Mormons förunderliga bok

John L. Sorenson

Professor emeritus i antropologi, Brigham Young University

Mormon utförde den enorma uppgiften att sammanfatta nephiternas uppteckningar på ett effektivt och förunderligt sätt.

illustration of the prophet Mormon standing at the edge of a cliff as he looks at the ocean. He is holding a spear.

När Mormon såg att hans folk, nephiterna, skulle bli utrotade, påbörjade han uppgiften att skriva ”ett kort sammandrag” av deras uppteckningar (Morm. 5:9). Det här projektet påbörjades på den sista platsen där nephiterna slog läger innan de slutligen samlades i Cumorahs land. De omständigheter som nephiterna uthärdade kunde inte ha varit annat än hårda. Folket var flyktingar med osäker tillgång till mat, kläder och skydd. Mormons skrivande sträckte sig troligen in i den fyraåriga perioden av förberedelser inför det sista slaget som den lamanitiske befälhavaren gått med på, men i vilket fall som helst fullbordades den sammandragna historien och arkivet grävdes ner i kullen Cumorah i god tid före den sista sammandrabbningen (se Morm. 6:6).

Det är uppenbart att framställningen av Mormons bok var en oerhörd bedrift, speciellt med tanke på de ”fältförhållanden” under vilka Mormon var tvungen att arbeta, och hans konkurrerande plikt att leda sina styrkor i förberedelserna för det sista slaget. Och förståeligt nog är den slutliga produkten inte felfri.¹

Mormons verks begränsningar

Beakta några av de begränsningar som Mormon stötte på när han arbetade mot sitt mål:

Storleken på hans nya uppteckning skulle behöva begränsas ordentligt. Boken behövde vara tillräckligt bärbar så att Moroni kunde ta den till en säker plats.
Den fysiska produkten skulle behöva överleva århundraden.
Av alla de skriftsystem som Mormon kunde använda var bara ett koncist nog att rymmas i boken.
Berättelserna fick av praktiska skäl inte vara för långa, de måste vara trogna historiens fakta i de uppteckningar han sammanfattade, och uttryckas på ett sätt han ansåg lämpligt.
Arbetsschemat var kort. Mormon hade drygt tre år på sig att sammanställa och nedteckna mer än 600 år av historia. Han hade kanske inte ens tid att läsa igenom alla arkiverade uppteckningar i sina händer, och det fanns definitivt inte tid för stilistisk finjustering och omredigeringar.

Hur kunde Mormon, med tanke på alla dessa restriktioner, välja vilken information han skulle ta med och vad han skulle utelämna?

På sätt och vis var hans inspirerade bedrift att framställa Mormons bok precis lika överraskande och beundransvärd som Joseph Smiths senare prestation att översätta uppteckningen på så kort tid.

Val av skriftsystem

Texten i Mormons bok visar på flera ställen hur svårt det var för skribenterna att uttrycka sig tydligt (se Jakob 4:1; Morm. 9:33; Eth. 12:23–25, 40). Mormon sa: ”Det [finns] mycket som vi, på grund av vårt språk, inte kan skriva” (3 Ne. 5:18). ”Vårt språk” i det här sammanhanget hänsyftar uppenbarligen på deras skriftsystem och inte på deras talspråk. Vidare berättade Moroni för oss att det inte skulle ha funnits några ”ofullkomligheter” (Morm. 9:33) om de skrivit på hebreiska, som hade ett alfabetiskt system.

De ”skrivtecken” som användes kallades av nephitiska historiker för ”reformerad egyptiska” (Morm. 9:32). Det här systemet bestod av ”judarnas lärdom och egyptiernas språk” (1 Ne. 1:2). Egyptiska glyfer användes då och då i det forna Palestina för att skriva ljuden i hebreiska ord.² Stickprovet på skrivtecken i ”Anthonkopian”³, vilken påstås vara en avskrift av skrivtecken på de plåtar som Joseph Smith översatte, visar tydligt att de inte var direkt utformade efter den egyptiska skrift som användes till vardags på Lehis tid. De ser mer ut som hieratiska tecken – ett äldre, parallellt teckensystem som de fortfarande använde när de skrev med pensel och bläck istället för att gravera i sten.

Transcript (facsimile) of Book of Mormon characters made by Joseph Smith.

Det hieratiska systemet var mycket kompaktare än det alfabetiska hebreiska skriftspråket men även mer tvetydigt eftersom den stora majoriteten av tecken stod för hela, komplexa morfem eller ord (som nu för tiden kallas logogram) och inte ljud som stavas för att bilda ord som i ett alfabet. Betydelsen av varje logogram fick man lära sig utantill. Den här tvetydigheten kan ha varit en del av problemet med att ”sätta samman våra ord” (Eth. 12:25) som Moroni talade om.

Ytterligare en orsak till ”ofullkomligheter” kan ha berott på att hieratiska i huvudsak användes för att skriva kursivt, och inristning på metallplåtar kunde innebära att om skribentens fingrar slant lite, utan att det fanns ett effektivt sätt att korrigera texten, kunde följden bli att tecknen misstolkades.

Många uppsättningar av uppteckningar

Förutom Nephis stora plåtar användes kompletterande plåtar vid vissa tillfällen i framställningen av Moronis redogörelse. Han skrev flera gånger att han förlitade sig på ”[Almas] egen uppteckning” (Alma 5:2; kapitel 7, rubrik; 35:16). Han använde sig också av ”Helamans uppteckningar” och ”hans söners” (introduktionen till Helamans bok), och vi läser även om ”Nephis uppteckning” (3 Ne. 5:10).

Ibland förlitade Mormon sig även på andra originalskrifter, utan att alltid ange vilka de var. Några möjliga övriga uppteckningar kan vara:

Uppteckningen av kung Benjamins kända tal (Mosiah 2:9–Mosiah 5).
Uppteckningen på Zeniffs plåtar (Mosiah 9–22).
Almas personliga predikningar i Zarahemla, Gideon och Melek (Alma 5, 7 och 8).
Berättelsen om Almas och Amuleks upplevelser i Ammonihah (Alma 9–14).
Den detaljerade redogörelsen för Mosiahs söners och deras följeslagares verksamhet bland lamaniterna (Alma 17–27).
Almas tal till sina söner Helaman, Shiblon och Corianton (Alma 36–42).

Moroni inkluderade även sin översättning och sammanfattning av Ethers historia om jarediterna, vilken han iordningställde och bifogade som Ethers bok, och även utdrag från undervisning och brev från sin far Mormon (Moro. 7–9).⁴

De viktigaste heliga uppteckningarna bevarades på metall för att de skulle bestå permanent. Uppteckningar på mer förgängligt material skulle, antog de, bli oläsliga med tiden (se Jakob 4:2). Vi kan ana att papperskopior av skrifter användes för vardagsbruk eftersom de som Almas nyomvända i Ammoniah hade brändes (se Alma 14:8; jämför med Mosiah 2:8; 29:4; och Alma 63:12). Metallplåtar var inte lätta att tillverka (se Morm. 8:5) eller gravera på, så tillgången på sådana var begränsad.

Med hjälp av de olika källor som Mormon hade tillgång till, sammanställde han sin historia ”enligt den kunskap och den insikt som Gud” hade gett honom (Morm. ord 1:9). Gudomlig hjälp var ibland tydlig och specifik, som när Herren gav honom instruktioner om att inte ta med en lång redogörelse för Jesu undervisning till nephiterna (se 3 Ne. 26:6–12), men inget tyder på att ytterligare historiska uppgifter uppenbarades för honom.

”Sålunda ser vi”

Mormon sa flera gånger att hans sammanfattning inte kunde behandla mer än en liten del av det historiska material som fanns på Nephis stora plåtar (se Morm. ord 1:5; 3 Ne. 5:8; 26:6; se också Jakob 3:13–14; 4:1). Hur valde han då ut sitt material?

Hans främsta kriterium framträder upprepade gånger i hans bok. Syftet var att se till att hans läsare, särskilt de framtida invånarna i Amerikas utlovade land och i synnerhet Lehis avkomlingar, skulle förstå vad löftet och profetian som gavs till Lehi har för betydelse för dem. ”I den mån som ni håller mina bud skall ni få framgång i landet” (Jar. 1:9). I själva verket är det Amarons negativa version av Lehis uttalande som Mormon uppmärksammar mest: ”I den mån som ni inte håller mina bud skall ni inte få framgång i landet” (Omni 1:6; kursivering tillagd).

Mormons lärdomar lyfter dramatiskt fram kontrasten mellan gott och ont. Människorna i hans uppteckning betonar lydnad och dygd å ena sidan och envis ondskefullhet å andra sidan. Han beskriver skurkar som alltigenom onda människor som förtjänar sitt öde, och hjältar som berömvärda i nästan alla avseenden. Personligheter i gråzonen nämns knappast alls. Mormon ville inte att hans läsare skulle betvivla att gott och ont är raka motsatser (lägg märke till Mormons egna ord om denna kontrast i Moroni 7:5–19). Några av Moronis redogörelser färgades säkerligen av hans inspirerade personliga tolkningar. Hans inställning visar sig ofta i formuleringar som ”och sålunda ser vi” (exempelvis i Alma 42:4, 7, 14; Helaman 3:23–31; 6:34–40).

Mormon och Moroni presenterar sin korta uppteckning för sina framtida läsare som en sorts unik förklarande berättelse. De förlänade den åt kommande tider, inte som en historiebok utan som ett kraftfullt moraliskt budskap avsett att undervisa läsarna om de lärdomar som de båda männen fick under sin långa och svåra verksamhet i sitt folks och sin Guds tjänst. De använde de bästa källor de hade på det effektivaste sätt de kunde göra det på. Det arbete och den hängivenhet som deras verk uppvisar syftade till att gagna alla människor i vår tid.

Jag är djupt tacksam mot dem.