Låt Gud vara din arkitekt
Ditt liv kan bli bättre än du någonsin föreställt dig.
Illustrationer Bryan Beach
Du kan klara av mycket i livet genom att räkna ut saker efter hand. Vare sig det betyder att helt enkelt bortse från skrivna instruktioner om hur du sätter ihop möbler av miljoner delar eller lära dig spela ett instrument genom att slå an de toner som låter bäst, är din förmåga att lära genom att pröva dig fram praktiskt taget obegränsad.
Men, det är oftast inte så lätt på det sättet.
Tänk dig något verkligt komplicerat. Tänk om du hade uppgiften att bygga ett eget hus och hade alla råmaterialen liggande framför dig. Kan du föreställa dig den stora högen prylar? Brädor, spikar, rör, linor, verktyg och allt annat du behöver för att bygga ett jättefint hus åt dig och din familj.
Skulle du fortfarande vilja pröva dig fram? Eller skulle du vilja ha hjälp av någon som faktiskt vet hur man bygger ett hus av materialet?
Vår väg genom livet är på samma sätt. Vi behöver alla hjälp med att bygga våra liv. Och det finns ingen bättre byggmästare än Gud.
Som det förklaras i Vägledning för de unga: ”Herren [gör] mycket mer av ditt liv än vad du själv kan göra. Han ger dig fler möjligheter, vidgar dina vyer och stärker dig. Han ger dig den hjälp du behöver för att klara av dina prövningar och utmaningar. Du får ett starkare vittnesbörd och finner sann glädje när du lär känna din Fader i himlen och hans Son, Jesus Kristus och känner den kärlek de har till dig” ([2011], s. 43).
När vi lyder Guds befallningar och tar med honom i vår planering, blir vi de vi behöver bli – inte de vi trodde vi ville bli.
Här är några människor som med Guds hjälp fann en bättre väg än den de stakat ut åt sig.
Ta avstånd från våld
I en videoserie på mormonchannel.org berättar en ung man som heter Bubba om hur hans liv var på väg mot katastrof.1 Han hade växt upp i ett våldsamt hem, där hans far blev mördad när Bubba var bara tre år.
Bubba växte upp och valde samma slags liv som han alltid sett. Han gick med i ett gäng och började slagsmål med alla han störde sig på. I tonåren förstod han att han skulle hamna i fängelse snart. Och han brydde sig inte.
Gud ingrep. Under den här kritiska perioden i sitt liv mötte Bubba en mormonfamilj som visade honom kärlek, vänlighet och godhet. Han hade aldrig varit med människor som de tidigare – människor som visade medkänsla och kärlek. Han började tillbringa så mycket tid som möjligt med dem. När han frågade familjen varför de betedde sig som de gjorde, sa de att det berodde på deras tro på Jesus Kristus.
Han ville ta reda på det som de visste. Han började be och studera skrifterna. Och snart kände han något han aldrig känt tidigare ”Visst finns det en Gud, och han älskar mig!” säger Bubba. Med Guds hjälp började Bubba bygga upp sitt liv igen med Jesus Kristus som grund, och han lämnade sitt gamla liv bakom sig.
”Min natur förändrades. Den jag är som människa är annorlunda än den jag var. Nu har mitt liv en mening. Jag har en bestämmelse”, säger han. ”Jag har någonstans som jag är på väg mot.”
Nu för tiden ser Bubba framtiden an med klarhet, tro och hopp. ”Jag vet att det bara är genom Jesus Kristus, min tro på honom, som jag kan få hjälp att komma dit jag vill vara”, säger han.2
Kursändring
President Hugh B. Brown (1883–1975), medlem i de tolv apostlarnas kvorum och i första presidentskapet, berättar om en upplevelse där Gud gjorde mer av hans liv än han kunde ha gjort på egen hand.
Hugh hade tjänat i kanadensiska militären och stod på tur att bli befordrad till general. Han hade arbetat, hoppats och bett om den befordran i 10 år.
Men när tjänsten utlystes, förbigicks han helt enkelt för att han var medlem i kyrkan. Det var bokstavligen därför, och de talade om det för honom.
Hugh var rasande. Han sa: ”Jag steg på tåget och började återfärden … med brustet hjärta och bitterhet i själen. … När jag kom till mitt tält … kastade [jag] mössan på sängen. Jag hötte med knytnävarna mot himlen och sa: ’Hur kunde du göra så mot mig, Gud? Jag har gjort allt jag kunnat för att nå det här målet. Det finns inget som jag kunde ha gjort – som jag borde ha gjort – som jag inte har gjort. Hur kunde du göra så mot mig?’ Min bitterhet var som galla.”3
Så mindes Hugh en upplevelse, åratal tidigare. Han hade en gång köpt en försummad gård som hade en förvuxen vinbärsbuske. Utan beskärning skulle den busken aldrig bära frukt. Allt den ville var att växa sig högre.
Så Hugh beskar den kraftigt. Efteråt såg han små droppar i änden på varje avskuren kvist. De såg ut som tårar. ”Det är jag som är trädgårdsmästare här”, sa han till vinbärsbusken. Hugh visste vad han ville att busken skulle bli, och det var inte ett skuggigt träd.
Den upplevelsen påmindes han om när han kämpade mot sin ilska över att ha blivit förbigången vid befordran. ”Då hörde jag en röst, och jag kände igen tonfallet i denna röst. Det var min egen röst och rösten sa: ’Det är jag som är trädgårdsmästare här. Jag vet vad jag vill att du ska göra.’ Bitterheten försvann ur min själ och jag föll på knä vid bädden för att be om förlåtelse för min otacksamhet. …
Och nu, nästan 50 år senare, ser jag upp mot [Gud] och säger: ’Tack, Trädgårdsmästaren, för att du klippte ner mig, för att du älskade mig så mycket att du gjorde mig illa.’”4
Hugh blev aldrig general. Herren hade andra planer för president Brown. Med Herren som arkitekt blev president Browns liv en mästerlig byggnad.
Bygga från grunden
Att bli kallad ”helvetets barn” av en Guds profet låter inte som om ens liv är på väg åt rätt håll. Men det var precis det som hände Zeezrom, en lagklok i Mormons bok. (Se Alma 11:23.)
Alma och Amulek predikade i landet där Zeezrom försökte få in pengar som lagklok genom att vigla upp folket mot Alma och Amulek. Zeezrom försökte lura Alma och Amulek med sina frågor, men de svarade och tillrättavisade honom. Zeezroms tankar uppenbarades för dem genom Anden. (Se Alma 11–12.)
Under samtalets gång förstummades Zeezrom och blev tyst. Han började inse sina fel och kände allvarliga skuldkänslor över sina synder och vad han gjort för att leda folket vilse. Han försökte snart reparera något av den skada han orsakat och sa: ”Se, jag är skyldig, och dessa män är obefläckade inför Gud” (Alma 14:7).
Men det fungerade inte. Folket drev ut Zeezrom från sin stad. Hans skuldkänslor och förtvivlan över vad han gjort – han trodde också felaktigt att hans predikan mot Alma och Amulek hade lett till deras död – gjorde Zeezrom sjuk ”i brännande feber” (Alma 15:3).
Det han gjort av sitt liv hade rasat samman, ända till grunden. Men Zeezroms berättelse slutar inte där.
När han fick veta att Alma och Amulek fortfarande levde, fattade Zeezrom mod och bad att de skulle komma till honom. När de gjorde det, bad Zeezrom att få bli botad. Genom sin tro blev Zeezrom helt botad. Sedan blev han döpt, och började från den stunden predika (se Alma 15:11–12).
Zeezroms nya liv, den här gången med Gud som arkitekt, hade just börjat.
Mer än hammare och spik
Den goda nyheten är att det aldrig avsågs att vi skulle gå genom livet på egen hand. Gud vill hjälpa oss varje steg på vägen. Och när vi låter honom hjälpa oss, finns det ingen gräns för vad vi kan bli.