Reflektioner
Vad jag lärde mig av vildmangostanträdet
Författaren bor i San Jose, Filippinerna.
Vi är till stor del som vildmangostanfrukten i en storm.
Den 23 juni 2009 drabbades Filippinerna av en tyfon. På eftermiddagen varnades det för hårda stormar i vårt område. Under resten av den dagen och ända in mot natten hörde vi något som slog mot taket. När min son frågade vad det var, berättade jag för honom att det var vildmangostanträdet som piskades av vinden.
Jag ångrade att jag inte plockat trädets söta frukter en dag tidigare, som jag planerat. Men min mamma hade sagt att frukten inte var mogen än och att jag skulle låta den vara.
Fem på morgonen gick jag ut för att titta till trädet och jag var rädd att all frukt hade fallit av. Jag kunde inte se trädet – det var fortfarande mörkt ute – men jag såg fyra små frukter utspridda på vår bakgård.
En timme senare inspekterade jag trädet igen. Till min förtjusning såg jag många stora, gulgröna frukter som fortfarande höll sig kvar på grenarna. När jag plockade upp dem som fallit, såg jag att två av dem hade brunaktiga prickar. Svarta fläckar missfärgade den andra, och den sista var missformad och såg vårtig ut.
Jag hade förväntat mig att de större, tyngre frukterna skulle ha fallit – de var dubbelt så stora som dem jag plockat upp. Men där var de – fortfarande tryggt hängande på trädet.
Illustration Allen Garns
När jag tänkte på upplevelsen drog jag slutsatsen att vi till stor del är som de två olika sorterna av vildmangostan – de som föll och de som höll sig kvar. Även vi kan falla när vi utsätts för livets stormiga prövningar om vi inte håller ett fast tag om livets träd, vår Frälsare Jesus Kristus (se 1 Ne. 8:10; 11:8–9, 20–23).
Frukten som föll från vårt vildmangostanträd var försvagad av sjukdom och kunde inte motstå vinden. De som satt kvar på trädet överlevde eftersom de var friska och starka. Om vi inte håller oss andligt starka och friska – lär oss av skrifterna och de levande profeterna, följer buden och tjänar andra – kan vi också falla när motståndaren kommer mot oss med sina styrkor.
I samma ögonblick som de sköra frukterna slutade hämta kraft från vildmangostanträdet, upphörde de att mogna. På samma sätt avstannar vår andliga utveckling i samma stund som vi avskärmar oss från Kristus, den sanna vinstocken (se Joh. 15:1; 1 Ne. 15:15).
Ibland måste vi också böja oss med vinden. Prövningar är en del av jordelivet, och en anda av ödmjukhet hjälper oss att acceptera Guds vilja i svåra tider. Ödmjukhet hjälper oss att omvända oss från våra synder, förlåta andra och glömma oförrätter.
Nära besläktad med ödmjukhet är tålamod. Om vi är tålmodiga i våra prövningar, om vi håller fast vid vår tro lite längre, kan de svar vi söker komma. Förr eller senare kommer Frälsaren att stilla stormen. Frid och befrielse kommer. Om vi förblir lydiga och trofasta kan inget skilja oss från Guds kärlek (se Rom. 8:38–39).