Howard W. Hunter:Min far, profeten
Författaren bor i Utah, USA.
Vänner frågar mig ofta två saker: ”Hur var det att vara son till en profet och växa upp med en så framstående man?” och ”Tror du verkligen att din far var en Guds profet?”
Historiska foton med tillstånd av familjen Hunter, Kyrkans historiska bibliotek och kyrkans historiska museum; arkivfoton © iStock/Thinkstock
Jag har kommit att tro att män och kvinnor mäts efter sina värderingar och vad de är villiga att göra med de värderingarna. Stora människor tycks konsekvent göra vad som än krävs för att leva efter sina värderingar, även om det kräver stora uppoffringar. Min far var en av dessa stora människor. Jag hade förmånen att lära stora ting av honom om storhetens sanna innebörd. Lärdomarna kom inte av det han sa till mig, utan av det han gjorde och den han var.
Följande berättelser illustrerar hur det var att växa upp med min far: advokat, musiker, vårdare, profet – framför allt en man som utstrålade vänlighet och var villig att ge allt för Gud och sin familj.
Uppoffrade för familjens bästa
När jag var tonåring rotade jag en dag igenom vinden och stötte på en hög med dammiga lådor. Jag hittade en klarinett, en saxofon, en fiol och en trumpet. När jag frågade pappa om dem, fick jag veta att det här var några av de instrument han spelade. Han hade ett band när han gick på high school i Idaho, USA. Han var en begåvad musiker som djupt älskade musik och att skapa musik. Hans band spelade på stora tillställningar i Boise och även på ett kryssningsfartyg som gick till Asien. Sedan han flyttat till södra Kalifornien 1928, omorganiserades bandet och blev mycket efterfrågat.
1931 gifte han sig med min mor Clara Jeffs. De ville ha barn. Han kom fram till att kraven från underhållningens värld rimmade illa med det meningsfulla familjeliv han ville ha. Så en dag lade han ner alla instrumenten i deras lådor och bar upp dem på vinden. Utom vid sällsynta släktsammankomster spelade han aldrig på dem mer.
Jag insåg aldrig vilken uppoffring han gjort förrän senare. 1993 flyttade han från sitt hem i Salt Lake City till en lägenhet i centrala Salt Lake City, nära kontoret. Vid flytten stötte vi på instrumenten igen. Jag frågade om han ville ge dem till kyrkan, med tanke på den viktiga roll de spelat i hans liv i ungdomen. Han svar tog mig med överraskning: ”Inte än. Jag kan inte skiljas från dem nu.” Trots att pappa visste att han aldrig skulle spela på dem igen, stod han inte ut med tanken på att skiljas från dem. Det var först då jag insåg vilken stor uppoffring han hade gjort.
Utvecklade en hängivenhet mot släktforskning
När mina föräldrar gift sig, var ett av pappas första ämbeten att hålla en kurs i släktforskning. Under den här tiden blev han personligt engagerad i släktforskningen. I hans kontorskalender var många eftermiddagar reserverade för besök till Los Angeles offentliga bibliotek för släktforskning. Han började göra upp två meter långa familjegruppblad, som han band in i kraftiga pärmar.
Pappa samlade också in data och tog kontakt med våra släktingar. Han sände hundratals brev till släktingar allteftersom han upptäckte vilka de var. I våra familjesemestrar lade han in många besök till kusiner, fastrar och farbröder. Av detta lärde jag om det goda man kan göra när man uppoffrar en skön dag av semestern.
Visade sin karaktär under juridikstudier
När jag föddes, läste min far en lärobok om testamenten i sjukhusets väntrum. Han hade bestämt sig för att studera juridik när han arbetade med advokater vid Los Angeles översvämningsenhet i södra Kalifornien. Han tänkte alltid på familjen först och tänkte att han kunde försörja familjen bättre om han själv var advokat. Men med fru, två barn och ett heltidsjobb insåg han att studierna måste ske nattetid.
Senare, när jag själv studerade juridik, undrade jag hur pappa hade klarat av det. Jag frågade: ”När sov du?” Han sa att han pluggade så mycket han kunde, och när han var så trött att han inte kunde läsa längre, sov han i tre eller fyra timmar. Det pågick i fem år. Jag häpnade över hans envishet.
Spenderade tid med sina söner
Pappa var mycket upptagen, men han tog sig ändå tid till familjen. När jag var scout planerade vår avdelning att paddla nerför Rogue River i Oregon, i kajaker som vi hade byggt själva. Pappa ställde upp och följde med oss, trots att han inte var någon hajka-och-sova-på-marken typ. Vi höll på i timmar i garaget där vi tillsammans arbetade på att bygga vår tvåmanskajak.
Inom kort var vi ute på floden. Jag intog främre platsen nära tyngdpunkten, och pappa satte sig längst bak. När vi färdades nerför floden, kom vi snart till ett särskilt farligt fall.
Kajakens nos gick djupt ner i vattnet i foten av fallet och välte, så att vi båda kastades ur stänkskydden och i floden. Jag kom upp och tittade efter pappa, men såg honom inte. Till sist kom han upp, frustande, och vi lyckades räta upp kajaken och komma tillbaka i. Innan vi lyckades ta oss in till stranden sveptes vi iväg av floden till nästa fors. Vi hann inte räta upp kajaken igen när en strömvirvel snurrade oss runt, och vi kastades genom en lång rad forsar baklänges, helt utan kontroll.
Till sist tog vi oss tillbaka till lägret den kvällen tillsammans med de andra scouterna. Pappa berättade ganska detaljerat berättelsen om Job. Av dagens händelser och berättelsen om Job lärde vi oss att livet inte alltid är lätt. Nästa morgon klättrade pappa, i stället för att återvända hem, ner i vår lilla båt igen och så bar det av. Den upplevelsen lärde mig vad en stor man gör när han värdesätter sin familj.
Omvårdnad av hustrun
1970 diagnostiserades min mor med en kronisk sjukdom som hindrade blodtillförseln till hjärnan. Hon var en mycket begåvad, elegant och engagerad kvinna med glittrande ögon. Men under de följande 13 åren försämrades hennes tillstånd. Det var som att förlora en god vän, bit för bit.
Pappa gick in och blev hennes huvudsakliga vårdare. Först gjorde han små uppoffringar för hennes bekvämlighet och uppmuntran. Han lagade hennes mat, sjöng för henne och höll henne i handen. Men med tiden blev omsorgen om min mor svårare och mer fysiskt krävande. Det måste ha varit prövande för pappa.
Allteftersom mors tillstånd försämrades, blev också pappas hälsa ett bekymmer. Jag var där när hans läkare sa åt honom att mor behövde vård på heltid i ett professionellt vårdhem. Han skulle troligen dö om han fortsatte ge henne den vård hon behövde, och sedan skulle hon inte ha någon som tog hand om henne.
Under de sista 13 månaderna av min mors liv besökte pappa henne på vårdhemmet varje dag när han inte var bortrest i kyrkans tjänst. Hon kände inte igen honom, men det spelade ingen roll för honom. Han talade med henne som om allt var som vanligt. Jag såg honom återvända från besök på en stavskonferens långt borta. Han var helt slut. Men det första han gjorde var alltid att besöka mor och ge den uppmuntran han kunde.
Min far kunde inte ha tagit hand om min mor bättre. Jag lärde mycket om uppoffringar av att se honom ta hand om henne.
Uppoffringar för sitt ämbete
ÖVERST TILL VÄNSTER: FOTO TOM SMART, MED TILLSTÅND AV Deseret News
Pappa ansåg att hans kall som apostel kom allra främst – med goda skäl. Det är bara en liten grupp män som kallas som särskilda vittnen för att leda Guds verk på jorden, och de har ingen fridag, än mindre friår.
Att utföra sina uppdrag var för min far viktigare än till och med hans hälsa. Pappa överlät åt Herren att förnya hans kropp (se L&F 84:33). En gång bad han mig följa med honom till en regionkonferens i Paris. Hans läkare ansåg att han borde ta några dagar på sig att företa resan på grund av påfrestningen på pappas kropp, men vi flög direkt till Paris. Jag orkade knappt hålla ögonen öppna, men pappa höll igång med att leda möten, intervjua och uppmuntra andra.
Mot slutet av sitt liv hade han ofta fruktansvärt ont. Jag visste inte att människokroppen kunde uthärda sådan smärta. ”Pappa”, frågade jag, ”tror du vi ropade av glädje över att få en sådan här kropp?” Han svarade med övertygelse: ”Ja!” Så tillade han lite humoristiskt: ”Jag är inte säker på att vi hade hela bilden klar för oss.”
Visade vänlighet
Pappa uppskattade vänlighet Han talade med en vänlig människas moraliska auktoritet. Han var känd och respekterad av grannar, släkt, vänner, klienter, medarbetare och kyrkans medlemmar som en vänlig man.
Jag kan inte minnas en enda gång under min uppväxt när han behandlade mig hårt eller ovänligt. Också när jag kanske förtjänade en skarp tillrättavisning, svarade han i varje situation med undervisning hellre än bestraffning. Vi samtalade om vad jag hade gjort fel och vad jag borde göra åt det. För mig fungerade det – åtminstone så bra man kunde vänta sig.
Min far var biskop i El Sereno församling när kyrkan just kom igång i Los Angeles-området. Församlingsmedlemmarna talar fortfarande om hans vänlighet mot dem och deras familjer. En söndag var pappa inte på prästadömsmötet. Alla undrade vad som hade hänt honom. Senare fick de veta att en av prästerna hade svårt att komma upp i tid för att komma till mötet. Så i sin vänlighet höll han kvorummötet i prästens sovrum.
En av mina skolkamrater var en enastående person med stor potential, men hon oroade sig för att återvända till college efter första året, på grund av kostnaden. Pappa fick reda på hennes bekymmer och bjöd in henne på sitt kontor. I slutet av samtalet gav han henne en check som han redan skrivit ut, som gjorde att hon kunde återvända till skolan.
Jag hade en annan skolkamrat i Pasadena stav där pappa var stavspresident. Hon gick på Brigham Young University. När hon var på resa för skolans räkning råkade hon ut för en hemsk bilolycka och lades in på ett sjukhus i Las Vegas, Nevada. När pappa fick reda på hennes tillstånd, körde han 44 mil från Los Angeles till Las Vegas för att besöka henne och ge kärlek och uppmuntran.
Jag vet inte hur många sådana handlingar av kärlek pappa gjorde. Han pratade aldrig om dem med oss eller någon annan. Goda människor gör oftast inte det.
Jag fick reda på några av de här handlingarna av godhet genom brev han sparat från människor som skrev till honom och tackade. Det här brevet är typiskt för de brev han fick: ”I desperation skrev jag om min äldsta dotter. … Du tog dig omsorgsfullt tid att bjuda in henne till ett besök och gav henne ditt privata telefonnummer. Hon blev förvånad och förundrad över att du ansåg henne värdefull. Det samtalet och personliga besöket blev verkligen en vändpunkt i hennes liv.” Brevet berättar om hennes återkomst till kyrkan, besegling i templet och hennes lyckliga och produktiva liv. ”När jag läst ditt tal [om vänlighet vid oktoberkonferensen 1994] fick jag tårar i ögonen när jag insåg att du i åratal själv gjort det du nu uppmanar oss alla att göra.”
Min far, en Guds profet
Pappa trodde på Jesus Kristus. Han gjorde det lätt för mig att tro på Kristus också. Jag såg vad någon gör som tror på Kristus och efterliknar honom. Jag kände den frid, det hopp och den glädje som kommer av att leva så.
Och så till sista frågan: ”Tror du att din far verkligen var en Guds profet?” Den frågan har alltid varit lätt för mig att besvara. Jag kan inte minnas någon tid i min fars personliga liv, familjeliv, yrkesliv eller liv i kyrkan som får mig att tro att han inte var lämplig. Men det är något annat än att tro att han faktiskt var kallad som Guds representant inför alla hans barn på jorden. Jag har kommit till insikt om att han var en Guds profet, men den vetskapen kom inte av att känna honom, att se hans exempel eller beröras av vad jag såg honom göra och säga. De sakerna bidrar. Men kunskapen gavs till mig som nådegåva från samme Gud som kallade honom.