Kunskap om Gudomen
Jeffrey R. Holland
i de tolv apostlarnas kvorum
Från ”The Godhead”, ett tal som gavs under ett seminarium för nya missionspresidenter i missionärsskolan i Provo den 23 juni 2013.
Vi bör lära känna dessa gudomliga varelser på alla sätt vi kan. Vi ska älska dem, komma nära dem, lyda dem och försöka likna dem.
Den första synen, av Walter Rane
Profeten Joseph Smith sa: ”Det är evangeliets första princip att med visshet känna Guds väsen.”1 Vidare tillade han: ”Jag vill att ni alla ska känna honom och vara bekanta med honom.”2 Vi måste ha ”en rätt uppfattning av hans … fullkomliga egenskaper” och beundran inför ”hans enastående karaktär”3.
Jag vill tala mer om profetens uppmaning till oss och säga att vi och våra missionärer, våra medlemmar och våra undersökare måste med visshet känna Gudomens medlemmars egenskaper. Vi måste ha en rätt uppfattning om deras enskilda fullkomlighet och egenskaper och beundran inför deras personliga egenskaper.
Det är ingen tillfällighet att vår första trosartikel lyder: ”Vi tror på Gud den evige Fadern, på hans Son Jesus Kristus och på den Helige Anden” (Trosartiklarna 1:1). Budskapet är tydligt för alla som undervisar om evangeliet. Det är ingen mening med att gå vidare till de andra sanningarna vi tror på om vi inte hos oss själva och dem vi undervisar har befäst Gudomens stora roll i vår lära och för vår eviga bestämmelse. Vi bör lära känna dessa gudomliga varelser på alla sätt vi kan. Vi ska älska dem, komma nära dem, lyda dem och försöka likna dem.
När vi för människor in i denna kyrka döper vi inte in dem i en människas kyrka, det må vara Joseph Smith eller Brigham Young eller Thomas S. Monson – även om vi vördar dessa män. Och vi döper dem inte in i de lyckliga familjernas eller Tabernakelkörens kyrka.
När vi för människor in i kyrkan, döper vi dem i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn. När vi gör det, leder vi dem till Faderns närhet genom hans Sons verksamhet, försoning och nåd, medan den Helige Anden påverkar och leder dem mot det målet. Vi måste alltid hålla främst i minnet detta, att Gudomen är det högsta som både medel och mål, när vi ägnar oss åt frälsningens verk.
Om, som kung Benjamin sa, vi verkligen känner dessa gudomliga varelser som vi tjänar och ser till att de inte är främlingar för oss och aldrig är långt borta från våra hjärtans tankar och avsikter (se Mosiah 5:13), då kanske vi får de resultat kung Benjamin fick. Och vilka resultat är det? Hans folk upplevde en ”mäktig förändring”, de hade ”inte längre någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott” och var ”villiga att ingå ett förbund … om att göra [Guds] vilja och att lyda hans befallningar i allt som han [skulle] befalla [dem] under alla [sina] återstående dagar” (Mosiah 5:2, 5).
Till vänster: I er Guds tjänst, av Walter Rane, med tillstånd av kyrkans historiska museum; höger: detalj från Dopet, av J. Kirk Richards
Sådan inverkan hade kung Benjamins undervisning på de församlade, och det är en perfekt definition från skrifterna av den verkliga tillväxt hos våra nyomvända som vi betonar när vi etablerar kyrkan i ”hela världen” (Mark. 16:15).
Som Frälsaren själv lärde är missionsarbetet – frälsningsverket – likt ett nät som vi kastar ut till en allt vidare värld av nationer, kulturer och folk. På så sätt samlar vi som liknelsen säger ”fisk av alla slag” (Matt. 13:47). Många av ”fiskarna” inom våra allt vidare gränser vet inte vem Gud är eller hur hans faderskap verkligen är. De vet inte vem Jesus Kristus egentligen är eller varför hans namn är det enda namnet under himlen varigenom vi kan bli frälsta (se Apg. 4:12). De vet inte vem den Helige Anden är eller varför denne medlem av Gudomen ”sändes ut för att undervisa om sanningen” (L&F 50:14).
Kunskap om Gudomen
Det finns förstås mycket som de här fiskarna av alla slag inte vet, men om de ska ta till sig det återställda evangeliet och verkligen finna frälsning för sina själar, måste det börja med någon kunskap och insikt om Gudomens medlemmar. Sist och slutligen finner vi ”sann och frälsande gudsdyrkan endast bland dem som vet sanningen om … Gudomen och som förstår den sanna relation som människor bör ha till varje medlem av [vad en av bröderna kallade] det eviga presidentskapet”4.
Äldste Bruce R. McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum påminde oss om att Lucifer förstår betydelsen av den läran, även om inte vi gör det. Han sa:
”Det finns ingen frälsning i att tro … på falska läror, särskilt en falsk eller oförståndig syn på Gudomen eller någon av dess medlemmar. …
Därav följer att djävulen hellre sprider falska läror om Gud och om Gudomen, och skapar falska känslor beträffande någon av dem, än nästan något annat han kan göra.”5
Så ingen undersökare kan komma in i denna kyrka med ett verkligt vittnesbörd, med verklig omvändelse, med vad vi söker efter och kallar verklig tillväxt hos varje nyomvänd, såvida inte han eller hon har upplevt åtminstone början till en personlig, andlig, sann upplevelse av Gud. En sådan sann upplevelse kan komma endast när man har insett att han är en verklig varelse, en faktisk person, en bokstavlig Fader av kött och ben som talar och ser och känner, som känner alla sina barns namn och behov, som hör alla deras böner och som vill ha alla sina barn i sin kyrka. De här undersökarna behöver veta att han har en plan för deras frälsning och att han har gett befallningar om hur vi ska finna vägen tillbaka till honom.
En Gud som bryr sig om dem lika ömt som en förälder bryr sig om ett barn kan inte vara en eterisk dimma eller en vag filosofisk ”första orsak” eller en deistisk frånvarande hyresvärd. Han måste erkännas som det han verkligen är – en barmhärtig, medkännande Fader i vars avbild alla hans barn skapats och inför vilken vi alla en dag återigen ska stå – och sedan knäböja! Få av våra undersökare känner det slagets Gud i dag, inom eller utom den samtida kristenheten.
I det sammanhanget är det mycket kännetecknande att lektion 1 i Predika mitt evangelium inleds med det enkla tillkännagivandet ”Gud är vår himmelske Fader”6. Under den lektionen ska missionärerna i första hand avgöra vad den som undervisas förstår om Guds sanna natur.
Om missionärerna kan främja en rätt förståelse om Gud i undersökarnas sinne och hjärta redan i början, faller allt på plats mycket lättare i all den undervisning som följer.
Jesu Kristi mission och budskap
Till vänster: I er Guds tjänst, av Walter Rane, med tillstånd av kyrkans historiska museum; höger: detalj från Dopet, av J. Kirk Richards
På samma sätt måste äldster, systrar och undersökare mycket mer än de nu gör se storheten i Jesu Kristi mission och budskap, han som kom ner från Fadern och undervisade om det som Fadern lärt honom. Alla måste komma till insikt om att Jesus kom till jorden för att visa oss vägen, sanningen och livet. Ja, han är den enda vägen, hela sanningen och det fullkomliga livet. Som sådan är han den ende i den mänskliga familjen om vilken Fadern helt och fullt kan säga: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt. 17:5).
Vi ska ha tro på Kristus, lita på att han återlöst oss från den fysiska döden och det andliga helvetet, ta emot hans försoning som det enda sättet att försonas inför Gud samt erkänna att det inte finns någon annan väg till frälsning. Världen måste om den ska återlösas knäböja och med tunga bekänna att Jesus är Kristus, den levande Gudens levande Son. Vi måste med tro och innerlighet undervisa om ”Kristi lära” (Hebr. 6:1; 2 Joh. 1:9; 2 Nephi 31:2, 21; 32:6; Jakobs bok 7:2, 6) så som den förkunnas i skrifterna och sammanfattas i lektion 3 i Predika mitt evangelium.
Fisken i det långt kastade nätet behöver veta att den Helige Anden är den medlem av Gudomen som de kommunicerar med allra mest när de tar emot missionärerna och ber om himmelsk ledning beträffande deras budskap. Det är den medlemmen av Gudomen som leder undersökare till sanningen och sedan bär vittne om den sanningen när de möter den. Undersökarna måste läras att känna igen Anden när den gör sig kännbar under lektionernas gång. Missionärerna måste förstås också förstå den Helige Andens gudomliga roll i omvändelseprocessen och måste försöka ha Anden med sig alltid.
”Vartill blev ni ordinerade?” frågar Herren. ”Till att predika mitt evangelium genom Anden, ja, Hjälparen som sändes ut för att undervisa om sanningen. …
Därför förstår den som predikar [genom Anden] och den som tar emot [genom Anden] varandra, och båda blir uppbyggda och gläds med varandra” (L&F 50:13–14, 22).
Vi kan vara helt övertygade om att det går inte väl – varken för missionärerna eller för deras undersökare – om vi bara glider förbi undervisningen om det gudomliga. Vi får inte peka på dödliga ledare innan vi undervisat och vittnat om de himmelska. Vi får inte försöka undervisa om bisaker innan vi undervisat om det fundamentala. Vi får inte rusa mot dop och målet att få en nyomvänd innan vi undervisat om sann tro på Gud, förklarat behovet av sann omvändelse i Kristus och förvissat oss om att de livsviktiga första skotten av en omvänds växande vittnesbörd hålls starka och livskraftiga genom den Helige Andens närande inverkan.
Kristenhetens förvirring
Beträffande de här gudomliga varelsernas speciella natur, lär vår tids uppenbarelser: ”Fadern har en kropp av kött och ben, lika påtaglig som en människas, och likaså Sonen, men den Helige Anden har inte en kropp av kött och ben, utan är en person som består av ande” (L&F 130:22).
Detalj från En blind man botas, av Carl Heinrich Bloch
Man kan inte göra ett tydligare uttalande om grunden än så! Men olyckligtvis har nära två årtusendens kristen historia sått förfärlig förvirring och ödesdiger missuppfattning i detta avseende. Många teorier och uttalanden i trosfrågor har i hög grad förvrängt den klara, enkla läran och påstått att Fadern, Sonen och den Helige Anden var abstrakta, absoluta, översinnliga, alltid närvarande, av samma väsen, sameviga och ovetbara, utan kropp, lemmar eller lidelser och som befinner sig utom tid och rymd.
I sådana trosbekännelser är alla tre medlemmarna separata personer, men de är ett enda väsen, ofta kallat ”treenighetens mysterium”. De är tre olika personer, men ändå inte tre gudar utan en. Alla tre personer är obegripliga, ändå är det en enda Gud som är obegriplig.
Vi instämmer med våra kritiker åtminstone på den punkten – att en sådan uppfattning om gudomen är obegriplig. Kyrkan införde en sådan förvirrande beskrivning av Gud att det inte är att undra på att en munk på trehundratalet ropade: ”Ve mig! De har tagit min Gud ifrån mig … och jag vet inte vem jag ska dyrka eller vända mig till i bön.”7 Hur ska vi kunna lita på, älska och tillbe, för att inte tala om sträva efter att likna, någon som är obegriplig och ovetbar? Och Jesus sa ju i sin bön att det är ”evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus”. (Joh. 17:3, kursivering tillagd.).
Det är inte vår avsikt att någonsin förringa någon persons tro eller någon annan religions lära. Vi hyser samma respekt för deras lära som vi ber dem hysa för vår. (Det är också en trosartikel.) I själva verket säger den väl ansedda källan Harper’s Bible Dictionary, att ”den formella läran om treenigheten såsom de stora kyrkoråden på tre- och fyrahundratalet beskrev den står inte att finna [någonstans] i [Nya testamentet]”8.
Så vi är helt nöjda med att öppet förkunna att vi inte har fjärde eller femte århundradets hednainfluerade syn på Gudomen. Det gjorde inte heller de första kristna heliga, som var ögonvittnen till den levande Kristus.9 Vi tror på Nya testamentet – inte nicenska trosbekännelsen.
Gudomens enighet
Men nu vill jag snabbt betona att när vi förklarat att deras personer är åtskilda, är det lika viktigt att betona hur eniga de är och att Gudomen verkligen är ett. Jag tror att jag tryggt kan säga att en del av skälet till att vi är så missförstådda av andra i den kristna traditionen är att när vi betonar Gudomens åtskildhet, har vi ofta inte följt upp detta med att både medge och bestämt hävda deras enighet på varje annat tänkbart sätt. För detta har vi skördat onödig kritik och har gjort vår ståndpunkt svårare att förstå än behövligt.
Ja, skriftstället med ”Kristi lära” i 2 Nephi 31 avslutas med den här förkunnelsen: ”Detta är Kristi lära och den enda och sanna läran från Fadern och från Sonen och från den Helige Anden, vilka är en enda Gud utan ände” (2 Nephi 31:21).
Vi har alla läst Frälsarens majestätiska förbön i Johannes 17. Vi vet att det är en förkunnelse om enighet mellan Fadern och Sonen och mellan dem och oss, deras jordiska lärjungar. Läs den ofta, särskilt som president David O. McKay (1873–1970) en gång kallade den ”den storslagnaste bön … som någonsin uttalats i denna värld”10.Vi borde sträva efter att bli ett med Fadern, Sonen och den Helige Anden så som Jesus bad att vi skulle bli.
En apostels vittnesbörd
Jag avslutar med mitt vittnesbörd om dessa gudomliga varelser som utgör det ”eviga presidentskap” som omnämnts. Jag vittnar om den Helige Anden genom den Helige Andens inflytande. Att vittna och bekräfta är två av dess viktiga roller. Jag bär vittnesbörd om att den Helige Anden är en lärare, en Hjälpare och den som verkar i personlig uppenbarelse. Jag bär vittne om att den Helige Anden hjälper oss minnas allt – en särskild välsignelse eftersom en av de viktiga befallningar vi ges är att minnas, bland annat i sakramentsbönerna (se L&F 20:77, 79).
Jag vittnar om att vi genom den Helige Anden kan fördriva mörkret från vår mitt och få varningar mot fara och mot osanning. Jag bär vittne om att den Helige Anden också är Löftets helige ande. Den bekräftar och intygar förbund och förrättningar och beseglar till sist alla frälsande välsignelser till evigt liv. Jag förundras över att vi har sådan tillgång till en medlem av Gudomen och detta ständigt och ofta om vi lever värdiga detta. Jag uttrycker min nästan outsägliga tacksamhet för den Helige Andens gåva.
Jag bär vittne om Jesus Kristus, den levande Gudens levande Son, som betalade en befriande lösen för din själ och min själ och varje mans, kvinnas och barns själ från Adam till världens slut. Jag vittnar om att evangeliets första princip är tro på Herren Jesus Kristus, och det är grunden till och det centrala budskapet från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Till vänster: Inte som jag vill utan som du vill, av Harry Anderson; till höger: detalj från Kristus tröstaren, av Carl Heinrich Bloch
Jag betygar att varje mänsklig själ som föds till denna värld föds med Kristi ljus i sin själ. Jag bär vittne om att han är den förste och den siste, begynnelsen och änden, vår frälsnings Alfa och Omega. Jag förkunnar att han är den store Jehova, den återlösande Jag Är, Guds lamm, slaktat från världens grundläggning. Jag betygar att fullheten bodde i honom och att han föddes, levde och dog som en fullkomlig, syndfri människa, utan fel eller fläck.
Jag är tacksam att Jesu Kristi myndighet, som styr allting av evig betydelse i detta universum, bär hans namn – det heliga prästadömet efter Guds Sons orden. Om jag skulle leva till tusen års ålder, kunde jag aldrig nog uttrycka min förundran och otillräcklighet i att kallas till att vara en av hans apostlar, ett vittne om hans namn för hela världen.
Oändlig är kärleken Jesus förunnar mig.
Jag kan ej förstå all den nåd han förkunnar mig.11
Jag bär vittne om Gud den evige Fadern, den store Elohim, min Fader och er Fader, som gav oss andligt liv. Jag vittnar om att han är Helighetens Människa, att barmhärtighet och godhet, kärlek och medkänsla endast är början på hans stora och eviga egenskaper. Jag vittnar om att Kristus kom för att visa oss Fadern och som sådan med rätta kallades Människosonen (son till helighetens Människa).
Jag bär vittne om att Gud vår Fader är upphovet till den stora frälsningsplanen och att det som kom att kalla Jesu Kristi evangelium också kallas ”Guds evangelium” (Rom. 1:1; se också vers 2–3). Jag bär vittne om att Fadern var och är alltings Skapare, att han verkande genom Jehova och andra himmelska arbetare för att utföra skapelsen, och att han delar titeln Skapare med sin älskade Son. Jag betygar att vi ska tjäna Fadern i Sonens namn, liksom vi ska be till Fadern i Sonens namn.
Jag vittnar om att Jesus Kristus kom för att göra Faderns vilja, undervisade om Faderns lära och utarbetade sin egen frälsning genom Fadern. Jag bär högtidligen vittne om att Fadern älskade världen, sina barn, så mycket att han gav sitt bästa barn, sitt fullkomliga barn, sin Enfödde Son för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv (se Joh. 3:36; 6:47; Hel. 14:8).
Jag är tacksam för Fadern, Sonen och den Helige Anden i vilkas namn de heliga och frälsande förrättningarna, från dopet till tempelbeseglingarna, utförs i denna kyrka. Jag uppmanar var och en att på djupet lära känna dessa gudomliga varelser.