Pionjärerna: Ett ankare för vår tid
Äldste Marcus B. Nash
i de sjuttios kvorum
Från ”Pioneers – Anchors for the Future”, ett tal som hölls i Salt Lake City under ett morgonmöte för föreningen Sons of Utah Pioneers den 24 juli 2013.
Kom ihåg pionjärerna, deras berättelser och Guds stödjande, frälsande och befriande kraft som kom till följd av deras tro och hopp.
Övertygad om att Mormons bok var sann bad Weltha Bradford Hatch om att få döpas i en igenfrusen flod i stället för att vänta till sommaren.
År 1832 bodde Weltha Bradford Hatch – en av min fru Shelleys förfäder – och hennes man Ira i det lilla samhället Farmersville i staten New York, nära Lake Seneca. När missionärerna Oliver Cowdery och Parley P. Pratt knackade på hemma hos familjen Hatch, köpte Weltha en Mormons bok och läste den med en gång. Hon blev övertygad om att den var sann och bad om att få döpas.
Men hennes man ville att hon skulle vänta på grund av de ökande förföljelserna och barnet som var på väg. Weltha döptes kort efter förlossningen, men först fick man hugga ett hål i isen på floden där förrättningen skulle utföras!1
Ira blev intresserad av evangeliets budskap. Han ville veta mer och kände sig även manad att ge ett bidrag till byggandet av Kirtland-templet. Därför åkte han och Weltha med häst och vagn till Kirtland i staten Ohio för att träffa profeten Joseph Smith. När de anlände fick de veta att profeten höll på att fälla träd tillsammans med en grupp män i en närbelägen skogsdunge.
När de kom fram till skogsdungen högg en av männen fast sin yxa i trädet, gick fram till dem och sa: ”Broder Hatch, jag har väntat på dig i tre dagar. Pengarna som du har med dig ska användas till att bygga talarstolen i templet.”
Den mannen var Joseph Smith. Det behöver väl knappast nämnas att Ira döptes, och sedan återvände han och Weltha till sitt hem, samlade ihop sina ägodelar och förenade sig med de heliga i Kirtland.2
En av mina förfäder, Isaac Bartlett Nash, blev medlem i Wales och korsade Atlanten och slätterna innan han förenade sig med de heliga i Salt Lake City. Efter ankomsten hörde han en av kyrkans presiderande äldster fördöma bruket av tobak med följande ord: ”Det finns äldster bland de församlade här som nu har tobak i munnen, fastän inte ens en gris skulle tugga på det usla ogräset.” Isaac hade en bit tuggtobak i munnen som han snabbt tog ut och släppte ner på golvet. Sedan sa han till tobaken: ”Stanna nu kvar där tills jag kommer och hämtar dig.” Men det gjorde han aldrig.3
Vad var det som fick Weltha att döpas i en igenfrusen flod i stället för att vänta till sommaren? Vad motiverade Ira att åka från New York till Ohio och sedan donera pengar till ett tempel som byggdes av en kyrka som han ännu inte tillhörde? Vad fick Isaac att överge sitt hemland, segla över Atlanten, korsa slätterna och sedan lägga tuggtobak till listan över sådant som han hade slutat med?
President Gordon B. Hinckley (1910–2008) sa: ”Kraften som manade på våra föregångare i evangeliet var kraften i deras gudstro. Det var samma kraft som möjliggjorde uttåget ur Egypten, vandringen genom Röda havet, den långa resan genom öknen och etablerandet av Israel i det utlovade landet.”4
Tro är både en handlingens och en kraftens princip.5 Det ”är inte att ha fullkomlig kunskap om något” (Alma 32:21). Snarare är det en ”visshet” som kommer från Anden (se Hebr. 11:1) som får oss att handla (se Jak. 2:17–26; 2 Nephi 25:23; Alma 34:15–17) och att följa Frälsaren och att hålla alla hans bud, också när uppoffringar krävs och vi ställs inför prövningar (se Ether 12:4–6).6 Lika säkert som att solen går upp på morgonen, lika säkert är det att tro framkallar hopp – en förväntan om det goda som ska komma (se Moroni 7:40–42) – och att den ger oss Herrens stödjande kraft.7
Om tron var kraften som manade på våra pionjärföregångare, så var hoppet som den tron framkallade det som förankrade dem. Moroni skrev:
”Genom tro fullbordas allting –
därför kan var och en som tror på Gud förvisso hoppas på en bättre värld, ja, på en plats på Guds högra sida, vilket hopp kommer av tro och blir ett ankare för människornas själar, vilket gör dem fasta och ståndaktiga, alltid rika på goda gärningar, och leder dem till att prisa Gud” (Ether 12:3–4).
Pionjärernas starka tro på Kristus fick dem att handla med hopp, med en förväntan om det goda som ska komma – inte bara till dem själva utan också till deras efterkommande. Tack vare det hoppet var de fasta och ståndaktiga, ledda till att prisa Gud i alla situationer. Gud manifesterade sig på mirakulösa sätt för dem som var ståndaktigt trofasta.
Hur kan de här pionjärerna bli ett ankare för oss i dag? Jag har tre förslag.
Kom ihåg pionjärerna
Kom ihåg pionjärerna, deras berättelser och Guds stödjande, frälsande och befriande kraft som kom till följd av deras tro och hopp. Våra pionjärförfäder hjälper oss inse vilka vi är som förbundsfolk och bekräftar att vår Gud – som vi har ingått förbund med och som ”inte förändras” (Mormon 9:19) – välsignar oss i våra svårigheter och prövningar, precis som han välsignade våra pionjärförfäder.
Alma lärde att Gud ”kommer att uppfylla alla de löften som han skall ge [oss], ty han har uppfyllt de löften som han har givit våra fäder” (Alma 37:17). Med den vetskapen inspireras vi av pionjärerna att också handla i tro och vara förankrade i vårt hopp.
Det här är ankaret vi söker efter i vår moraliskt, andlig och timligt tumultartade värld; en levande, drivande tro på Kristus och ett hopp som förankrar oss i hans vägar.
Berättelsen om Willies och Martins handkärrekompanier har blivit en symbol för de tidiga pionjärernas tro och hopp. Det är ett underverk att bara omkring 200 av cirka 1 000 medlemmar i kompaniet dog.8 Deras räddares trosfyllda och hoppfulla ansträngningar, åtföljda av gudomlig hjälp, räddade handkärrekompanierna.9
Efter att ha lämnat Saltsjödalen mötte räddarna samma tidiga, stränga och obarmhärtiga vinterstormar som hade drabbat handkärrekompanierna. Konfronterade av naturens raseri vacklade några av räddarna i sin tro, de förlorade hoppet och vände tillbaka.
Reddick Allred, däremot, höll sig i tre veckor troget kvar vid en räddningsstation i det vådliga vintervädret. När en annan räddare försökte övertala broder Allred att följa med honom tillbaka, vägrade Reddick:
”Jag tackade nej till hans förslag och … rådde honom att stanna kvar, för kompaniet var beroende av oss för sina liv”, skrev han i sin dagbok. ”Då … föreslog han att eftersom jag var president för stationen och de litade till mig, att jag skulle fråga Herren vad vi skulle göra. Jag motsade mig detta eftersom [Herren] redan hade sagt vad han ville att [vi] skulle göra.”10
En sådan orubblig tro under svårigheter skapar ståndaktiga män och kvinnor och ger säker ledning när förvirrande stormar rasar. En av följderna av en sådan tro är att de som har den kan vårda, rädda och välsigna andra. Föreställ dig vilken värme Reddick Allred kände när han såg handkärrekompaniet komma fram till hans station. Förställ dig vilken glädje kompaniet kände när de såg honom!
Kom ihåg deras enighet
Kom ihåg att pionjärerna i det stora hela var eniga. Historiker har observerat att de sista dagars heligas migration skilde sig åt från andra migrationer till västra Amerika.
”Det var bokstavligt talat byar på marsch, byar av måttfulla, solidariska och disciplinerade människor – något som ingen hört talas om någon annanstans på vägarna västerut. …
”Det var inte många emigranter på väg mot Kalifornien eller Oregon som någonsin tänkte på människorna som kom efter dem. … Så var det inte med mormonerna. Det pionjärkompanierna tänkte först på var att hitta bra lägerplatser, ved, vatten och gräs, samt att mäta avstånd och sätta upp milstolpar. De och efterföljande kompanier arbetade flitigt på att bygga broar och jämna ut de branta backarna ner mot vadställena. De byggde flottar och färjbåtar och lämnade kvar dem så att andra kompanier kunde använda dem senare.”11
Anledningen till den här skillnaden var att kyrkans medlemmar kom för att bygga Sion. Praktiskt sett är Sion en plats där var och en högaktar ”sin broder som sig själv och [utövar] dygd och helighet inför [Herren]” (L&F 38:24). Sion – ett samhälle där människorna är av ett hjärta och ett sinne och lever i rättfärdighet, utan några fattiga (se Mose 7:18) – var och är resultatet av att var och en strävar ”efter det som är till hans nästas fördel och [gör] allt med blicken endast fäst på Guds ära” (L&F 82:19).
Den här känslan av gemenskap och delat ansvar föranledde en enad ansträngning att följa Guds profet. Det är en stor anledning till att pionjärerna lyckades så bra, och det är ett viktigt arv som de lämnat efter sig till oss. De viskar att också vi får framgång genom Herrens makt när vi handlar som ett, med en känsla av gemenskap och delat ansvar, för att följa Herrens profet.
För pionjärandan vidare
Vi har ett ansvar att ingjuta samma anda hos våra barn och barnbarn som styrde pionjärernas fotsteg. Ett exempel på hur man gör det kan vi se hos familjen Muñoz i Otavalo, Ecuador. I mars 2013 träffade jag broder Juan José Muñoz Otavalo, hans fru Laura och en av deras söner, Juan Amado, för att få höra om deras tid i kyrkan. Jag fick veta att broder Muñoz var en av de första omvända i Otavalo.
När broder Muños var liten fick han en Mormons bok på spanska. Han kunde inte läsa den, men han kände en mäktig kraft och ande när han höll i den. Han gömde den hemma, för han visste att hans bröder skulle förstöra den.
Då och då tog han fram boken ur gömstället bara för att hålla i den och känna dess kraft. Efter stora motgångar och motstånd blev han medlem i kyrkan och var en av de första missionärerna som kallades från byn Otavalo. Senare gifte han sig med en återvänd kvinnlig missionär och tillsammans bildade de en trofast familj med evangeliet i centrum. Han verkade trofast som ledare i kyrkan och hjälpte till att översätta Mormons bok och tempelförrättningarna till sitt modersmål quechua.
Juan Amado, en återvänd missionär, grät när vi lyssnade på broder Muños berättelse om tro. När fadern var klar, sa den här gode sonen: ”Jag har alltid uppskattat de första pionjärerna som vandrade över slätterna med sina handkärror i Nordamerika. Deras tro och hängivenhet har inspirerat mig och berört mig djupt i hela mitt liv. Men inte förrän i dag insåg jag att det finns pionjärer också här i Otavalo, och de är mina föräldrar! Det gör mig mycket glad.”
Broder och syster Muñoz lär oss att vi för vidare ett arv av tro genom att vara pionjärer – genom att öppna, visa och följa evangeliets väg, så att andra kan följa den. När vi ständigt utövar tro på Herren och förankrar våra själar i hoppet om honom, blir vi ”fasta och ståndaktiga, alltid rika på goda gärningar, och [leds] … till att prisa Gud” (Ether 12:4). Då hjälper vi, liksom Reddick Allred, dem som gått vilse på livets väg, och de – inklusive framtida generationer – lär av oss om kraften och friden i ett sådant liv.
Äldste M. Russell Ballard i de tolvs kvorum har sagt:
”De flesta av oss blir inte ombedda att visa vår tro och vårt mod genom att packa våra tillhörigheter på vagnar eller handkärror och gå 200 mil. Vi har andra prövningar i dag – andra berg att bestiga, andra floder att korsa, andra dalar som vi ska få att ’blomstra som en lilja’ (Jes. 35:1). …
Vår svårighet ligger i att leva i en värld genomsyrad av synd och andlig likgiltighet där njutningslystnad, oärlighet och penningbegär verkar finnas överallt. Vår tids ödemark är fylld av förvirring och motstridiga budskap.”
Vi får inte bli likgiltiga inför Guds bud, tillägger äldste Ballard. ”För att motstå världens frestelser och ondska krävs det en nutida pionjärs tro och styrka.”12
Må också var och en av oss bestämma sig för att vara en pionjär och gå före och bana vägen för andra som kämpar i en värld full av synd, förvirring och tvivel. Må vi minnas pionjärerna och deras berättelser, minnas att de kom för att bygga Sion med gemensamma krafter, och sedan ta emot ansvaret att införliva en sådan tro hos alla vi möter – särskilt den uppväxande generationen – och att göra det genom att frambära vårt eget ”levande offer” (Rom. 12:1), ett liv motiverat av tro på Herren Jesus Kristus, och förankrat i hoppet om allt det goda som ska komma tack vare honom.
Att vara pionjär innebär att vi inte tröttnar på att göra gott (se L&F 64:33). Weltha Hatch tyckte säkerligen inte att det var konstigt att hon döptes i en iskall flod. Inte heller ansåg Isaac Nash att det var något monumentalt att kasta en bit tuggtobak på marken. Och i fråga om Reddick Allred så gjorde han bara det som Herren befallde honom.
Av alla dessa små och enkla medel har det kommit något stort! Så låt oss komma ihåg att ingen ansträngning är för liten i det stora hela. När vi lever efter evangeliet, följer profeten, väljer tro framför tvivel och gör de små ansträngningarna som stärker tron och producerar ett hopp som är förankrat i själen, är var och en av oss en pionjär som banar vägen för andra att följa.
”Pengarna som du har med dig ska användas till att bygga talarstolen i templet”, sa profeten Joseph Smith till Ira Hatch vid deras första möte. Ira imponerades av profeten, döptes och flyttade med sin hustru från staten New York till Kirtland i Ohio.
Illustrationer Dan Burr; foto med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek; inramade bilder med tillstånd av kittimages/iStock/Thinkstock
Foto av familjen Muñoz med tillstånd av äldste Marcus Nash