Tills vi möts igen
Liknelsen om uggleexpressen
Ur ”Tre liknelser – Det oförståndiga biet, Uggleexpressen och Två lampor”, Liahona, feb. 2003, s. 36–41.
Jag tänkte djupt på den sotiga, oljefläckiga lokförarens ord.
Bild © Hemera/Thinkstock, iStock/Thinkstock
Under min collegetid ingick jag i en klass som fått i uppgift att göra ett fältarbete som en del av vår obligatoriska kurs i geologi. …
En viss uppgift gjorde att vi befann oss ute i markerna i flera dagar. … När tiden som tilldelats för undersökningen nästan var slut, råkade vi ut för en våldsam storm, som följdes av en kraftig snöstorm – ovanlig för årstiden och oväntad, men trots det så intensiv att vi riskerade att bli insnöade i bergen. Stormen rasade som värst när vi gick nedför en lång och brant bergssida, flera kilometer från den lilla järnvägsstation varifrån vi hade hoppats kunna ta tåget hem den kvällen. Med stora ansträngningar kom vi fram till stationen sent på kvällen medan stormen fortfarande rasade. …
Tåget som vi satte vårt hopp till och väntade på var Uggleexpressen – ett snabbt nattåg som gick mellan stora städer. …
Långt efter midnatt kom tåget i en fruktansvärd stormvind av yrande snö. Jag dröjde mig kvar bakom mina kamrater som snabbt klättrade ombord, för jag var nyfiken på lokföraren som under det korta stoppet, medan hans medhjälpare tog hand om påfyllningen av vattnet, hade bråttom att se till loket, smörja några delar, justera andra och ge det en allmän översyn. Jag vågade mig på att tala med honom, fastän han var mycket upptagen. Jag frågade hur han kände sig en sådan stormig, kuslig och rasande natt, när förödelsens krafter verkade ha släppts lösa, vitt och brett och omöjliga att kontrollera, när stormen tjöt och när faror hotade från alla håll. …
Jag har aldrig glömt det han lärde mig då. Detta är vad han sa, även om meningarna kom stötvis och osammanhängande: ”Titta på strålkastaren på loket. Lyser den inte upp spåret de närmaste hundra meterna? Allt jag försöker göra är att köra dessa hundra meter på upplyst spår. Så långt kan jag se, och på den sträckan vet jag att det inte finns några hinder på banvallen. … Ljusskenet från loket är alltid framför mig!”
När han klättrade upp till sin plats i förarhytten skyndade jag mig upp i första passagerarvagnen, och medan jag sjönk ner på det stoppade sätet, lycklig över att kunna njuta av värmen och den allmänna komforten som stod i stark kontrast till ovädret därutanför, tänkte jag djupare på den sotiga, oljefläckiga lokförarens ord. De var fulla av tro – den tro som åstadkommer stora ting, den tro som ger mod och beslutsamhet. …
Vi kanske inte vet vad som ligger framför oss under de kommande åren, inte ens under de allra närmaste dagarna eller timmarna. Men för hundra meter, eller möjligtvis bara några meter, är spåret klart, är vår plikt uppenbar, är vår väg upplyst. Gå vidare på den korta sträckan, ta nästa steg, i ljuset av Guds inspiration!