Reflektioner
Inte det underverk vi ville ha
Författaren bor i Utah, USA.
Ibland ber vi, och ber tills knäna värker, om det underverk vi önskar oss, men sedan ger Gud oss det underverk vi behöver.
Om några månader skulle jag ta examen från college och, hoppades jag, få mitt första barn. Min man var lika ivrig som jag att börja få barn.
Ett år, fyra månader, dussintals negativa havandeskapstester, fem negativa ägglossningstester, två eländiga månader med medicinering och tusentals tårar senare hade vi inget barn och föga hopp om en naturlig befruktning. När vi fick ett telefonsamtal från läkarens kontor och erbjöds en remiss till en fertilitetsspecialist, tackade vi nej. Vi klarade inte av mer stress, vi behövde en paus. Innan jag lade på sa sköterskan: ”Ring oss om ett mirakel inträffar.”
Mirakler är ju, ja, mirakulösa. De kommer, stora och små. De händer när man minst väntar dem och när vi förtvivlat väl behöver dem. Och ibland ber vi, och ber tills knäna värker om det underverk vi önskar oss, men sedan ger Gud oss det underverk vi behöver.
Länge bad vi förtvivlat om ett barn, men himlarna verkade förseglade. Till sist slog det oss att vi kanske bad om fel sak. Gud vet vilka välsignelser vi behöver och när vi behöver dem. Han ser hela bilden. Vi ser just nu. Så vi bytte taktik. Vi slutade be om det vi ville ha och började i stället säga ”tack”.
Himmelske Fader, tack för att du välsignat oss med varandra.
Tack för omtänksamma släktingar och vänner.
Tack för barnen omkring oss som vi kan ha glädje av tills vi får egna.
Tack för läkare och vetenskap som hjälps åt att upptäcka vad som fungerar och inte fungerar i våra kroppar.
Och (det svåraste att säga) tack för den här prövningen.
Att vara tacksamma för just det som ville få våra hjärtan att brista var svårt, men vi visste att vår himmelske Fader älskar oss. Så någonstans i den här prövningen fanns välsignelser. Vi skulle aldrig finna välsignelserna om vi lät prövningen besegra oss. I stället valde vi att vara tacksamma – och när vi gjorde det blev välsignelserna tydliga:
Vi litade mer till varandra, delade våra känslor mer, älskade varandra mer.
Vi litade mer på Herren och bad mer.
Vi kom närmare Frälsaren, kände hans närhet mer, älskade honom mer.
Vi kände kärleken från släkt och vänner som bad för oss.
Och när vi erkände alla de här välsignelserna, överväldigades vi av den renaste, ljuvligaste frid man kan tänka sig.
Att vi inte hade någon familj just då betydde inte att Gud inte brydde sig om oss. Vi behövde bara lita på hans tidsplan, och vi behövde hans frid som höll tilliten levande. Vi behövde hans frid som förband våra sårade hjärtan och gav oss tro till att gå vidare.
Frid var det underverk vi behövde – inte det vi tiggt om, men det vi behövde mest.