig för inte så länge sedan som heltidsmissionär. I missionärsskolans helgade korridorer i Provo och bland Skottlands gröna kullar och dalar, fick jag andlig bekräftelse på andlig bekräftelse om att Joseph Smith kallades av Gud, att han var Guds verktyg i de här sista dagarna, och att han förde fram en bok som fanns långt innan han föddes, en bok som är sann och utan motstycke – den ojämförliga slutstenen till ett gudfruktigt och lyckligt liv.
Jag förkunnar också att Joseph Smiths liv är ett brinnande vittnesbörd om vad som kan vara själva bokens enhetliga budskap. I början av Mormons bok förkunnar Nephi: ”Se, jag, Nephi, skall visa er att Herrens ömma barmhärtighet är över alla dem som han har utvalt på grund av deras tro” (1 Nephi 1:20; kursivering tillagd). I slutet av boken vädjar Moroni: ”Se, jag vill uppmana er att när ni läser dessa uppteckningar …, ni då kommer ihåg hur barmhärtig Herren har varit mot människobarnen, från Adams skapelse ända fram till den tid då ni får dessa uppteckningar” (Moroni 10:3; kursivering tillagd).19
Från början till slut visar Mormons boks vittnesbörd och historia att Gud är ytterst angelägen om att arbeta med, hela och välsigna dem som – trots sina synder och ofullkomligheter – vänder sig till honom i uppriktig ånger och tro.
Sätt din lit till Gud
Liksom Joseph Smith behöver varken du eller jag leva ett fullkomligt liv för att vara kraftfulla verktyg i Guds händer. Misstag, misslyckanden och förvirring var en del av Josephs liv och uppgift, och de kommer också att vara en del av ditt. Men misströsta inte. Frestas inte att tro att ”allt är förlorat”. Allt är inte förlorat och kommer aldrig att gå förlorat för dem som fäster blicken på vår barmhärtige Gud och får leva.
Du har en broder som vakar över dig, redo att rädda dig och hjälpa ditt tjänande framåt med armar som är mycket starkare än dina – ja, mycket starkare än alla köttsliga armar tillsammans. De armarna finns där för att stötta och välsigna dig ”i varje prövostund” (L&F 3:8), oavsett hur ensam och missmodig du känner dig. Därför, när du går vidare med ditt liv, lita på de armarna och ”var stark och frimodig, var inte rädd eller förskräckt … Ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig” (se 5 Mos. 31:6).
Joseph upptäckte det och förändrade världen. Det kan du också göra.
Martin Harris stannade till vid grinden framför familjen Smiths hus, satte sig på staketet, drog ner hatten över ögonen och bara satt där.
Joseph och Oliver deltog i återställelsen av aronska prästadömet i Susquehanna Valley på våren 1829.
New York
Pennsylvania
Palmyra
Harmony