När ett barn lämnar kyrkan
Författaren bor i Massachusetts, USA.
Vi kan hylla principen att våra barn välsignas med handlingsfrihet även när de använder den till att röra sig i en riktning vi inte tycker om.
Illustrationer Iker Ayestaran
Det hade gått veckor sedan min vuxna dotter hade flyttat till en ny stad, och varje söndag som hon missade kyrkan kände jag samma oro. Skulle hon någonsin komma tillbaka till kyrkan? Jag försökte med allt jag kunde komma på för att få dit henne: uppmuntran, logik, vädjanden, agera hennes personliga väckarklocka, bön, fasta, till och med telefonsamtal med hennes biskop. Eftersom vi bodde drygt 300 mil från varandra var det svårt för mig att besöka kyrkan tillsammans med henne, men jag försökte till och med att göra det!
Jag föreställde mig ständigt att om jag bara kunde dra i några trådar, skulle min dotter snart komma på rätt andlig köl. Jag kände att jag bara behövde rätt person – hennes besökslärare, henne biskop, en vän eller släkting – som kunde korsa hennes väg och säga eller göra just det som skulle styra tillbaka henne. Men inget fungerade. Det gick runt i huvudet av oro och mitt hjärta fylldes med skuld och rädsla för att jag misslyckats som hennes förälder.
Många andra delar min upplevelse. När barn lämnar evangeliets stig kan det vara mycket svårt för föräldrar som förblir trofasta att hantera det. En mamma var så upprörd över sin dotters val att hon sa att det gjorde ont att andas. En pappa berättade att han kände det som om hans barn tog avstånd från honom och hans sätt att leva. En ung mamma oroade sig över att hennes egna små barn en dag kan komma att ifrågasätta sig själva ut ur kyrkan.
Hur hanterar vi de här smärtsamma känslorna när familjemedlemmar väljer att lämna kyrkan? Det finns flera saker vi kan göra.
Lär av andra som har haft det svårt
Några av de allra rättfärdigaste familjerna i skrifterna kämpade med upproriska barn. Sariah och Lehi hade barn som övergav sina föräldrars undervisning (se 1 Ne. 2:8–12). Det hade Adam och Eva också (se 1 Mos. 4:8). Även våra himmelska föräldrar kände sorg när en tredjedel av deras andebarn valde en annan väg (se L&F 29:36). Planen för vår lycka innefattar handlingsfrihet. Och det innebär att också medlemmar i rättfärdiga familjer kan välja att förkasta evangeliets principer. Vi kan få tröst från skrifternas berättelser om familjer med problem. Vi kan få större kunskap om handlingsfrihet och empati, och den kunskapen kan hjälpa oss bli helade och gå vidare.
Inse att våra barn också är Guds barn
Känslor av skuld och misslyckande överväldigade en mamma när hennes tonårsson började ifrågasätta sin tro. Medan hon funderade över hur hon hade kunnat göra bättre ifrån sig som förälder, fick hon en barmhärtig förnimmelse: ”Han är inte bara ditt barn. Jag älskar honom till och med mer än du, och jag känner inte skuld över honom eller något annat av mina vilsna barn.” Från den stunden kunde den här mamman släppa sina skuldkänslor och istället fokusera på vilket fint Guds barn hennes son var.
Fokusera på framgång
Ibland har föräldrar det svårt när de inte helt förstår lärosatsen att ”ingen framgång kan uppväga ett misslyckande i hemmet”1. Framgång och misslyckande är inte lätta att definiera. Som äldste John K. Carmack, tidigare medlem i de sjuttio, förklarar: ”Eftersom detta uttalande var avsett att inspirera föräldrar att bli eller förbli engagerade i sina barn, bör det inte tolkas som att föräldrar, som verkligen lagt ner mycket tid, ansträngningar och uppoffringar i sitt föräldraskap och ändå inte fått skörda de önskade belöningarna, har misslyckats.”2 Vi behöver lovprisa våra barns goda egenskaper och de glada stunder vi har tillsammans. Vi bör omfamna principen att våra familjemedlemmar välsignas med handlingsfrihet, oavsett hur de kan komma att använda den.
Anpassa våra förväntningar
Även om vi hoppas att våra familjemedlemmar följer oss i de vägar som vi har valt, måste de själva välja att ta emot evangeliets välsignelser. Äldste Carmack föreslår att istället för att kämpa mot den här verkligheten, kan föräldrar behöva ”anpassa [sina] nuvarande förväntningar och inställningar [och] acceptera saker som de är i stället för att fortsätta våndas”3.
En mamma blev frustrerad och ledsen när hon insåg att hennes son inte tänkte gå ut som missionär. Så småningom förstod hon att hon behövde släppa tanken att hennes son måste utföra en mission för att hon skulle kunna vara lycklig. ”Till slut insåg jag att det inte handlade om mig”, sa hon. ”Varje barns liv är deras liv. Jag är bara deras mamma. Jag äger dem inte.”
Komma till insikt
Många föräldrar får tröst och kan behålla rätt perspektiv genom bön, skriftstudier och tempelbesök. En förälder berättade att hennes upplevelse med bön lärde henne att komma ihåg hur dyrbart hennes barn är för vår himmelske Fader, vilket lindrade hennes smärta. Med bön kommer insikter som hjälper oss veta vad vi kan göra och säga. Bön hjälper oss också att finna tröst.
Skrifterna berättar om människor som gjort dåliga val och hur deras familjer har hanterat det. ”Det är bra att skrifterna inte är fulla av berättelser om perfekta familjer för då skulle vi bli alldeles för missmodiga för att ens försöka!” säger en förälder. Berättelsen om Alma den yngre ger oss ny tillförsikt om att föräldrars rättfärdiga böner blir hörda (se Mosiah 27:14). Liknelsen om den förlorade sonen lär oss om den glädje vi känner när någon som var förlorad kommer tillbaka (Luk. 15:20–24).
Tempelbesök kan också hjälpa oss komma till insikt om hur vi kan hantera problem i familjen. ”Jag tror att den som känner sig jäktad … kan lösa … sina problem bättre och snabbare i Herrens hus än annorstädes”, sa äldste John A. Widtsoe (1872–1952) i de tolv apostlarnas kvorum. ”I de mest oväntade ögonblick, innanför eller utanför templet, kommer lösningarna till de problem [vi] drabbats av … som en uppenbarelse.”4 När föräldrar besöker templet kan deras hjärtan och sinnen bli mer i samklang med den frid de söker.
Fortsätt att visa kärlek
Lehi och Sariah älskade otvivelaktigt Laman och Lemuel precis lika mycket som de älskade Sam, Nephi, Jakob och Josef. Även om det kanske är lättare att komma överens med familjemedlemmar som delar vår tro och livsstil, är det fortfarande av största vikt att vi lär oss visa vår kärlek till dem som inte gör det.
En kvinna som slutade komma till kyrkan i ung ålder berättade om följande upplevelse av hur hennes familj fortsatte att älska henne. I hennes stora familj i kyrkan hyllades missioner på ett synbart sätt. Foton av släktens alla missionärer prydde väggen i hennes farmors finrum. Den var ”epicentret i vårt släktuniversum”, sa hon. Hon visste att hon aldrig skulle gå ut som missionär och hon kände att oavsett vad hon gjorde som var gott skulle hon aldrig förtjäna en plats på farmors vägg.
Vid 30 års ålder bestämde hon sig för att ta värvning i USA:s fredskår. Hon reste till Madagaskar och ägnade all sin energi åt att verka där. En bit in i vistelsen fick hon veta att hennes farmor hade satt upp hennes foto på väggen. När tiden med fredskåren var över omfamnade farmor och sondotter gråtande varandra. ”Tjänande är tjänande”, förklarade hennes farmor. Vare sig vi har en missionärvägg i vårt hem eller inte finns det fortfarande gott om sätt att visa alla våra familjemedlemmar att de är älskade och uppskattade.
Håll fast vid hoppet
Om vi fortsätter älska våra nära och kära som de är just nu, kan vi fortfarande hoppas på att de börjar leva efter evangeliet igen. Det händer ofta att familjemedlemmar återvänder efter en tid på villovägar. Precis som den förlorade sonen inser de att deras tidigare liv gav dem goda budskap och principer och omfamnar återigen dessa värderingar. Faktum är att profeter har lovat att familjemedlemmar som är beseglade till sina föräldrar kommer att känna hur deras uppväxt i rättfärdighet drar i dem, och de kommer att återvända en dag.5 Sådana löften ger oss stort hopp för våra egna nära och kära.
Behåll ett evigt perspektiv
Vi måste komma ihåg att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända dem vi älskar. En pappa till upproriska tonåringar berättar att han lärt sig att även om hans söner inte lever rättfärdigt just nu bör han inte anta att katastrofen står för dörren. President Dieter F. Uchtdorf, andre rådgivare i första presidentskapet, menar att vi ibland tror att slutet av berättelsen redan har skrivits när vi i själva verket bara befinner oss i kapitlen i mitten.6 Guds tidsuppfattning skiljer sig enormt mycket från vår, och vi vet inte hur berättelsen slutar för var och en.
Om vi visste att våra familjemedlemmar skulle återvända till sist, skulle det förändra vårt beteende i våra livsberättelser idag? Jag tror att vi kan leva med en mycket större grad av frid, kärlek och acceptans. När vi arbetar på att få vår berättelse att bli bra, hjälper det att minnas att vi kan välja att närma oss våra kära i en anda av frid och kärlek istället för vrede och rädsla. Som Paulus skrev, ”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” (2 Tim. 1:7). Som äldste Carmack framhåller: ”Ge aldrig upp. Om du inte tycks kunna nå fram till din dotter eller son just nu, kan du åtminstone fortsätta försöka och fortsätta älska honom eller henne … Ge inte efter för förlamande känslor av skuld och hopplöshet. Sök andlig hjälp och frid. Var starka och modiga. Ni kommer att klara det.”7
Min dotter har fortfarande inte återvänt till kyrkan. Men våra mål är tydliga – vi arbetar båda på vår närhet. Vi pratar ofta och jag vet att hennes uppväxt i kyrkan har hjälpt henne att bli vänlig, disciplinerad och eftertänksam. Även om jag aldrig hade valt den väg för henne som hon just nu följer, är jag tacksam för de lärdomar vi får längs vägen. Och jag har funnit frid i att acceptera våra olika positioner på våra vandringar tillbaka hem.